En viktkurva och några knapphändiga journalanteckningar. Det är all information Anita Weinius har om sin första tid i livet. ­Hennes föräldrar var alkoholister och fyra månader efter födseln tvångsomhändertogs hon eftersom föräldrarna förde ett ”olämpligt leverne”.

–Jag vet inte om jag blev ammad, om jag någonsin fick ligga i mina föräldrars famn – eller hur mycket alkohol jag fick i mig när jag låg i magen. När jag omhändertogs var jag alldeles slapp i kroppen. Antagligen hade jag mest fått ligga ensam i en säng, vilket gjort att musklerna inte utvecklats, säger hon.

Först placerades Anita på ett spädbarnshem och efter några månader flyttades hon till ett nytt barnhem. I journalen finns en anteckning om att Anita står i korridoren och ropar efter sin mamma.

–När jag läste det brast det för mig. Jag tror att min biologiska mamma besökte mig en gång på barnhemmet, men efter det har jag aldrig sett någon av mina föräldrar, säger hon och torkar bort några tårar som rinner utmed kinderna.

Små barn har en medfödd förmåga att söka kontakt med människor i sin omgivning för att kunna bygga upp en trygg anknytning till dem. Även Anita hade den instinkten:

–Tydligen kröp jag upp i folks knän och vägrade sedan att gå därifrån. Jag försökte med näbbar och klor att få den kärlek som jag så väl behövde.

När Anita var ett och ett halvt år placerades hon i en fosterfamilj. Kvinnan och mannen, som båda är döda idag, kunde inte få egna barn och försökte dölja att Anita inte var deras biologiska dotter. Hon var tio år när hon fick veta hur det låg till.

–Även om jag inte kunde sätta ord på det, så anade jag att något inte stod rätt till. Till skillnad från mina föräldrar hade jag ett finskt pass. Mitt gamla finska namn dök också upp i olika myndighetssammanhang.

Om fosterfamiljen varit mer psykiskt välfungerande tror Anita att många av hennes tidiga sår hade kunnat läkas. Hon hade behövt oreserverad kärlek och tillit.

Men det kunde fosterföräldrarna inte ge. När Anita kröp upp i mammans knä blev hon nedlyft eftersom hon ”förstörde mammas frisyr”. Sade hon något olämpligt, kunde mamman få plötsliga utbrott och börja skrika.

–Det fanns ingen förutsägbarhet i hennes beteende. Man fick hela tiden vara på sin vakt och försöka hålla henne på gott humör.

–Jag har ett minne av att jag som barn sitter på köksgolvet med min fostermammas huvud i knäet och klappar henne på pannan. Jag försökte väl trösta efter ett av hennes många utbrott. Egentligen borde ju rollerna ha varit ombytta, men mina behov var det ingen som såg.

Fosterpappan hade nog mer kärlek att ge, tror Anita. Men när hon sökte sig till honom, svartnade ögonen på fostermamman och hon kom med anklagelser om att hon tydligen inte dög.

–Tyvärr vågade han inte stå upp för mig och gå emot sin fru. Istället valde han bort mig.

Efter fyra år adopterade paret en son. Medan mamman helt ägnade sig åt honom, fick en barnsköterska ta hand om Anita. Bortvald och övergiven – igen.

–Min bror, som jag har bra kontakt med idag, var ett hyperbegåvat barn som hade lätt för sig i skolan och var duktig på idrott. Mamma var väl besviken på att jag inte var likadan. Ända fram till hennes död kämpade jag för att få hennes bekräftelse på att jag dög – vilket jag aldrig fick.

Brodern hade också mer temperament och sade ifrån tydligare än Anita. Själv stängde hon in känslorna eller gick upp på sitt rum och grät i nallen.

–Mamma var väldigt manipulativ. Ofta sade hon att jag höll på att döda henne, att hon hade en åder i hjärnan som skulle spricka, att hon en morgon när jag vaknade skulle vara borta. För mig, som ­varit med om så många separa­tioner, var de hoten väldigt effektiva.

Vad som pågick i familjen doldes inom hemmets väggar. Men vid ett tillfälle fick de sociala myndigheterna in en anonym anmälan om att allt nog inte stod riktigt rätt till. Anita minns att hon dagen för inspektionen kläddes upp till tänderna och att dörrarna till finrummet öppnades.

–Medan inspektörerna bjöds på kaffe fick jag spela piano och sjunga. Jag fick aldrig tillfälle att tala med dem själv. Efter kaffet tackade de bara för sig och så var det frid och fröjd.

Trodde de. Men hos Anita har kärlekslösheten och otryggheten i barndomen satt djupa spår och påverkat henne hela livet. Idag är hon 45 år och arbetar som sångare vid Kungliga Operan i Stockholm.

–Jag som inte hade någon att knyta an till som barn har sökt desperat efter bekräftelse på alla möjliga vis senare i livet. Visade någon kille intresse i tonåren så hängde jag på utan att känna efter så mycket själv, säger Anita.

Anita är också övertygad om att den bristande anknytningen i barndomen har påverkat hennes hälsa. Hon fick tidigt högt blodtryck och ont i ryggen. Dessutom har hon under många år haft återkommande ”sorgeanfall”. Då är det så mycket jobbiga känslor som far runt i kroppen att hon till slut måste skrika rakt ut av ­smärta.

–Ofta händer det när jag är som mest avslappnad och trygg. Antagligen släpper försvaren i de situationerna och då kommer allt det gamla upp till ytan igen.

Ett av de svåraste anfallen kom för fyra år sedan under en svamphelg på landet tillsammans med ett gäng kompisar. Allt hade varit hur bra som helst, men under natten fick Anita en fruktansvärd mardröm som hon inte kunde ta sig ur trots att hon så småningom vaknade.

–Jag sprang ut mitt i natten och rev runt som en galning på tomten. Mina väninnor kunde inte få kontakt med mig. Till slut körde de mig till akuten där jag fick en lugnande spruta.

För Anita blev det en vändpunkt. Hon blev själv rädd för sin psykosliknande reaktion. Dessutom spände både närmsta väninnan och hennes make ögonen i henne och sade att nu behövde hon hjälp – av någon annan än dem.

–Det är ju inte så lätt att leva med en person som med jämna mellanrum faller ner i stora svarta hål. Men genom alla år har min man varit ett enormt stöd.

I terapin har Anita fått hjälp att se mer objektivt på sin barndom. Hon har bland annat insett att fostermammans uteblivna kärlek handlade om hennes egna prob­lem och inte om att Anita var elak eller dålig.

–Mina egna tre barn har sett mig må riktigt dåligt några gånger, men bortsett från det har jag alltid funnits där för dem. Jag är väldigt stolt och glad över att jag inte upprepat mönstret från min egen barndom. Möjligtvis har jag varit lite mycket hönsmamma och curlingförälder, men samtidigt tror jag inte att man kan skämma bort barn när det gäller kärlek!