Eva och Thomas Landqvist har fått det telefonsamtal som föräldrar kan drömma mardrömmar om, ”Din son är på Södersjukhuset, han har blivit överfallen”. Foto: Tomas Oneborg
Vid fyratiden en lördagsmorgon i slutet av januari ringde det hemma hos familjen Landqvist. Eva tog luren.
–Hej, vi är på Södersjukhuset. Anton har blivit överfallen, jag tänkte att du skulle veta det.
Det var Antons flickvän som ringde. Eva fick prata med sin son och kände sig lättad över att han kunde tala och att han tagit sig till sjukhuset. I sitt chocktillstånd sade hon: ”Vad bra. Sätt er i en taxi när ni är klara och åk hem”. Sedan gick hon och lade sig igen.
Eva och Thomas låg och vred sig en stund medan insikten om vad som hade hänt deras son sjönk in. Sedan slängde Thomas på sig kläderna och sprang i väg till Södersjukhuset, de bor på Södermalm.
–När jag fick se Anton helt sönderslagen förstod jag att det var allvarligare än vi först hade trott. Han var blodig i hela ansiktet, pannan, ögonbrynen, näsan, läppar – allt. Kläderna var också helt nerblodade, berättar Thomas Landqvist.
Det var hemskt att se och tankarna började snurra vad som kunde ha hänt om gärningsmännen till exempel hade haft kniv. Men Anton var i alla fall kapabel att skämta mitt i allt elände. ”Nu kommer en pappa till”, kompisens pappa var redan där.
Att besöka Södersjukhusets akutmottagning en lördag efter lön blev en chockartad upplevelse för Thomas Landqvist.
–Det är det värsta jag har varit med om. Det såg ut som ett slagfält, det låg blodiga ungdomar överallt. Där fanns killar som hade fått spikar i ögonen.
Många var ännu mer illa däran än Anton och hans kompis så det dröjde till lördag eftermiddag innan de hade blivit undersökta och kunde åka hem. Då fick Eva och Thomas höra Antons berättelse. Anton och hans kompisar hade varit på en fest i stan. Så hade de fått höra om en fest i en söderförort och gett sig av dit. De möttes på perrongen av två killar som skulle visa dem vägen till festen, den ene hälsade artigt och den andre började av oklar anledning att mucka. Anton slog tillbaka och killarna försvann. Men de hämtade kompisar, brädor och påkar och kom tillbaka. Både Anton och hans kompis fick stryk. Anton lyckades slå sig fri och springa upp i skogen. Han ringde 112 och fick besked att polis hade kommit och att han kunde gå tillbaka.
Efter överfallet sov Anton i två dygn. Kompisen hade fått ett jack i huvudet och blivit medvetslös, Anton hade sönderslaget ansikte och hjärnskakning, men de fick inga bestående men. Anton var hemma från skolan i en vecka, Eva och Thomas försökte vara hemma till och från den veckan.
–Vi var bara nära och försökte att inte fråga för mycket. Både polis och läkare hade förhört sig om vad som hänt och vi kände att han måste få berätta själv, säger Eva Landqvist.
Men de var tydliga med att nu fick det vara slut med att åka runt i Storstockholm på helgnätterna. Anton är 17 år och fyller 18 i sommar. När familjen flyttade in till Södermalm, efter att ha bott på Ekerö i 16 år, pratade Eva och Thomas om att de skulle släppa taget mer, Anton måste få sin frihet att gå på fester.
–Det är den här åldern mellan 16 och 18 år. Man har ingenstans att gå och vill inte gå på ungdomsgård. Man åker runt i Storstockholm. En fredagskväll för Anton kunde förut vara att först åka kommunalt till Ekerö på en fest. Sedan ebbade den festen ut och då sms:ar man och får höra om en fest på Värmdö. Innan de kommer dit har den festen dött ut och då sms:ar de runt igen och får höra om en ny fest. Halva helgen tillbringas på kommunala färdmedel.
Numera är Anton mycket med sin flickvän. Eva och Thomas tycker det känns tryggare när han är ute med henne än med bara killkompisar.
