Min mamma skilde sig när jag var två år gammal och jag har bara ett par ögonblicksminnen från pappa från den tiden. Efter nästan tio år gifte mamma om sig och de fick ett barn. Den pappan, vi kan kalla honom Pelle, blev aldrig min ”nya pappa”, Pelle hade bara ögonen för sitt barn. I min värld under uppväxtåren var Pelle mitt syskons pappa, punkt slut.

Jag förmodades känna något mer för honom än för Pelle, mitt syskons pappa, men det tog sin lilla tid innan "polletten trillade ner".

Jag visste att min pappa bodde i en annan stad och hade en ny familj. Han var inte intresserad att ha kontakt med mig (han har sitt nya liv nu, sa mamma) mer än ett vykort till min födelsedag ibland när han kom ihåg. I dag, som snart blivande pensionär, tror jag mig veta att det var hans nya fru som påminde honom att han hade ett barn i en annan stad och tyckte att han i alla fall kunde komma ihåg min födelsedag.

Till saken hör att jag aldrig saknade honom. Jag hade min mamma, det var nog för mig. Jag visste inte vad det innebar att ha en pappa, alltså kunde jag inte sakna nåt jag inte visste om. Jag har aldrig känt ”ett svart hål” eller nåt liknande, att jag skulle vara halv eller så. Jag har aldrig känt mig avundsjuk eller dylikt under skoltiden att mina kompisar hade både mamma och pappa. Jag var trygg i att jag hade min mamma. När kompisarna pratade om sina pappor kände jag ingenting, för jag visste inte hur det kändes att ha en pappa rent själsligt, det var inget konstigt för mig.

När jag sen blev vuxen och gifte mig och skulle skaffa barn fick vi av en tillfällighet kontakt med varandra, min riktiga pappa och jag. Det fanns inte i min föreställningsvärd att jag skulle söka upp honom. Jag var inte nyfiken på honom, han skulle få vara ifred.

Det tog några år av sporadiska möten innan jag mentalt fick in i mitt huvud att detta var min pappa. Jag förmodades känna något mer för honom än för Pelle, mitt syskons pappa, men det tog sin lilla tid innan ”polletten trillade ner”. Jag lärde känna hans nya familj och vi kommer så bra överens allihop. Jag blev mest förundrad över att det var så naturligt att umgås trots att vi var främlingar för varandra från början. Tänkte att: ”aha, är det så här att ha en pappa”.

”Trygg med mamma”

– – –

Hur man uppfattar sig själv är ett resultat av ens uppväxt och hur ens omgivning präglar ens uppfattningar och är en alltför komplicerad process att beskrivas i få ord. Man har säkert lättare att fastna i fixerade tankemönster om man inte byter miljö så ofta.

Jag är man, född utom äktenskapet och har aldrig träffat min far, men har haft två-tre fosterfarsor av varierande kvalitet. Jag är krigsbarn och har upplevt krig på plats. Jag har bytt både land och språk ett antal gånger. Från och med att jag var liten fram till det att jag var femton gjorde jag elva byten. De sista åren före femton var jag flerspråkig.

Första gången jag reste mellan länderna på egen hand var jag drygt åtta år gammal och blev avvinkad vid tåget, men klarade mig sedan själv tills jag var framme med buss efter båtresa över Östersjön. Därefter gjorde jag samma resor på egen hand även i fortsättningen. Det är klart att jag har funderat på vad sådana här upplevelser har betytt, men jag bestämde mig i tonåren för att se dem som utvecklande erfarenheter.

Jag har under min uppväxt bytt miljö helt och upplevt flera helt olika sociala miljöer. Gjort klassresor upp och ner, det vill säga själv bott i nästintill slum och samtidigt umgåtts med överklassens – mina skolkamraters – barn i samma ålder hemma hos dem. Jag har gått i flera olika skolor: landsortsskolor, småsamhälleskolor, större skolor och på olika språk.

Visst har det funnits perioder i mitt liv när jag saknat en fadersgestalt (alltså en far - inte min far), framför allt i puberteten, men jag skaffade mig andra förebilder bland lärare och andra, så jag har egentligen inte känt det som någon stor brist.

Däremot har jag själv som vuxen funkat som fadersfigur eller vuxenkompis för många av de barn jag träffat i livet, eftersom jag har varit aktiv och på fritiden 'jobbat' som ledare för barn och ungdomar. Livet blir det man gör det till. Visst kan man försjunka i grubblerier "om….", men det är bättre att se framåt. Oavsett bakgrund är man alltid själv ansvarig.

Min egen saknad kan väl ha fått utlopp i ett slags sublimering.

Saku

– – –

Jag har med stort intresse läst ett par artiklar i serien om singelmammor. En viktig aspekt som jag tycker får förhållandevis lite utrymme när dessa frågor diskuteras är alla de barn som inte växer upp med sina biologiska föräldrar – i likhet med undertecknad – men som inte tycker att det spelar någon roll alls var man kommer ifrån och vilkas dna man har i blodet. Jag tror att det är många av oss som lever med icke-biologiska föräldrar som tycker att den tillsynes stora fascinationen över något slags genetiskt ursprung ter sig mycket besynnerlig.

Simon Hedlin Larsson

– – –