Jenniy Ekman Karlsson försökte begå självmord.
- Alla minns vad de gjorde och var de var vid millennieskiftet. Jag kommer bara ihåg första delen av kvällen. Resten är svart.
Vi sitter vid Jenniy Ekman Karlssons köksbord i Stockholm. Det andra efternamnet har just tillkommit. Hon och Nicklas gifte sig i Las Vegas för någon månad sedan - ”alla andra trodde att vi varit och julshoppat i New York” - och dessutom putar Jenniys mage så pass mycket utåt att den inte kan passera okommenterad. Barnet landar i april.
Detta unga par borde väl vara bilden av en urban, modern och livfull storstadsfamilj. I vilken man ler mycket och känner varandra väl fast man varken fyllt 30 eller låtit drömmarna dö. I vilken man har ambitioner och vågar tycka saker. I den här bilden finns det väldigt lite som vittnar om det faktum att Jenniy tillbringade 1990-talets sista timmar med att titta på fyrverkerier och, som ett resultat av en djup depression, försöka ta sitt liv.
- På något sätt kommer jag alltid att förstå varför jag gjorde så där. Självmord är aldrig en lösning och
det finns ingen tvekan om att det var ett utomordentligt korkat beslut, men någonting i mig begriper ändå hur jag tänkte när jag tog det.
Nu har det dock gått nästan exakt sex år sedan den där nyårsnatten och det märks ganska tydligt att Jenniy fått en välbehövlig distans till det hela. Det chockartade och akuta läget har övergått i någonting lugnare och mer greppbart. Självmordsförsöket har slutat vara ett öppet sår och börjat bli en betydelsefull erfarenhet.
Men mörkret ligger ändå inte så långt under ytan som man först kan tro. Det framgår med all önskvärd tydlighet att ett suicidförsök är någonting man bär med sig resten av livet.
- En gång självmordsbenägen, alltid självmordsbenägen, säger Jenniy.
- Nej, riktigt så illa är det kanske inte. Men nästan. Man kan faktiskt jämföra det med alkoholism: Det kvittar hur länge man är nykter, man är ändå bara en serie händelser från att trilla dit igen. Jag vet att jag är kapabel och så är det med det. Nu vågar jag dock tro att risken är i stort sett
obefintlig. Det skulle krävas så oerhört mycket.
Motivationen saknas numera. Det finns inte längre någonting som puttar en närmare stupet, det vill säga mot beslutet att ta sitt liv. Annat var det förr.
- Jag var nog i princip deprimerad från 10 års ålder och framåt. Mer eller mindre. Trots att min barndom var positiv och jag hade en älskvärd familj med goda relationer till mamma och pappa så var det som att någonting fattades. Det fanns ingen reell anledning, men jag kunde gå ned mig riktigt ordentligt redan då.
- Även om det där pågick i flera år så lyckades jag dock dölja det för alla. Ingen visste hur jag egentligen mådde. Inte mina föräldrar, inte ens mina bästa vänner. Innanför den glada masken var det otroligt mörkt.
Det var också där som de till synes små problemen samlades på hög. De skulle komma till ”användning” senare. För när det definitiva beslutet väl togs behövdes inget utlösande, dramatiskt jättetrauma. Det räckte med en sista liten droppe.
- Det ena lades till det andra under en så
lång tid. Jag kände mig oälskad, hade väldigt dåligt självförtroende, var mobbad i omgångar och så vidare. Men ingenting av det där var i sig själv tillräckligt för att jag skulle ta mitt liv. Sammantaget blev det dock någonting helt annat.
- Och är det något råd jag vill ge föräldrar så är det att inte underskatta tonårsångest. Alla säger ”det går över när du blir äldre”, och det gör det ju. Men man får inte glömma bort att 17-, 18- och 19-åringar också kan ta livet av sig.
Brännpunkten; den där allt kulminerade, blev den sista december 1999 - i Jenniys födelseort och tillika dåvarande hemstad Falun. Och det var i sanning en väldigt liten ”katastrof” som slutligen petade ut helheten över kanten.
- Jag jobbade inom krogbranschen på den tiden och skulle egentligen arbetat på nyårsafton. Under eftermiddagen ringde de dock och sa att jag kunde stanna hemma eftersom de hade så få bord bokade. Då rann det över.
