– Jag är vuxen, jag har minnen, jag kan välja att ta kontakt med en präst eller en psykolog för att prata. Men för ett barn?
Det är två år sedan Ida Gamborg Nielsen förlorade sin mor. Tre veckor efter cancerbeskedet var mamman död. Kvar var Ida, då 22 år, hennes pappa och fyra syskon. Och det var inte förrän då hon förstod hur handfallna vi är inför döden, hur svårt det är att hitta orden och hur ensamma vi är.
Ida Gamborg Nielsen arbetar med ledarskapsfrågor på en konsultfirma i Köpenhamn. Min minnesbok, som presenteras på bokmässan i Göteborg i dag, är hennes examensprojekt på Kaospiloterna, en treårig projektledarutbildning. Vi möts i hennes och makens vackra våning i Malmö, de vita golven är ljusa av sol och för fönstren hänger tunna vita gardiner att stänga ute den gassande septembervärmen.
– Det är ju fint att det är jag som har skrivit den och att jag har min sorg. Men det är inte det som är viktigt, säger hon, nästan irriterat över frågor om henne själv.
Min minnesbok är en bok att själv fylla i för barn mellan sju och tolv år som förlorat ett syskon eller en förälder. Boken är gjord med tjockt papper, den ska hålla att åka upp och ner ur en ryggsäck, kanske att fortsätta fylla i resten av livet.

Men varför för barn – varför inte för vuxna som hon själv?
Ida Gamborg Nielsen berättar hur idén växte fram. Om hur en bekant gav henne en tom skrivbok att skriva ner sina minnen av mamman i. Men att det aldrig blev av, det var för stort, för överväldigande: var skulle hon börja? Om hur hon pratat med en god vän som förlorat sin mamma redan som barn. Och som nu, som vuxen, knappt minns mamman.
– Och det är det värsta, förstod jag då, att förlorat sina rötter, sina minnen.
Hennes idé var en bok för barn. Något som kunde hjälpa att göra sorgprocessen konkret och som kanske också gjorde det lättare för vuxna att närma sig barnet – en bok att samla minnen i, att arbeta med tillsammans.
– Det som är viktigt är ju också att fråga dem som vet något om den döde innan de också är borta. Som farmor och farfar, mormor och morfar. Även ett minne som blir tydligt för att du fått det berättat, blir en del av dig och din historia.

På Rädda barnen jublade man då hon tog kontakt med dem i vintras: Just en sådan fylla-i-bok hade de saknat.
Egentligen hade inte Ida Gamborg Nielsen tänkt skriva texten i den själv, nu har det ändå blivit så, med hjälp av Rädda barnen. I boken berättar Ida något kort om sin egen sorg och om sin mamma för den som fått boken i sin hand. Tanken är att inspirera den unga läsaren till egna reflektioner. Men här finns också några texter och bilder från en rad barnboksförfattare och illustratörer – Ilon Wikland, Ulf Nilsson, Barbro Lindgren, Anna-Clara Tidholm, Pernilla Stalfelt.
– De har alla ställt upp gratis, det har varit fantastiskt, helt otroligt fint! säger hon med svenskdansk brytning och serverar kaffe i stora muggar.
Hon har också tagit sorgexperter till hjälp. Kati Falk, psykolog i Lund som bland annat arbetar både med barn och familjer i sorg, bidrar med en egen text. Och Rädda barnens socionom Lotta Polfeldt har deltagit i projektet hela tiden. Men Ida Gamborg Nielsen har också vänt sig till barn, de egna syskonen och syskonbarnen liksom barn som går i samtalsgrupper kring sorg.

