– Man puttar bort människor som vi och trycker in dem i ett hörn för de är inte bra för samhället. I samhället ska man ha personer som ska bli advokater eller jobba i riksdagen – alla ska ha samma jobb, säger Jessika.

– Och så kommer vi som de tror bara kan bli städerskor. Vi får väl städa riksdagen, skämtar Josefine och de skrattar.

Jessika, 18 år, och Josefine, 21 år, är kompisar. De lärde känna varandra när Jessika i sjuan började i en mindre grupp där hon kunde få mer stöd, och som Josefine redan gick i. Men i högstadiet umgicks de inte så mycket eftersom Jessika knappt var i skolan vissa perioder. Nu har de återförenats via Facebook och gillar att ses och diskutera. På fritiden umgås de med kompisar. Jessika tycker om att titta på film och Josefine gillar att gå ut och dansa.

Jessika har haft tuffa skolår.

– Jag tycker att skolan varit extremt jobbig. Det har varit väldigt kämpiga morgnar då jag inte velat gå dit. Eftersom jag har både dyslexi och dyskalkyli har det varit väldigt svårt att komma ikapp i skolan och jag har svårt att koncentrera mig och blir stressad när jag märker att alla andra jobbar fortare än mig. Jag är en långsam person.

När hon varit hemma från skolan har folk kallat henne för skolkare, men hon bryr sig om skolarbetet.

I femman var det en lärare på en skrivlektion som sa "du är nog lite efterbliven." Då tänkte jag "om du säger det så måste jag vara det".

Jessika, 18 år.

– När jag är hemma gör jag många uppgifter och då känner jag mig trygg. I skolan känner man sig sällan trygg. Man känner sig som en hare som hela tiden väntar på att någon ska avfyra geväret.

Jessika har gått i mindre grupper med extra stöd under skoltiden och går nu i gymnasiet, individuellt program på fyra år. Hon trivs i sin klass där hon känner att hon kan vara sig själv, men är lite missnöjd med hur man delar in elever i skolan.

– Jag har alltid gått i klasser med elever som har adhd eller asperger. Det har ibland varit lite jobbigt för mig eftersom jag inte har någon av de diagnoserna.

Båda tycker det är konstigt att man sätter samman elever i särskilda grupper bara för att de har en viss diagnos.

– Killarna i min klass går runt och säger ”vi är retards”. Jag säger ”tyst, vi är inte det, om vi var det skulle vi inte kunna gå här”, berättar Jessika.

Josefine tycker egentligen att det är bättre att få gå kvar i en vanlig klass och få stöd där, annars är det lätt att känna sig udda och hamna utanför. Samtidigt är det skönt med en mindre grupp där det oftast är lugnare och lättare att koncentrera sig.

– Jag gick i stora klasser fram till sjuan. Jag hamnade i en klass där jag inte kände att läraren förstod mig. Allt blev fel som jag gjorde i klassrummet.

Till sist slutade Josefine helt att prata i skolan och hennes självförtroende var i botten.

– Lärarna pressade mig. En lärare skällde ut mig och jag fick gå ut ur klassrummet när jag inte förstod ett mattetal. Han blev stressad eftersom alla hängde med utom jag, berättar Josefine.

– Men jag sa inget till mina föräldrar, jag ville inte oroa dem. Jag sa att jag trivdes, ända fram till sportlovet då jag inte ville leva längre. Då berättade jag hur det var och sen slapp jag gå till skolan.

Hennes föräldrar kontaktade skolan och det slutade med att hon kom till en annan skola där hon fick bra lärare som gav henne tid och stöd. Så här i efterhand kan Josefine tycka att det är konstigt att det dröjde så länge innan hon berättade för sina föräldrar hur hemskt det var.

– Man vill göra föräldrarna stolta, inflikar Jessika. Att de ska tycka att man gör bra ifrån sig och är den duktiga flickan. Jag har haft den fasaden många år. Man vill inte se deras ansiktsuttryck när man säger ”jag klarar inte det här”.

Båda har föräldrar som är akademiker och tjejerna berättar hur föräldrarna har kämpat för att döttrarna ska få bra skolgång och stöttat dem när det har varit svårt.

