Ettåriga Ida sitter i sandlådan och gräver förtjust i den våta sanden. På parkbänken intill sitter hennes pappa och följer henne med blicken. ”Oj, vilken härlig gegga”, säger han och ler mot dottern.

Men så hörs plötsligt ett högt skall. En stor hund kommer springande mot sandlådan. Ida rycker till och börjar gråta. Snabbt kravlar hon fram till pappa och greppar hårt om hans ben. Han lyfter upp henne i famnen och säger med lugn röst: ”Såja. Det var inget farligt. Hunden ville bara hälsa”.

Det är vid sådana här vardagssituationer som barns anknytning grundläggs. Successivt växer ett psykologiskt band fram som gör att barnet vågar lita på att föräldern inte bara finns där under de lustfyllda stunderna, utan också erbjuder skydd om en hotfull situation uppstår.

Pappas glada ögon och lugna röst skapar alltså en trygg anknytning hos barnet på ett psykologiskt plan. Men det känslomässiga samspelet med föräldern bidrar även till att utveckla de delar av barnets hjärna som reglerar det framtida känslolivet.

Hur det går till skildras i den nyutkomna boken Kärlekens roll – Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna (Karneval förlag). Den är skriven av den engelska psykoterapeuten Sue Gerhardt som har arbetat mycket med små barns anknytnings­problem. För att få en djupare förståelse av vad som egentligen händer i samspelet mellan föräldrar och barn, har hon med sina psykologiska kunskaper i ryggen gjort en djupdykning i den växande forskningen inom neuro­vetenskap och biokemi.

Hennes slutsats är: Kärlek spelar roll. Såväl våra psykologiska som fysiologiska system utvecklas genom ett positivt samspel med andra människor under barndomen.

–Den här boken visar att det som vi psykologer har sett gång på gång i vår terapeutiska verksamhet med barn, faktiskt även går att påvisa i form av fysiologiska förändringar. Jag tycker att det bekräftar anknytningsteorins trovärdighet, säger Britta Blomberg, legitimerad psykolog och psykoterapeut på Ericastiftelsen i Stockholm och den som skrivit det svenska förordet till boken.

Barnläkaren och legitimerade psykoterapeuten Thomas Brune arbetar på Danderyds sjukhus med för tidigt födda, neonatala, barn. Han håller med om att boken öppnar för en dialog mellan de olika vetenskapliga disciplinerna. Även inom neonatalvården har man allt mer insett anknytningens betydelse. Parallellt med det medicinska omhändertagandet försöker man ge nyblivna föräldrar möjlighet att knyta an till sina för tidigt födda barn trots att de ofta är sjuka och kanske vårdas i kuvös. Det förbättrar både den mentala och kroppsliga utvecklingen.

–I vårt samhälle har vi tidigare haft en tydlig uppdelning mellan psykologiska och biologiska förklaringsmodeller när det gäller barns sjukdomar och besvär. Sue Gerhardts bok visar att de båda förklaringsmodellerna inte behöver motsäga varandra, säger Thomas Brune.

I boken talar Sue Gerhardt mycket om den ”sociala hjärnan” och refererar framför allt till de ­främre delarna av hjärnbarken som är viktiga för vår förmåga att hantera känslor. Det är mycket tack vare dessa som vi kan känna empati, avläsa andras sinnesstämning, uppfatta sociala koder och reglera känsloimpulser.

Vi föds inte med de här förmågorna, de utvecklas nästan helt efter födseln. Det sker inte heller automatiskt, utan utvecklingen är ”erfarenhetsberoende”.

Redan vid födseln har spädbarnets hjärna mängder av nervceller, men dessa måste användas för att inte gå förlorade – ”use them or lose them”. För att synen ska utvecklas måste till exempel synnerverna utsättas för synintryck. Annars förtvinar de och personen blir blind.

På samma sätt behöver även nervcellerna i den sociala hjärnan aktiveras så att de känslomässiga förmågorna kan utvecklas. Detta sker främst genom samspel med de personer som står barnet närmast.

Ett barn som alltid blir upplyft och tröstat om det ligger i sängen och skriker, börjar efter hand förvänta sig att förälderns entré i sovrummet ska medföra trygghet. Ett skrikande barn som i stället alltid möts av ett avvisande ansikte, börjar så småningom förvänta sig att förälderns entré i rummet ska medföra ännu mera obehag.