Du skriver att det ligger mycket kärlek i att minnas. Men vad gör man med de onda minnena, en förälder som tagit sitt liv eller missbrukat?
– Jag har tänkt mycket på det. Jag tror att man genom att bearbeta sorgen kan hitta lugnet, förlåta och gå vidare. I bästa fall når man fram till de bra minnena genom att gå igenom de svåra. En pojke som haft en pappa som drack sa så i alla fall. Att han genom att tänka på alla sina dåliga minnen hoppades att han kanske kunde hitta något bra också.
Barn i sorg orkar inte hålla kvar svåra känslor långa stunder åt gången. I boken finns en mängd konkreta saker att göra utöver att skriva ner minnen. Recept på Sorgsna kulor (chokladbollar), instruktioner för att göra sin egen drömfångare, tips på vad en Första hjälpen-låda bör innehålla – en låda att ta fram när man är riktigt, riktigt ledsen. Eller en minneslåda. Idas egen står i fönstret hemma i våningen i Malmö. En vit ask prydd av en ängel, som mamman älskade. Där ligger dödsannonsen, en dikt mamman brukat ha i plånboken, hennes parfymflaska.
– Jag behövde göra något som kändes lite heligt med dessa ting.
I Min minnesbok finns frågor att besvara som: Vilket godis tyckte din ... om? Hur luktade ...? Hur var ... när ... var liten? Vad gjorde ni om ni riktigt skulle mysa en kväll? Hur dog...? När föddes...?

Men är det alltid bra att minnas, kan det inte faktiskt göra för ont?
Frågan går till Lotta Polfeldt, socionom på Rädda barnen som arbetat med sorggrupper för barn sedan 1994, bland annat efter tsunamin.
– Ja, det är alltid bra att minnas, men somliga minnen är traumatiska och otäcka och dem behöver man få hjälp att hantera. Det sorgliga är ju att det ofta är de svarta minnena som tränger sig på, medan de goda minnena som man vill spara kan vara svåra att få tag i.
I vuxensorgen säger man att det är viktigt att ha en hel bild, att ge plats både för ljusa och mörka minnen av den döde, säger Lotta Polfeldt. När det gäller barn är ju det mörkaste att mamma eller pappa inte finns längre. Ibland kan barn snarare behöva få bekräftat att man både kan älska sin pappa och avsky hur han var när han var full.
Det var först efter några år med sorggruppsarbete som Lotta Polfeldt själv insåg vilken viktig del minnena är av sorgen.
– Jag och en kollega hade ett gäng flickor i tio–tolvårs åldern som vi försökte få att minnas. Men det var en sådan tyngd i gruppen att vi efter ett tillfälle undrade om det verkligen är bra att jobba med minnen. På kvällen ringde en pappa i ett annat ärende och sa i förbifarten att när hans dotter kommit hem från gruppen var det precis som att en glasvägg rivits ner och att de suttit och pratat minnen hela kvällen.
Efter det har hon blivit allt mer övertygad: Ja, det är bra att minnas.
– Det är ju det enda man har kvar av den som dött, minnena är kvittot på att man har haft något tillsammans. Men barn måste få minnas i sin egen takt och både minnen och sorg ser ofta olika ut även mellan syskon. Ofta är det inte heller som vi tror – en pojke sa: ”de roligaste minnena är värst, för då saknar jag mamma mest”.
I sorggrupperna har Lotta Polfeldt ibland tipsat barn om att göra en egen bok eller ett album.
– Det flesta barn upp till 12 år vet inte så mycket om sina föräldrar som personer. Ibland har vi gett dem i hemuppgift att fråga släktingar och försöka göra biografier.
Kanske en sådan här bok att arbeta med minnen i är relevant först några månader efter dödsfallet. För några kanske först efter många år.
– Jag hade två syskon i samtal som mist sin pappa när de var två och fem år gamla. Den ena sa, ”jag kommer inte ihåg så mycket av min pappa, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom”. Hon var så liten när hon förlorade sin pappa att hon behöva hjälp av andra att bygga sina minnen.
Ofta brukar begravningsentreprenörerna uppmana barn att själva göra en minnesbok. Andra gånger gör föräldrar det spontant tillsammans med sina barn eller i sorggrupper.

Ida Gamborg Nielsen är bokens personliga jag. Vad det kommer att innebära vet hon inte, men hon är övertygad om att arbetet kring sorg kommer att fortsätta för hennes del.
– Det döden gör är att skapa närvaro. Den känslan vill jag skapa i människors liv, viljan till handling.
Hon lutar sig fram och talar med intensiv skärpa i rösten.
– Har du förlorat någon nära? Vad är det bästa minnet du kan ta med dig från den personen? Vad har du lärt dig av den du förlorat, vad tar du med dig vidare? Oavsett vad vi har är det bara detta nu som finns. Njut det. Lev det.