Nu läser Josefine in de kurser hon har kvar i gymnasiet på folkhögskola och trivs jättebra.

Josefine och Jessika är verbala och kloka tjejer. Ibland har lärare haft svårt att förstå varför de haft så motigt med att till exempel lära sig ett nytt räknesätt eller att få ihop inlämningsuppgiften.

När jag frågar om de haft bra lärare suckar de i kapp.

– Det är så sällan man känner att man verkligen förstår något och att en lärare verkligen lyssnar. Det var väl när jag gick i femman. Min klassföreståndare var en väldigt bra lärare för hon såg mig och kunde förklara så att jag förstod, säger Josefine.

– Hon visste att jag hade svårt att lära mig, men gav inte upp. Många lärare skriver på tavlan och säger ”nu förstår du väl?” Andra gången vill man inte säga ”nej” så då säger man att man förstår. Med henne kunde jag vara ärlig. Hon förklarade om och om igen. Jag kommer ihåg känslan att hon inte gav upp även om det tog tid. En lärare ska ha en tro på eleven. Det är ju inte att jag inte vill förstå, men jag kan bara inte förstå vissa saker. Och för att jag ska kunna förstå måste jag ibland få mer tid än andra.

En annan favoritlärare är träslöjdsläraren som båda har haft. Josefine berättar att även om hon gjort en ganska ordinär smörkniv så fick han henne att känna sig som mästarnas mästare.

Jessika minns en gång när hon målat på fel sida av en sak hon gjort. Med tunga steg gick hon till träslöjdsläraren för att visa upp sitt misslyckande och få sin dom.

– Då började han gapskratta och sa ”vi fixar det”. Jag kände ”gud, vad skönt”.

De skulle önska att det var mer skratt i skolan och fler lärare som kunde minska pressen på den som inte har så lätt för sig. Där Jessika pluggar nu kan lärarna ropa ”tja, vad hände i helgen?” och ge eleverna en kram när de kommer på måndagen.

Om läraren suckar när man frågar om något frågar man inte gärna en gång till.

– Man vill inte att folk i klassen ska säga ”är du dum i huvudet?”, för då känner man sig verkligen dum i huvudet. Fortfarande på gymnasiet när jag har fått MVG på en uppgift så kan jag känna att jag är dum, för det har de präntat in i mig. I femman var det en lärare på en skrivlektion som sa ”du är nog lite efterbliven.” Då tänkte jag ”om du säger det så måste jag vara det”, berättar Jessika.

Josefines verbala förmåga har många gånger räddat henne och det är ingen som kan ana hur svårt hon har det i skolan. Men i skrift flyter orden inte lika lätt och hon behöver inspiration och mycket uppmuntran för att komma igång.

– När jag får det kan jag känna – men jag kan ju skriva. Lärare verkar inte ha tid och tålamod att inspirera och coacha sina elever.

Vad tycker ni om målen som alla ska uppnå i skolan?

– Jag tycker de är dåliga för de är satta för alla människor. Man ger alla samma svårighetskrav. Och de som inte klarar det sätter man en dumstämpel på – icke godkänd, säger Jessika.

De tycker att målen skulle vara mer individuella och ta mer hänsyn till att eleven försöker, är flitig och sköter skolarbetet.

– Alla har olika begåvningar. Man kan vara väldigt duktig i ett ämne och samtidigt ha extremt svårt för något annat. Det är lärare dåliga på att se. Jag kan vara jättebra på att prata, men fortfarande ha svårt att stava, säger Josefine som har dyslexi.

I framtiden vill Jessika designa kläder. Josefine vill jobba med människor.

– Jag skulle gärna vilja jobba med ungdomar och få dem att tro på sig själva. Man dömer människor alldeles för lätt.

– Människor försöker alltid hitta fel på varandra, kanske för att man själv är rädd för att bli dömd. Om man ser en svaghet är man direkt på. Det är det som syns i skolan om man har svårigheter. Alla är rädda, säger Jessika.

I verkligheten heter Jessika och Josefine något annat.

– På ett sätt är det sorgligt att det ska behöva vara anonymt. Jag skäms inte, men det finns en risk att det får negativa konsekvenser om man talar om vem man är, säger Josefine.