Ur en gårdslokal mellan de grönfärgade hyreshusen, ett stenkast från tunnelbaneuppgången, rusar ett gäng glädjetjutande barn i 7–årsåldern. Dörren står öppen när jag med några av föreningen Megafonens medlemmar anländer till måndagsmötet. Kampanjen för upprustningen av fotbollsplanen Trean är en av huvudpunkterna.

– Planen är mycket värd för människor här men de senaste åren är det knappt någon som sparkar boll eftersom Trean är så risig, säger Amir Kekya. Vi har skrivit ett förslag på förbättringar till stadsdelen och lobbar genom att samla namnlistor och ordna event.

En av dem som spelade fotboll på Trean var Husbyprofilen ”Romario” som mördades i oktober 2008. Rapporteringen kring mordet och Husby spädde på en redan existerande frustration bland unga. Ur den föddes Megafonen.

– Mediernas roll i att nedvärdera vissa människor och områden var tydlig. Därför tyckte vi det var läge att starta en förening för att jobba med mediebilder. Vi döpte den till Megafonen eftersom det handlade om att skapa en röst för människor härifrån, berättar Basar Gerecci som varit med sedan starten. Numera studerar han politik och aktivt medborgarskap.

Under Megafonens första tid var publiceringen av en nättidning huvudaktiviteten men folkbildning kom alltmer att utkristalliseras som en av de viktigaste målsättningarna.

– Vi arbetar på en rad sätt för att tillgängliggöra diskussioner och skapa platser där man kan hänga, träffas och snacka om olika samhällsdebatter utan att det känns konstigt eller jobbigt, säger Basar.

Ett exempel är den populära föreläsningsserien Harakat (”Rörelser”) som Megafonen sedan två år driver i samarbete med Rädda barnen. Mona Sahlin, Hans Rosling och Magnus Linton är några av alla kända föreläsare som medverkat.

 I Hjulsta och Rinkeby finns inte ens en bankomat. Först accepterar man det men sedan inser man att om vi protesterar och gör våra röster hörda kan saker ske.

Omar Ahmed.

Ämnena väljs utifrån vad som diskuteras på torg och skolor, bland annat kvinnor i politiken, främlingsfientlighet och sportjournalistik. Inte sällan med över 200 personer i den engagerade publiken.

– För mig är Harakat det finaste vi har, säger Amir Kekya. Föreläsningarna riktar sig till unga som man traditionellt aldrig ser i de här sammanhangen. De som lyssnar är en blandning av hela området och alla har alltid massor att säga.

– På Harakat kommer det upp sjukt mycket tankar och åsikter som man aldrig skulle snacka om annars, säger Ailin Moaf.

Hon pluggar till socionom men tycker att hon lär sig långt mer av att vara engagerad i Megafonen än av sina studier.

– Här är man på plats och det händer saker. Man diskuterar, man inspireras.

De senaste årens nedläggningar av vårdcentraler och skolor i området har gjort att Megafonen på senare tid börjat påverka politiska beslut. En informationskampanj kritiserar Järvalyftet och en två veckors ockupation av Husby Träff var en protest mot planerna på att flytta verksamheten. Det gjorde att Svenska Bostäder senare nekade Megafonen en lokal i Rinkeby. Men för många yngre medlemmar har konkreta aktioner varit ett viktigt skäl att de gått med.

– Det mest inspirerande är att det inte bara är snack. Om Megafonen går in för att göra något så gör de det, säger Tomas Fernandez som går på gymnasiet och som har varit med i några månader.

Tomas märker att många av hans vänner vill förändra men inte vet hur. Han tror att det är viktigt att ungdomar engageras tidigt för att inte falla in i en känsla av maktlöshet. Klasskompisen Omar Ahmed håller med. Det var först i kontakten med Megafonen som han började tänka på att det gick att göra något åt den bristande sociala servicen i närområdet.

– I Hjulsta och Rinkeby finns inte ens en bankomat. Först accepterar man det men sedan inser man att om vi protesterar och gör våra röster hörda kan saker ske. Jag har verkligen lärt mig att inte vara rädd för att säga vad jag tycker. Även om man inte har så mycket makt kan man försöka engagera andra ungdomar. Sluta bränna ned skolor och istället hjälpa till att öppna en ny skola, vårdcentral eller bankomat.

