Skolan är en svårstyrd samhällskoloss och det är inte bara skollag och läroplan som bestämmer kursen. Thom Axelsson, forskare vid Fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola, har i sin avhandling ”Rätt elev i rätt klass – skola, begåvning och styrning 1910–1950” visat att skolornas sortering av barn efter begåvning inte främst berodde på statlig styrning utan ofta lokala initiativ där en rektor eller en läkare drev att det skulle se ut på ena eller andra sättet.

– Under första halvan av 1900-talet handlade uppdelningen mycket om att få elever med svag teoretisk begåvning till praktiska yrken. Sådana argument återkommer hela tiden, säger Thom Axelsson.

Intelligenstest börjar användas på allvar på 1920-talet för att sortera ut elever från skolans normalklasser till hjälpklasser. Det förekom även begåvningsklasser, för de ”överbegåvade” som det hette med den tidens terminologi.

Att dela upp eleverna i klasser efter begåvning sågs framför allt som nödvändigt i städerna. Det inrättades hjälpklasser och svagklasser. Det var ett sätt att göra undervisningen individuellt anpassad för dem som hade svag begåvning.

I en statlig utredning 1936 förde de sakkunniga fram att hjälpklasserna var avsedda för elever som hade en intelligenskvot mellan 70 och 80. De rekommenderade att överflyttning till hjälpklass skulle ske utan något stort väsen och att det borde ske vid låg ålder. Men redan vid den här tiden fanns röster som varnade för den stigmatisering det innebar att placeras i hjälpklass.

– Det var också ett nationalekonomiskt tänkande bakom. Det ansågs som slöseri att kosta på svagt begåvade en längre utbildning. Man talade i samband med skolreformen 1927 till och med om ”en överbefolkning på den lärdes bana”, det ansågs inte finnas ett samhällsbehov av att utbilda så många till teoretiska yrken, säger Thom Axelsson.

Det ansågs som slöseri att kosta på svagt begåvade en längre utbildning.

Thom Axelsson, forskare vid Malmö högskola

Längst i sorteringssträvandena gick Oscar Fredriks skoldistrikt i Göteborg. Där påbörjades ett försök 1928 med en femgradig begåvningsuppdelning med hjälp av intelligenstest. Eleverna delades in i fem olika begåvningsklasser A- , B-, C-, D- och E-klasser. A-klasserna var för de bäst begåvade eleverna. Men fördelningen var en inre angelägenhet för skolan, föräldrarna ansågs inte behöva informeras.

Överlärare Axel Hagnell var efter första året nöjd med resultatet och skrev till folkskoleinspektören att det var de begåvade barnen samhället i första hand skulle byggas på och att detta var något som hittills hade uppmärksammats på ett tillfredställande sätt. Men försöket blev inte så långvarigt. Det kostade mycket att ha så små klasser och begåvningsskillnaderna mellan klasserna blev inte så stora som man tänkt sig.

Under 1940-talet växte kritiken mot en tidig uppdelning, och då i synnerhet klasser för begåvade, eftersom det inte ansågs förenligt med demokratin. Social fostran lyftes fram som skolans viktigaste uppgift. Redan under 1930- talet hade det börjat ske en förskjutning mot miljöförklaringar till individens förmåga och beteende. Man började mer se intelligensen som föränderlig.

– Fram till 50-talet var det okej att prata om begåvning. Sedan kommer olika miljöförklaringar till elevers skolresultat och då pratar man allt mindre om begåvning, säger Thom Axelsson.

1962 infördes nioårig grundskola i Sverige. Det var en skola för alla, men fortfarande delades elever upp i olika klasser efter olika svårigheter. På 1970-talet var det en fjärdedel av eleverna som gick i någon form av speciallösning, från att gå undan ett par timmar till en läsklinik till att gå i obsklass.

Thom Axelsson menar att hur skolorna delat in barnen till en del handlar om vilka yrkesgrupper som haft störst inflytande under olika epoker.

– På 1940- och 1950-talet var det psykologer som tågade in. Det var en stark grupp. Om man ska hårdra det så gick vi från medikalisering till psykologisering. På 90-talet fick neuropsykiatrin stark inverkan i skolan. Det är sådana förskjutningar hela tiden.

I dag är det lättare för elever som har en diagnos att få stöd, trots att skollagen är tydlig om att alla elever som har behov av särskilt stöd ska få det, oavsett orsak.

När Skolverket 2009 granskade varför resultaten i svenska skolan sjunker var en av förklaringarna att särlösningar blivit allt vanligare trots att huvudprincipen i skollagen är att det särskilda stödet ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör.

Särskilda undervisningsgrupper eller indelning efter kunskapsnivå är vanligt. Ibland kan det vara ett lyft för en elev att få gå i en särskild grupp med anpassad undervisning, men forskningen har visat att det kan vara stigmatiserande att särskiljas från sin klass.

Intervjuer med elever som fått särskilt stöd i någon form av särskiljande lösning visar att eleverna till stor del är positiva till den hjälp de fått, men att de har känt sig isolerade och utpekade. Effekten av god pedagogik kan alltså förtas av ett tappat självförtroende. Indelning i grupper kan också missgynna elever med låga studieresultat eftersom man missar den positiva kamrateffekten. Även i vår tid är det i stor utsträckning lokala initiativ som styr hur elever delas in. Skolverket pekar på att det är stor variation mellan kommunerna.