De vanligast förekommande erfarenheterna av mänskliga möten formar bestående mönster av aktiverade nervceller i hjärnan. Dessa bildar ”upptrampade stigar” som kan användas för att organisera erfarenheter och göra samspelet med andra människor mer förutsägbart.

–Barnet har vid födseln en enorm kapacitet att ta in intryck utifrån. Däremot har det till en början svårt att sortera all information. Man kan säga att barnet föds in i ett kaos av intryck. Men eftersom vissa intryck återkommer gång på gång börjar mönster av nervkopplingar att växa fram. Hjärnan lär sig att åtminstone ­delar av världen är förutsägbar, säger Thomas Brune.

Ur ett evolutionärt perspektiv finns det en stor fördel med att spädbarnets hjärna är så outvecklad vid födseln. Det gör att vi människor kan anpassas efter den sociala miljö och kultur som vi föds in i.

Men att det lilla barnets hjärna är så formbar medför också risker. Den sociala hjärnan anses vara särskilt känslig för de erfarenheter som barn gör mellan sex och arton månaders ålder. Blir man försummad under den perioden kan det hindra utvecklingen av hjärnan och försämra den emotionella förmågan.

Ett tydligt exempel på detta är de rumänska barnhemsbarnen som upptäcktes i början av 1990-talet. De hade lämnats ensamma i sina sängar och inte fått chansen att knyta an till någon vuxen. När forskare efter kommunistregimens fall röntgade deras hjärnor med magnetkamera hittade de grava defekter i främre delen av hjärnbarken. Barnen hade samtidigt allvarliga störningar när det gällde den intellektuella utvecklingen och stora svårigheter att knyta an till foster- och adoptivföräldrar.

–När ett barn växer upp under miserabla psykiska och fysiska förhållanden går skadan inte helt att reparera. Modellerna för hur man förhåller sig till omgivningen sitter kvar på ett biologiskt plan, säger Britta Blomberg.

Erfarenheterna under spädbarnstiden lägger även grunden för hur vi hanterar stress senare i ­livet. Vid stresspåslag kan spädbarn inte själva återfå ett jämviktsläge, utan de är beroende av att föräldrar eller andra personer i deras närhet lugnar dem.

Stressreaktionen utgör en komplex kedja av biokemiska ­reaktioner. Med lyhörda föräldrar kan lugnande åtgärder snabbt sättas in så att barnet kommer tillbaka till en känslonivå där det känner sig harmoniskt. Genom att uppleva hur detta genomförs, förstår barnet så småningom hur det kan göra det själv. Inre mönster för hur man hanterar sådana situationer byggs upp och hjärnan ”lär sig” också att producera en lagom mängd av stresshormonet kortisol.

–Man har sett att små barn reagerar på föräldrars gräl genom att blodtrycket höjs och pulsen stiger. Om föräldrarna normalt har en harmonisk relation så går barnet ganska snabbt tillbaka till ett lugnt viloläge. Men om det är ständigt förekommande bråk i hemmet, ligger barnet kvar betydligt längre på den höga stressnivån, säger Thomas Brune.

I sin bok betonar Sue Gerhardt upprepade gånger att våra erfarenheter i fosterlivet och som spädbarn har en mycket större betydelse för våra vuxna liv än vad många inser. Föräldrars okunskap eller bristande förmåga att ge kärlek kan leda till ett livslångt handikapp hos deras barn, påpekar hon.

För en småbarnsförälder som kämpar för att få ihop vardagen kan detta vara lätt ångestskapande. Men psykologen Britta Blomberg skulle istället vilja uppmuntra föräldrar utifrån anknytningsteorin och stärka deras självförtroende: Ni har massor att ge era barn och att det är mycket värt att visa dem kärlek och ömhet!

–Många småbarnföräldrar underskattar sig själva och förser sina barn med mängder av leksaker eller sätter dem i framåtvända vagnar för att de ska få tillräcklig stimulans. Men den stimulans som det lilla barnet behöver – psykologiskt såväl som fysiologiskt – är det mänskliga mötet och kontakten med den närmaste familjen, säger hon.