Första tiden efter misshandeln ville Anton inte alls gå ut. Thomas följde med honom på dagtid till tunnelbanestationen där han blivit överfallen. Anton tog bilder för att på något sätt bearbeta upplevelsen. Tröttheten hängde kvar lång tid efter misshandeln. Det gick inget vidare i skolan första månaden, han hade mycket frånvaro. Anton har varit på ett samtal hos Stödcentrum för unga brottsoffer och tyckte att det var bra, men ville inte gå på fler.
Nu går det mycket bättre med studierna och han har börjat gå ut på helgerna igen, men undviker förorten och åker hellre buss än tunnelbana.
–När vi var unga på 70- och 80-talet fanns i stort sett bara öl. I dag finns det så otroligt mycket, lustgas, narkotika och gud vet allt. Det är lätt att få tag på via Internet. Anton använder inte droger, men han har berättat hur vanligt det är, säger Eva.
Förr sov Eva och Thomas ganska gott på helgnätterna, men nu ligger de vakna, sms:ar och ringer.
–På helgerna ska man sova och ta igen sig efter arbetsveckan, men det är inte så att vi är piggare efter helgen. Men det får man ta, säger Thomas.
En lördagskväll när Anton var ute och skulle komma hem vid två gick Thomas ner och satte sig vid Medborgarplatsens tunnelbane-station och väntade.
– Jag tänkte att jag skulle sätta mig för att se hur det fungerar, vad det är för folk som rör sig. Det är ingen rolig syn. Det är olika gäng som kommer, de dunkar till kuren, hoppar över spärrarna och struntar i att betala.
Om några månader är Anton myndig och bestämmer själv, det går inte att ha regler som när han var yngre. Men oron för barnen upphör inte när de fyller 18 år.
–Det var nästan lättare när vi bodde på Ekerö för då visste man när sista bussen från Bromma-plan går. Vi hockeyföräldrar har haft ett nätverk och började ganska tidigt, till våra barns förtret, att ringa runt och ha samma regler. Det var alltid någon förälder som hämtade, säger Eva.
Efter överfallet ringde de till Antons kompis föräldrar. De kom överens om att prata med killarna om att inte åka runt i tunnelbanan på nätterna och att vara hemma 01–02.
–Men nu är han myndig, nu får man lägga av, säger Eva.
På Valborg åkte Eva och Thomas till landet medan Anton var hemma hos en kompis och tog det lugnt.
–Men vi höll kontakten och hade bett morbror och farmor att ringa. Usch, vi är värsta curlingföräldrarna, säger Eva.
En kväll när Anton skulle från Brommaplan erbjöd sig Eva att betala taxi hem.
–Men då sade Anton att ”du kan inte hålla på och betala taxi för mig tills jag är 30 år”. Han åkte hem gröna linjen tillsammans med några kompisar.
Anton hördes av polisen förra veckan och nu väntar eventuellt rättegång.
–Vi har en olycksfallsförsäkring och Anton har sett att han kan få 30000 kronor för grov misshandel. Men det förutsätter en fällande dom och att vittnena vågar ställa upp. Han har insett att det kanske inte blir någon rättegång. Nu tror jag att han struntar i det och är glad att han överlevde.
Thomas Landqvist, 44 år, är själv uppvuxen i Stockholm och var ute en del som ung, men kan inte påminna sig att han sett någon bli misshandlad. Men efter att Anton blev överfallen har även Thomas börjat se sig över axeln när han är ute sent, något han aldrig gjorde förut.
Eva Landqvist, 47 år, växte upp i Gävle. Hon cyklade hem från krogen och var aldrig någonsin rädd. Men när hon pluggade i Frankrike som ung blev hon överfallen och vet, precis som sin son, hur det känns att fly för livet.
–Den känslan finns djupt där inne och den har man med sig hela livet.
Före överfallet hade Eva ibland oroat sig för att Anton skulle dricka sig full, somna och bli rånad. Men hon hade aldrig tänkt tanken att han skulle kunna bli överfallen, eftersom han inte är den kaxiga typen som råkar i slagsmål.
–Idag är jag bara otroligt tacksam att han klarade sig. Ibland när det är helg kan jag tänka ”undrar hur många blodiga killar som ligger på SöS idag?”, säger Eva Landqvist.
