Jag är själv adoptivbarn, född på 50-talet av en nordisk kvinna. Jag har ”alltid” vetat om att jag är adopterad och har de bästa föräldrar man kan få. I vuxen ålder började jag fundera på hur min biologiska mamma måste ha tänkt på mig under alla år: Hur gick det för mig i livet? Lever jag? Tänker hon på mig, på min födelsedag? Hon kanske ångrar sig? Jag tog därför reda på att hon levde och fick hennes adress. Tanken var att på något sätt ta kontakt, bara för att tala om för henne att allt blev perfekt. Att hon kan sluta undra.

Strax efter jag fått adressen träffade jag en person som också hade en nordisk mamma och som hade tagit steget och kontaktat henne. Det visade sig att det var en svårt alkoholiserad kvinna som sen vägrade ”släppa” taget.

Det blev många kvalfyllda år innan hon, för några år sen, dog. Det gjorde att jag skrinlade mina planer men kan ibland känna lite skamkänsla att jag inte vågade. Eftersom jag haft en lycklig uppväxt och alltid vetat ”var jag kommer ifrån” så har jag aldrig haft något behov att leta efter mina rötter. Jag har levt mitt liv med mina föräldrar, det är mina rötter. Så det går nog inte att ge ett entydigt svar på frågan ”är det alltid rätt att söka sina rötter”? Gjorde jag rätt och han med den alkoholiserade mamman fel? Eller är det tvärt om? Det måste vara upp till var och en.

TJ

Jag adopterades från Etiopien 1972 vid drygt två års ålder. Jag visste lite om min bakgrund, namnet på min födelseby och vad min pappa hette. Förra sommaren åkte jag ner för första gången på 38 år och hittade en bror, en syster fem kusiner, tre farbröder som jag inte visste fanns. Det enda jag visste var att mina föräldrar var döda. Återresan gjorde jag själv efter en del egna  efterforskningar i Sverige. Väl på plats i Addis Abeba gick allt mycket fort.  Jag tycker det är viktigt att få andra att våga ta steget att åtminstone försöka hitta sina rötter.

Mats Larsson

Jag känner igen detta. Min biologiska mamma, snart 91, dras fortfarande med skam över att hon lämnade bort mig. Jag har försökt sätta mig in i detta lidande men jag kan inte greppa det. Det måste vara något av det hemskaste man kan göra – lämna bort sitt barn ...

Baltasund

Ditt yttre kommer alltid definiera ditt inre. Självklart är båda väsentliga delar för vår utveckling. Men man kommer alltid se och uppfattas som invandrare/utlänning/colombian hur bra svenska man än talar eller hur mycket man än färgar håret. Vi har alla våra tolkningar av svenskhet och sätt att passa in i den, men tyvärr kommer detta anpassningskrav sällan från de adopterade själva. Därför är artiklar som dessa extremt värdefulla och uppskattade. Bort med ignoranta ”va-känner-du-dig-mest-som”-ifrågasättare och fram för modiga identitetsöverskridare!

Romina

Det här visar det som de flesta av oss vet: en människas ursprung har betydelse för ens uppfattning om vem man är. Det är egentligen självklart att det biologiska ursprunget är viktigt för en individ – oavsett hur viktiga och kärleksfulla ens ”sociala” föräldrar varit. Att förneka detta, som en del gör, är att lura sig själv – och barnen. Det är ett stort svek.

Anders

Theresa mötte sin mamma

Theresa Salwén med sin colombianska mamma Maria Pricilla Dejarano Urrea.

I förra veckan skrev vi om bland andra Theresa Salwén som tillsammans med en annan grupp svenskar gjorde en återresa till födelselandet Colombia för att söka sina rötter. Theresa stannade kvar några veckor extra för att byta namn. Det lyckades inte – men i stället träffade hon sin biologiska mamma.

Hur kändes det att träffas?

– Jag var jättenervös precis innan. Men så fort vi sa hej blev hon en vanlig människa i mina ögon. Hon verkar snäll och gullig. Vi hann bara träffas i ett par timmar. Det var häftigt att vi sågs, men ändå inte sådär jättespeciellt.

Vilken information var viktigast för dig att få?

– Hon sa vad min pappa hette och att han dog för 15 år sedan. Jag har fyra äldre halvsyskon och under mitt första år, när jag bodde hos min mamma, hette jag Mini Johanna (förmodligen efter Miss Colombia 1980 som hette Nini Johanna). Enligt min mamma är jag född i december 1981, några månader tidigare än jag har trott. Jag kommer nog att fortsätta fira min ”vanliga födelsedag”, men kanske hittar jag på något för att uppmärksamma den ”nya” också – den är ju en del av mig nu.

Nu i efterhand – var mötet med din mamma viktigare än du trodde?

– Nej, jag tror inte att det kommer att förändra mig eller min självbild på något sätt. Men när jag var liten och folk frågade mig om min bakgrund visste jag ju inget, så jag fick nästan hitta på. Nu har jag träffat min biologiska mamma, jag vet var hon finns och hur hon ser ut. Jag har min egen story. Och det är kanske viktigt.

Vad händer nu? Hur kommer er relation se ut?

– Jag vill gärna hålla kontakten, men det är inte lätt. Hon har varken mejl eller mobiltelefon och hon saknar fast bostadsadress. Hon har telefonnumret till en kvinna som jag känner så jag hoppas att vi kan höras genom henne. Och jag skulle gärna vilja hjälpa mamma ekonomiskt. Hon är ju väldigt fattig.

Att lämna ett barn – hela serien