”Pappa lägger sig på rygg och mamma sätter sig grensle över honom och så stoppar hon upp hans kuk, som man också säger, i sin fitta.

– Å, vad det känns skönt, viskar pappa.

Mamma nickar och böjer sig ner och kysser honom, som du kan se på bilden.”

Så lät det i kapitlet ”Pappa och mamma ligger med varann eller knullar” i 1970-talsboken Ett tu tre – sexualupplysning för barn, ett av flera spektakulära exempel på vad Kalle Lind valt att kalla proggiga barnböcker.

Det är med frustande glädje han har hittat tillbaka till ”bedårande barnböcker av sin tid”. Han ger sin syn på en liten skärva av barnbokshistorien. Några recensenter har påpekat att just detta är en oerhört liten del av 1970-talslitteraturen och frågar man någon som läste barn- och ungdomslitteratur då är det förmodligen inte de här böckerna som satt djupast spår – fast många av författarna ville ”indoktrinera” de små.

Barnen skulle engagera sig i den politiska kampen mot förtryckarna, de skulle demonstrera, vara med när syskonen föddes och förstå exakt vad mamma och pappa gör när barnen har somnat. Troligen fanns det ofta en fin jämlikhetstanke bakom, barnen skulle få vara med på allt. Men det som framträder starkt är att det är barnen som förväntas hänga med på de vuxnas intressen: politisk kamp, u-landsengagemang, sex, barnafödande.

Varför har du skrivit boken?

– Det är en oerhört fascinerande tid, det är mina föräldrars historia även om de inte var så proggiga.

35-årige Kalle minns med värme sina första ”revolutionära” år på daghemmet Källbystugan, från vilka minnena av barnböckerna är som starkast.

Lille Kalle började som ettåring på daghemmet i den vackra parken i utkanten av Lund år 1976. Så här beskriver han hur barnen lekte demonstrationståg:

”När vi barn gick med plakat och demonstrerade mot vuxna applåderade personalen och gick glatt med i tåget. Dagiset låg intill S:t Lars sjukhus – en institution för psykiskt sjuka – och ibland fick personalen för sig att de skulle rehabilitera nån knarkare därifrån genom att låta honom gå och tända av bland våra flirt­kulor”.

När han tänker efter hade personalen både tagit initiativet och stavat rätt på skyltarna till demonstrationen. På det progressiva barndaghemmet hette många av fröknarna Juan och var chilenska flyktingar. ”Alla vuxna luktade makrobiotiskt odlad lök”.

Kalle och hans kompisar fick höra berättelserna ur barnböcker som Olle och fabriken, Folkets kraft är stor, När barnen gick i strejk och Här är Nordvietnam. De fick lära sig hur det går till att göra revolution. Och hur man gör barn.

Kalle Lind lyfter fram det absurda i den politiserade barnlitteraturen på ett ömsint sätt.

– Man lärde sig att det går att påverka även om man är liten. Är maten äcklig så kan man göra ett demonstrationståg.

I många av de böcker som Kalle Lind lyfter fram är ”verklig­heten” synnerligen framträdande. Det är sjukhuskorridorer, höghus i betong och skilsmässor mellan föräldrar i murarskjortor.

Det inte många av de gamla 1970-talsböckerna Kalle Lind väljer att läsa för sin 6-årige son. De är helt enkelt för tråkiga. Det är hans huvudsakliga kritik mot stora delar av den gamla dagis­litteraturen.

Böckerna om att göra barn då?

– Min son har inte frågat om hur man gör barn ännu.

Men Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper spelar han gärna.

– Den håller. Alla barn tycker att den är skitbra. Man förstod aldrig det politiska budskapet, men musiken är fantastiskt bra.

Hur blev ni barn som växte upp med proggiga barnböcker?

– Jag kan bara tala för mig själv. Jag har en ironisk distans till det mesta, sällan en definitiv åsikt. Jag har svårt att gå i led. Håller med både höger- och väns­teråsikter. Är störd av all slags självrättfärdighet. Går inte med på att något är dåligt bara för att det är amerikanskt.

Kalles daghem i Lund var nog ett radikalt mecka för när han började i skolan i Eslöv fick han sjunga psalmer i stället – som man ännu gjorde i många svenska skolor på 1980-talet. Han kallar det inte kristen indoktrinering, men konstaterar att de revolutionära tankegångarna som han matats med i Lund tog tvärt slut när familjen flyttade.

– Eslöv är en ganska konservativ stad. Det pratades nästan inte politik alls under min skoltid.

Det fanns gott om budskap i den kultur som odlades där.

– Jag köper inte tanken att det är fruktansvärt att barn hjärntvättas. Alice Tegnérs ”Nu ska vi sjunga” innehåller bland annat Kungssången och Du gamla du fria. Det är också politiska budskap. Det är inte bara politiskt när vänstermänniskor uttrycker sig.

Något som slagit honom är att genustänkande och hbt-perspektiv lyser med sin frånvaro i 1970-talsböckerna. Det känns mossigt och konservativt i dag. Att undanhålla barnen möjligheten att bli kär i någon av samma kön är inte politiskt korrekt i dag.

Är dagens genuspolitiskt korrekta böcker 2000-talets motsvarighet till 1970-talets progressiva böcker?

– Ja, till viss del är det nog så. Men den stora skillnaden ligger alltid i kvaliteten. Ta till exempel Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna. De är ju en fantastiskt väl gestaltad story.

Något han kan sakna är böckerna om hur barn har det i fattiga länder. Han säger sig vara tacksam för att han tidigt blev medveten om att han är privilegierad som bor i Sverige.

– I den kultur som min son konsumerar i dag finns inget sådant budskap.

Men han lägger till att de flesta av 1970-talets u-landsböcker var kallt redovisande och ”jättetråkiga”. Pekpinniga. Bäst i ”progguppväxen” är det budskap han tog till sig: ”Tänk själv!”.

– Sånt ska man lära barn. De måste ifrågasätta!