De väntade barn. Båda ville ha barn, hon kanske lite mer än han. Så kom dagen, så kom barnet. En dag efteråt bröt han ihop av ångest. Ångest över att bli pappa.
I en lägenhet i en säng i Göteborg ligger Omar Isaksson bredvid sin son Noah, nu sju veckor gammal. De vilar tillsammans, Noah med stängda ögon medan Omar har sina ögon öppna. Han ser på sin son.
– Jag känner ett enormt band till honom, och det gjorde jag bara efter ett par dagar. Det var aldrig kärleken till mitt barn som saknades.
Noah gnyr. Omars fru Nina Norblad tar barnet, Omar ler och Nina ler, mot varandra och mot barnet. De är på rätt väg nu, men fortfarande behövs tabletter för att de ska fungera.
– Vi knaprar tabletter båda två, skämtar Nina. Jag tar sömntabletter på nätterna, så att jag ska få sova. Och Omar tar lugnande på dagarna, så att han ska fungera.
Nina skrattar till; åt den absurda situationen och åt tabletterna som har blivit en ofrånkomlig gäst som ingen av dem hade räknat med.
När Nina började prata om barn ville Omar att de skulle vänta tills han var klar med sin utbildning. De väntade, sedan började de att försöka – som planerat. Och Nina blev gravid – som
önskat.
– Jag förstår så här i efterhand att jag sa ja till barn utan att tänka efter, utan att känna efter, säger Omar.
Han dricker svart kaffe. Han äter långsamt en bulle. Nina sitter bredvid. Trots att ingenting blev som de tänkt sig, har de en starkare närhet till varandra nu.
– När det ibland slog mig att vi skulle få barn fick jag lite ångest, det kröp i mig. Så jag sköt ifrån mig de tankarna.
Tankarna som han inte tillät sig tänka var de där om friheten, hur ett barn skulle förändra allt och hur friheten skulle försvinna.
– Jag tror nästan alla killar tänker så i dag om att skaffa barn, för vi killar pratar inte med varandra. Så hur kan vi veta hur det egentligen är att bli pappa?
Förlossningen gick bra, ”det var action”, skrattar Omar. Men bara några timmar efteråt kunde Omar inte längre äta. En klump började gro i magen. Natten kom. Han kunde inte sova. Han svettades. När han slumrade till drömde han mardrömmar.
När Nina och Noah kom hem från BB växte klumpen och ångesten i Omar. En dag senare frågade Nina hur Omar egentligen mådde. Då bröt han ihop.
– De där veckorna som följde var helt kaotiska. Jag grät och låg i sängen och skakade och var svinskraj. Jag kunde inte stiga upp. Jag klarade inte av att bli pappa helt enkelt.

Han berättar att det var papparollens stora ansvar som skrämde och som blev för tung.
– Jag trodde att jag skulle vara tvungen att ta hand om allt. Jag skulle ta hand om Noah dag som natt och byta blöjor och trösta. Samtidigt skulle jag dra in pengarna till familjen. Och ta hand om Nina.
Omar isolerade sig inne i lägenheten de följande dagarna, han skämdes och ville inte prata med någon.
– Jag hade ju lurat alla att jag är så stark och stabil, då kunde jag inte komma till vännerna med det här, flinar Omar.
Kaffet är uppdrucket, men bullen ligger halväten på bordet. Nina har sin hand på hans arm. Omar vet nu att han inte behöver känna sådant ansvar, av sin terapeut har han lärt sig att släppa
taget. Men just då efter förlossningen var allt kaotiskt och efter ett par dagar började Omars
ångest även bli Ninas ångest.
– Vi bara grät. Jag var rädd för att vi båda skulle kollapsa, att
ingen av oss skulle kunna ta hand om Noah, minns Nina.