Just känslan att ha makt att förändra tillhör Megafonens viktigaste mål. Ailin Moaf säger att engagemanget blir mer direkt om den som pratar har gått i samma skola eller bor i huset bredvid. Upplevelsen av orättvisor och det gemensamma intresset för Husby skapar en stark samhörighet.

– Det handlar också om att ha någonstans att tillhöra. Många är födda här eller kom när de var fett små. Det här med ”Vad är jag? Kurd, svensk eller eritrean?” har vi alla gått igenom och det förenar oss. Jag känner mig inte, som mina föräldrar, hemma i den persiska föreningen och många andra skulle inte göra det i den somaliska eller kurdiska. En förening som Megafonen är väl vad som känns hemma för oss.

De andra nickar instämmande. Ailin menar att den identitet och det engagemang för Husby som ”Megafonarna” delar, gör att inte bara ursprung och religion utan även kön blir oviktigt. Atmosfären i föreningen är inte sådan att man ser skillnad på tjejer och killar, säger hon. I medlemsregistret är det liksom på mötet något fler killar, men i styrgruppen är könsfördelningen jämn.

– Hela grejen handlar om vad det ligger i att vara ung tjej och kille och på vilket sätt man identifierar sig med sitt område, säger Basar Gerecci. Jag tror att det för killar finns en starkare koppling till att vara kvar. Man hänger mer här. På tjejer är förväntningarna hemifrån annorlunda, inte minst vad det gäller studier. Många tjejer från de här områdena har bland de högsta betygen i Sverige. Sätter man sin dotter i en skola någon annanstans får hon sin vänskapskrets där.

Megafonens medlemmar är väl medvetna om att många gör det till en statusfråga att gå i skola på annat håll och flytta från Husby. Föreningströjorna uppmanar i stället till att kämpa för att förbättra området och alla vid mötet säger bestämt att de vill bo kvar. Ghirmatsion gick gymnasiet i Bromma men kände sig aldrig hemma där.

– Jag gillar folket och hur sociala människor är här. Och så är det bara allmänt fint, en trevligare och skönare miljö tycker jag. Det bästa som finns är sommardagar här i Husby!

I Megafonens lokal sitter ikväll omkring 15 ungdomar. Förutom föreningsmötena som hittills hållits en gång i veckan är medlemmarna aktiva i specifika arbetsgrupper och sluter upp vid olika arrangemang.

Skulle då samma engagemang för närmiljön kunna uppstå i andra mer välbärgade stadsdelar?

– Både ja och nej, säger Basar Gerecci. Spontant skulle man säga nej, för situationen i de områdena kräver inte en politisk organisering. Man kan inte snacka om makt- eller hopplöshet.

– Å andra sidan är organiseringen väldigt stark när så krävs. Folk där är medvetna om vad de har och om det hotas är de snabba. De har tillgång till nätverk och har självförtroendet som krävs för att säga ”så här får de inte göra”. Om något ska ändras på gården hos hyresgäster i innerstan har de en lång lista namn på en vecka.

Basar Gerecci tror att vad han ser som en allt skarpare gränsdragning mellan människor och stadsdelar kan leda till att liknande rörelser uppstår på annat håll. Megafonen är i färd med att starta upp i Rinkeby och i Vällingby-Hässelby.

– Samtidigt är det lite deterministiskt att tro att så fort situationen ser ut på ett visst sätt uppstår en rörelse. Det vore att bortse från att det krävs ett seriöst arbete och människor beredda att göra det.

På whiteboardtavlan har de viktigaste punkterna för planeringen av upprustningskampanjen för Trean listats. Utdelningen av arbetsuppgifter är i full gång samtidigt som ett paket kakor skickas runt. De lekande barnen har funnit sig tillrätta i den färgglada kuddhörnan alldeles innanför dörren och sitter för en stund som ljus.

– Nästa generation ”Megafonare” är redan på plats, säger Ailin Moaf med ett leende.