Det var sen eftermiddag när mobilen ringde. Angela var ensam hemma i det enkla huset i Bogotás fattiga utkanter. ”Jag är vän till flickan du lämnade bort”, sa en okänd röst i telefonen. ”Hon heter Anna och bor i Sverige. Hon är här nu och hon vill träffa dig.”

– Nej, nej, viskade Angela.

Sedan började allt snurra. Hon trodde hon skulle svimma. Hennes livs hemlighet, hennes stora skam, var avslöjad.

– Tur att jag är frisk, annars hade jag nog fått en hjärtattack, säger hon och hennes mörka ögon blir allvarliga.

Vi sitter på ett billigt kafé i Bogotás livliga och rätt slitna centrum. Angela är liten och kort, hon pratar med lugn röst. På stolen bredvid henne sitter tonårsdottern Lorena. Båda är snyggt klädda och omsorgsfullt sminkade.

– Egentligen blev jag glad när det ringde, säger Angela. För jag hade ju önskat att just det här skulle hända. Jag hade bett till Gud att jag skulle få ett livstecken från barnet. Samtidigt blev jag väldig, väldigt rädd.

Angela ser skör ut där hon sitter mitt i folkvimlet och känslosamt berättar om sitt liv. Men då och då släpper hon ifrån sig ett smittande skratt och hon säger att mötet med Anna har gett henne större självförtroende.

När hon stod där ensam med mobilen i handen hörde hon sig själv säga att jo – hon ville träffa Anna genast. Hon satte sig på bussen mot centrum. Det började redan bli mörkt och hon skulle träffa en människa hon aldrig sett, men som funnits i hennes tankar ända sedan hon kände de där första sparkarna i magen.

Då var hon 19 år, hade en tre­årig son och hade just kommit från landet till Colombias huvudstad Bogotá. Hon var helt ensam, utan någon kontakt med barnens pappor. Kände ingen. Utan pengar. Hon såg ingen annan utväg än att lämna bort barnet hon hade

i magen. För abort kunde hon inte tänka sig. Dels var det olagligt, dels delade hon samhällets syn att abort är mord.

Nu satt hon alltså på bussen. Den körde för långsamt tyckte hon, så hon gick av och tog en taxi. Men så blev hon rädd att pengarna inte skulle räcka så hon steg ur och gick sista biten.

– Jag var så nervös, hela kroppen skakade.

Hon åkte förstås ensam för ingen kände till hennes hemlighet. Hon hade inte berättat för någon, hade aldrig vågat. Familjens och samhällets dom över den som lämnar ifrån sig sitt barn är ofta hård.

– Och så fick jag syn på henne. Där satt hon i hotellobbyn och väntade på mig. Hon var så fin, säger Angela. Så vacker.

De omfamnade varandra och grät båda. Länge.

– Förlåt, var det första Angela sa. Förlåt för det jag gjorde mot dig.

– Tack, var det första Anna sa. Tack för allt du gjort för mig.

Angela lyfter båda händerna mot ansiktet och gråter stilla.

– Jag kände en sådan enorm glädje, säger hon. Att hon sa tack var så stort. Jag hade ju inte tagit hand om henne, ändå ville hon veta av mig.

Angela försöker förklara hur det kändes. I magen, i bröstet, men till sist säger hon: det är en sak att berätta – en annan sak att känna. Du kan aldrig förstå hur fantastiskt det var.

Hon pratar om bördan hon burit, om lögnen hon levt med. Hur hon träffade en annan man och fick ytterligare fem barn med honom. Hur hon led under varje graviditet, för hon påmindes om barnet hon lämnat bort. Men så torkar hon tårarna och säger:

– Det var ändå bäst som skedde. Jag hade ingen framtid att ge mitt barn.

Angela blev fysiskt sjuk av mötet med Anna. Hon låg i sängen i tre dagar och kunde knappt röra sig. Öppnade bara ögonen då och då för att titta på fotot hon fått. Familjen blev orolig, men Angela ville inte säga något. Det måste vänta till rätt tillfälle. Hon har redan planerat hur det ska gå till: hon ska visa barnen albumet som hon fick av Anna och fråga om de tycker att hon är lik dem.

– Jag måste berätta. Men det får ta sin tid, säger Angela.

Hon tittar ofta i albumet; på bilderna på Anna, adoptivfamiljen och vardagen i Sverige.

– Jag känner glädje när jag ser fotona. Ingen bitterhet, ingen smärta. Bara glädje. Jag hade inte kunnat ge henne det liv hon har i dag, säger Angela och berättar om Annas biologiska halvsyskon som har en trasslig tillvaro.

Än så länge har Angela bara berättat om Anna för tonårsdottern Lorena. Hon blev förvånad men glad.

– Det är roligt att ha en syster i ett annat land som man inte vet något om. Konstigt men roligt.

Pilár Escobedo jobbar på adoptionscentrum i Colombia. Hon har kontakt med många mammor.

– De flesta blir glada av att få se barnen, att de lever och har det bra. Men det finns också de som inte alls vill träffas. Och det måste man respektera, säger hon.

Hon förstår barnens nyfikenhet och tycker att de har rätt att söka sina rötter.

– Men snälla – tänk inte bara på er själva när ni gör det, säger hon. Tänk på mammorna.

Hon berättar om en kille som hittade sin biologiska mamma på Facebook. Men det var inte hon utan en av hennes söner som såg meddelandet och berättade för sin pappa och sina syskon. Mammans liv slogs i spillror. Hon försköts och hamnade på gatan.

– Det krävs mognad och ansvar för att söka sina rötter, säger Pilár.

Angela hoppas att Anna vill hålla kontakten med henne. Men hon vill inte vara påträngande.

– Anna måste få bestämma hur vår relation ska vara. Om hon bara var nyfiken på hur jag ser ut och tycker att det räcker att ha träffat mig, då måste jag respektera det, säger hon.

För Angela är det allra viktigaste att veta att Anna är vid liv och har det bra.

– Jag har levt med en djup smärta och stor skuld, säger Angela. Men när jag träffade Anna och hon sa tack, då började jag tänka om. Nu kan jag dö i frid.

Att lämna ett barn – hela serien