Hon kan ge bästa stödet och i nästa ögonblick krossa med kritik. Hon kan vara den mest uppmuntrande – och den som sårar allra mest. Hon kan dela sina innersta hemligheter – och plötsligt stänga ute.

Är du kvinna så vet du kanske vad det handlar om: Relationen mellan mor och dotter. Den tenderar att vara mycket mera komplicerad än andra förhållanden i familjen.
Det menar i alla fall Deborah Tannen, den amerikanska språkforskaren som blivit bästsäljare och vars senaste bok i dagarna kommit ut på svenska: ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar.”

Komplikationerna handlar främst om att bägge är kvinnor. Och att de är oerhört viktiga för varandra. Det är därför allt positivt och negativt förstärks i flickors och kvinnors samtal, skriver Deborah Tannen i sin bok.
Och snackar gör vi.

Som den språkforskare hon är studerar Deborah Tannen vilka underliggande budskap som finns när mor och dotter håller på med sina många och långa prat. Vad som gör att ett tonfall får samtalet att fullständigt tvärvända genom ett vredesutbrott.

– Grälen handlar alltid om meta­ budskapet, vad orden får mig att känna, berättar Deborah Tannen på telefon från Washington.
– Under allting de säger, handlar det mesta om att få godkännande av varandra och bekräftelse på omsorg. Dottern vet hur väl mamman känner henne – då vill hon höra att mamma bryr sig om sin dotter och tycker att hon duger. För mamman handlar det främst om att få veta att hon är en god mor.

Samtidigt kollar bägge ständigt av hur de ska upprätthålla den rätta närhetsbalansen – hit men inte längre. Och för allt i världen – inte för långt bort. När kvinnor beskriver ”den största glädjen och den värsta besvikelsen de upplevt i samband med sina mödrar och döttrar använde de ofta orden närhet och avstånd”, skriver Deborah Tannen.

I boken har hon analyserat både inspelade, nedskrivna samtal med kvinnor och samtal hon själv har deltagit i. Att många skulle berätta om närhet hade hon förväntat sig. Men inte att de så ofta skulle utgå från kommentaren ”vi är så lika” alternativt ”vi är så olika”.
– Mödrar och döttrar är som besatta av likhet och olikhet. När de letar efter sig själva i varandra är det som om de går på skattjakt, berättar Deborah Tannen.

Att vara lik eller olik spelar en stor roll i förbindelsen mamma-dotter. De kanske inte är nära för att de är lika, men genom att titta in i det som är likt eller inte får de en spegling av hur nära de är.
Närheten är en så stark drivkraft i deras relation, att om mödrar skulle välja en enda sak att säga till sina vuxna döttrar är det: Utestäng mig inte. Och döttrar skulle önska: Kritisera mig inte.
– Så här håller de på hela tiden med en kombination av närhet och avstånd. Kontakt eller kont­roll. För vuxna döttrar kan mammans godkännande vara lika med kontroll, ett försök att påverka hennes beteende. För mamman har dottern makt genom att så småningom bestämma hur ofta hon får träffa barnbarnen.
Men det handlar inte bara om tillträdet till barn och barnbarn. Också hur döttrar erbjuder eller håller inne med information kan användas till att begränsa eller förbättra närheten.

Har det beteendet också med att vara kvinna att göra?
– Det är den andra mycket viktiga delen här. Kvinnor socialiserar genom att utbyta personlig information och känna till detaljer i varandras liv. Att inte berätta betyder att man stöter bort. När dottern är liten vet mamman allt, nu vet hon ingenting. Det öppnar en källa till sårbarhet, säger Deborah Tannen och påminner om en anekdot i boken: En dotter ringer sin mamma och berättar att hon är gravid. Mamman svarar: Varför väntade du fyra månader med att säga det?

Förstår vi mödrar egentligen ­vilken makt vi har?
– Vi underskattar vår egen makt. Mammor säger vad de säger för att de känner sig maktlösa, döttrar reagerar för att de känner vilken makt mammorna har.
Deborah Tannen menar att maktdimensionen är helt inflätat i kontaktdimensionen. Mycket mellan mödrar och döttrar handlar om makten över kontakten, om den blir nära eller distanserad. Det är också inom det här området som maktskiftet äger rum när döttrar blir vuxna.
– När de är 20–22 sker en stor förändring i maktbalansen. Även om de bor kvar hemma, har de många kontakter utanför hemmet och bestämmer hur mycket tid de ska lägga ned på sin mor.
Förändringen i förhållandet märks också på hur mammorna börjar säga att ”min dotter är min bästa väninna”.

Kan det störa balansen?
– Ja, mammor och döttrar är inte vänner i den bemärkelsen. Att då bete sig som väninnor blir inte rätt i sammanhanget, man var ju satt att uppfostra och skydda, inte vara kompis.

Kan det bli för intimt mellan mor och dotter, med olika former av förtroenden?
– Ja, särskilt döttrar vars föräldrar skilt sig uttrycker det. De vill inte höra mammorna prata om sina dejter. Och mammor vill inte höra mer om döttrarnas preventivmedel. Visst vill man vara nära, men inte för nära.

Många som levt som ensamstående mor till en dotter är rädda för att relationen blir för tajt. Finns det en sådan risk?
– Den rädslan hör jag från både mödrar och döttrar. Jag tror den rädslan handlar om kontrollen över kontakten, vem som har makten över den andra. Mammor och döttrar känner sig inte alltid fria.
Det finns ju dubbla betydelser av band, påminner Deborah Tannen. Dels att ha nära band, men också risken för bindning. Samtidigt finns en paradox som hon tycker är oerhört intressant: Att det finns en sådan förväntan på att mammor och döttrar ska ha det alltigenom gott tillsammans.
– Mödrar tänker ofta att när döttrarna väl flyttar hemifrån, ska problemen vara över. Men det är ju orealistiskt. De har fortfarande problem tillsammans Och de blir fortfarande indragna i varandra.

Agneta Lagercrantz
08-13 52 88, agneta.lagercrantz@svd.se