Lena Stenqvists kylskåp är alltid fullt. Hon handlar mer mat än hon hinner äta upp. I garderober och lådor trängs raggsockor och långkalsonger med tjocka tröjor och vinterjackor. Gå hungrig och frysa ska hon aldrig mer göra i sitt liv.

Det räcker med de åtta barndomsåren i olika fosterhem då maten ofta drogs in som straff och hon inte hade några vinterkläder.

– Jag gick till skolan i gummistövlar i 30 minusgrader, säger Lena Stenqvist som under sin uppväxt bott i sex olika fosterhem och på fyra olika institutioner över hela Sverige.

Lena Stenqvists mamma var bara 16 år, och pappan död, när Lena föddes 1957. Året efter fick hon en lillasyster. Äktenskapet med systerns alkoholiserade pappa slutade snart i skilsmässa och systrarna växte upp med en ­ensamstående ung mamma.

– Mamma var en bra mamma. Hon var annorlunda, glad och ­rolig och gav oss massor av kärlek, säger Lena.

När Lena och hennes lillasyster var tio och nio år placerades de plötsligt i fosterhem. De visste inte varför och ingen ville tala om ifall deras mamma levde eller var död. ”Det ska ni inte bry er om” var det enda svar de fick. Ville hon inte ha dem längre? Lena läste dödsannonserna varje dag för att se om mammas namn skulle dyka upp. Först efter flera år fick systrarna veta att mamma satt i fängelse. Underbart! Då levde hon i alla fall.

– Mamma gav aldrig upp att vara mamma. Trots att hon blev både kriminell och narkoman så gav hon aldrig upp om sina barn. Utan henne hade jag inte kunnat ge så mycket kärlek till mina egna barn, säger Lena Stenqvist.

– När jag blev större ringde jag till fängelset från en telefonautomat och bad att få prata med mamma. Det fick jag alltid oavsett vilka restriktioner hon hade i övrigt. Tog telefonpengarna slut ringde de upp mig från fängelset. På fängelset gjorde de mer för mig och min systers relation till mamma än vad barnavårdsnämnden någonsin gjorde.

Barnavårdsnämnden försökte hålla placeringarna hemliga för Lenas mamma eftersom hon mellan sina fängelsestraff och på permissioner letade reda på sina döttrar för att själv se efter om de hade det bra. När hon märkte och på­talade missförhållanden för barnavårdsnämnden blev hon avfärdad men då hämtade hon själv sina barn därifrån. Det var lyck­liga perioder, minns Lena, men korta, innan barnavårdsnämnden hittade dem igen och placerade dem i ett nytt fosterhem.

Det första och det sista fosterhemmet var bra understryker Lena, dem har hon fortfarande kontakt med. Men i de andra fanns det ingen värme eller omtanke om barnen. Där blev systrarna verbalt och fysiskt misshandlade, fick jobba hårt och saknade mat och kläder. Lena har nyligen ­begärt ut sin akt från statsarkivet ”tjock som telefonkatalogen” och har där kunnat läsa om sitt liv från myndighetens perspektiv.

– Det står i akten att fosterföräldrarna i mitt andra fosterhem hade svårt att disciplinera och ­integrera oss. Då gav barnavårdsinspektören dem rådet att inte se oss som familjemedlemmar utan som inackorderade och höjde dessutom fosterlegan (ersättningen) från 700 till 1000 kronor per månad och barn för att de skulle ha oss kvar. Det var mycket pengar på 60-talet.

De första fem åren var Lena placerad tillsammans med sin lillasyster, men sedan delade barnavårdsnämnden på syskonen.

– Det blev fruktansvärt tomt. Vi hade bara varandra. Det var som att de tog halva mig ifrån mig. Men barnavårdsnämnden tyckte att jag hade dåligt inflytande över henne.

– Jag har i många år trott att jag var ett besvärligt barn, den hemskaste ungen som fanns. Jag tänkte att jag fick skylla mig själv som blivit fosterbarn. Det sitter djupt inpräntat i huvudet.

I dag är Lena 51 år gammal, har två vuxna döttrar, två barnbarn och en bonusdotter som valt ut henne till extramamma. Hon har även en kärleksfull relation till sin syster och sin mamma.

– Vi har daglig telefonkontakt. Jag vill inte ha någon annan mamma än min mamma även om hon är en kriminell narkoman.

Lenas räddning under fosterhemsåren var hästar.

– Det är en villkorslös kärlek. Hästarna bryr sig inte om ifall man skelar och är fosterhemsunge, säger Lena Stenqvist.

Hon har vigt sitt vuxna liv åt hästar. I över tjugo år bodde hon och döttrarna på en gård på landet där de drev ett häststuteri med Dartmoorponnyer. Nu ­sedan barnen flyttat hemifrån, har hon sålt gården och bor lite mindre, med lite färre djur. Idag har hon och döttrarna bara hand om fem hästar, tre hundar, tre katter, tre höns och en tupp.

Viktigast har varit att ge döttrarna en kärleksfull och trygg uppväxt.

– Jag ville skydda dem från den smärta jag upplevde som barn, säger Lena som alltid har pälsat på sina barn och gett dem massor med mat.

Men livet rår man inte över. Barnens pappa tog livet av sig när de var små och det skapade ett känslomässigt kaos, men även ett utanförskap i den lilla byn där de växte upp.

– Jag har alltid vetat att jag kom från en annorlunda familj. Men också att vi inte är sämre än ­någon annan för det, säger dottern Josefine, 27, som är med vid intervjun.

Som barn höll Josefine tyst om sin mammas bakgrund, om mormor som satt i fängelse och om pappa som tagit livet av sig. Lena själv har i alla år varit försiktig med att berätta om åren i fosterhem. Hon orkar inte mötas av misstro och kommentarer som ”det kan inte vara sant” eller ”vad hade du då gjort”.

Under åren på fosterhem försökte Lena berätta om hur hon och systern behandlades några gånger. Men när hon visade sina blåmärken för barnavårdsinspektören som var på besök och berättade om hur hon brukade bli nedslängd för källartrappan avfärdades det hela som lögn och smutskastning av de snälla fosterföräldrarna. Veckopengen drogs in. En annan gång gick hon till rektorn och berättade att mobbningen på skolan – ungar som vid skolans slut vaktade alla utgångar för att slå och reta henne – gjorde att hon kom hem för sent och straffades av fosterföräldrarna. ”Det får man räkna med när man är fosterhemsunge” var rektorns svar. En annan inspektör söp ihop med den alkoholiserade fostermamman under sitt kontrollbesök och skrek ”jävla ungar” till systrarna.

– Först nu, när det görs en statlig utredning om vanvård i fosterhem (se morgondagens artikel), så känner jag att vi fosterbarn börjar bli trodda. Nu är vi flera som har liknande erfarenheter. Jag är inte ute efter att människor ska tänka ”stackars henne” om mig. Jag ser mig inte som ett ­offer. Mitt mål med att gå ut med min historia är att väcka debatt och se till att det blir en förändring så att inte fler barn far illa.

Hur kan man göra annorlunda?

– Främja kontakten mellan barnet och föräldrarna och ge varje barn en egen kontaktperson som följer barnet i alla år och som lyssnar på barnet, som tar barnet på allvar.