- Jag greps av panik: ”Alla andra har ju planer sedan flera månader.” All ensamhet, oro och ångest
samlades ihop till just den specifika punkten där jag satt ensam och patetisk på nyårsafton. En normal människa hade ju givetvis börjat höra sig för och frågat var alla var och om man fick komma dit. Men för mig blev det där ett slut.
Jenniy beslutade sig alltså för att dö där framför tv:n - stilla och fridfullt - mot en bakgrund av millenniefyrverkerier och Margaretha Krooks Ring klocka ring. Tabletterna svaldes med hjälp av vin och allt blev suddigt.
- Jag hade tidigare funderat på hur det skulle kännas att skära sig i handlederna men kommit fram till att jag ju var livrädd för smärta. Det fick inte göra ont. Och det här sättet verkade minst brutalt.
Men Jenniy hann inte klart. För mitt i alltihop skickade hon ett sms till en av sina vänner. Vad som stod i det är oklart men i andra änden uppfattades det i alla fall som ett hej då. Det enkla faktum att Jenniy hade glömt låsa ytterdörren till sin lägenhet visade sig nu bli hennes räddning.
- Ja, för plötsligt stod han bara där framför mig, och frågade
hur jag mådde, hittade tabletterna, blev arg och ringde pappa som fick hit ambulansen. Jag låste in mig på toaletten. Vilket också är merparten av vad jag kommer ihåg från resten av natten, säger Jenniy Ekman Karlsson, och rynkar pannan.
- Jag minns att jag fick dricka någonting på sjukhuset för att ”slippa få slangar i halsen”, det vill säga magpumpning. Det smakade grus och jag tyckte allt var väldigt obehagligt. Resten är kolsvart. Har ingen aning om hur eller när jag kom hem till mamma och pappa.
Men det var där hon vaknade upp. Och nu började på många sätt den verkliga kampen. Om självmordet är en feg flykt, blir mötet med världen efter ett försök den absoluta skammen.
- Den morgonen, när jag gick upp för att möta blicken på mamma och pappa, är förmodligen den värsta i mitt liv. Jag mådde fruktansvärt dåligt och mina föräldrar hade svårt att klara av det. Man kan inte hantera att ens barn vill göra sig själv och sin omgivning så illa. Det går inte.
Efteråt lades locket på. Ingen pratade om hur det
faktiskt blivit som det blev. Inte mamma, inte pappa, inte vännerna, och definitivt inte Jenniy.
- De var av förståeliga skäl förvirrade och trodde väl att problemet, vad det nu var, skulle försvinna om det ignorerades. Men jag behövde ju hjälp och någon att prata med.
Halvåret som följde blev det värsta.
- Jag funderade på att försöka igen. Absolut. ”Jag undrar hur jag ska göra den här gången”, var meningen som malde i huvudet.
Under den här perioden gjorde Jenniy dessutom en abort och nu mådde hon så dåligt att föräldrarna vaknade till liv. Först i form av en stilla undran: ”Ska du inte ringa sjukhuset ändå”. Senare i praktisk handling.
- Trots att det var lång kö fixade pappa tid hos en psykolog. Och det var tur. För efter aborten tänkte jag ”okej, livet fick en andra chans; ett halvår till, men det går ju uppenbarligen åt helvete ändå”. Det kändes som att det inte var meningen att jag skulle leva.
Efter det här blev det dock ljusare och ljusare för Jenniy. Samtalen med en bra psykolog gav livet den
befriande vändningen. För första gången fick Jenniy prata och prata och prata. Säga allt det där som hon hållit inom sig under så många år.
- Det gjorde inte all skillnad, men det pekade ut riktningen. Ditåt ska jag. Jag tog inga mediciner utan försökte ta mig vidare genom att börja berätta hur jag faktiskt mådde.
Och även om det tagit sin tid - flera år närmare bestämt - så är insikterna än fler och lyckan desto mer välgrundad, där på andra sidan köksbordet.
- Egentligen ångrar jag ingenting. Givetvis hade det varit bra att slippa allt det här men samtidigt så har jag erfarenheten nu och kan använda den för att hjälpa andra. Jag är till exempel helt ärlig när jag säger, ”jag vet hur det känns. Jag mådde precis så där fruktansvärt illa som du gör - och överlevde. Titta på mig; det finns ljus i andra änden.” För det gör det. Jag lovar.