Efter en vecka förstod Nina att de behövde hjälp. Och när de bad om det fick de hjälp. De fick börja gå hos kuratorn på kvinnokliniken på Sahlgrenska sjukhuset och hos psykolog på barnavårdscentralen.
– Om du visste hur många pappor som jag har träffat som mår så här, sa kuratorn direkt till mig. Och bara att få höra det hjälpte mig. Jag hade redan från början sett att ångesten berodde på den förändrade livssituationen, men inte varför det här hände oss och inte några andra, berättar Omar.
Både Nina och Omar hade under graviditeten läst böcker och tidningar riktade till blivande föräldrar, men de hade aldrig stött på att män kunde få ångest av att bli pappa. Under föräldrakursen på mödravårdscentralen hade de fått höra att en nedstämdhet
kunde drabba kvinnan, men inte ett ord om mannen.
Den vårdpersonal som Nina och Omar har varit i kontakt med har lugnat dem, inte bara genom att berätta att det här var vanligt, utan också genom att säga att det kommer att lösa sig.
– Vi var ju skiträdda. Hade vi tidigare fått veta att andra faktiskt varit med om det här och att det kommer att gå bra, så hade det varit en enorm hjälp, säger Nina.

Noah börjar gråta i sovrummet, Nina går dit för att amma honom.
Ibland, berättar Omar, när allt var som mest kaotiskt tänkte han på att dra, att han skulle bespara sin familj ångesten. Men tanken var aldrig mer än en flyktig tanke, han skulle aldrig ha satt den i handling och lämnat Nina och Noah.
– Män reflekterar sällan över vad det innebär att skaffa barn, så när det börjar kännas fel ser mannen bara vad det är som har förändrats. Barnet. Så han drar, han tror att han lämnar det som är fel, i stället för att gå in i sig själv och hitta orsaken.
Det är sju veckor sedan deras son föddes. Den dagen föddes också ångesten. Varför ångest uppstår hos vissa nyblivna pappor tror Omar är individuellt, precis som orsakerna till förlossningsdepression hos kvinnan är individuellt.
– Det handlar om bakgrund och om vilket liv man lever. För mig handlar det om att jag hade en otrygg uppväxt. Sedan min pappa dog för fem år sedan har jag bara rusat genom livet utan att stanna upp. Och så fick jag barn, vilket är en existentiell omvälvning. Och jag är en sådan som tar mycket ansvar. Och ansvaret som förälder blev för stort.

Ångesten gjorde att Omar gick ner åtta kilo på två veckor. Ångesten gjorde också att Nina och Noah åkte till hennes föräldrar i några veckor. Nina behövde komma ifrån Omars ångest så att hon kunde ge kärlek till sitt barn.
– Under den här tiden har det varit så mycket tårar, men jag har också gråtit av glädje över den enorma kärlek som jag känner för Noah, berättar Omar.
– Det var just den starka kärleken till min son och till Nina som gjorde att jag mådde dåligt från första början. Jag bryr mig om dem för mycket.
Han äter fortfarande lugnande tabletter och går i kognitiv terapi. Nina äter fortfarande sömntabletter då och då och går hos psykologen på BVC, men alltmer sällan. Ångesten är på väg bort.
– Jag är glad över den dialog som hela tiden har funnits mellan mig och Nina. Insikten om att vi är två som kan dela detta har hjälpt mig mycket. Också hjälpen från familj och från vården har stärkt mig.
Nina har ammat klart. Noah, eller Skrutt eller Grodan som han också kallas, ligger i hennes famn. Omar äter upp det sista av bullen.
– Det blev inte som vi tänkt oss, säger Omar.
– Nej, säger Nina. Jag hade fantiserat om den här tiden, och tänkt både positivt och negativt om hur det skulle bli att ha barn. Men det blev långt värre än jag hade kunnat föreställa mig.
Nina skrattar. Omar skrattar med henne.
– Nej, men i det långa loppet så kommer det att bli bättre än vad vi tänkt oss, säger Omar.

Telefonen ringer. Nina svarar. En kvinna gråter. Det är Ninas vän som fick barn för fem veckor
sedan. Nu har vännens kille gjort slut. Efter åtta års förhållande. Han har fått panikkänslor och känner att han inte längre har
någon frihet sedan de fick barn. Så han gjorde slut.
Nina och Omar sitter tysta en lång stund efter samtalet.
– Jag fick ångest av ansvaret, han får ångest av att friheten är borta.
Omar skakar på huvudet.
– Så som samhället ser ut i dag behöver alla gå i terapi. För vi har glömt bort hur vi pratar med varandra.