Trots 25 års långdistanslöpning fascineras han fortfarande av vilken fantastisk maskin människokroppen är. Den reparerar sig själv och kan tränas till att klara praktiskt taget vilka strapatser som helst. Under sitt USA-löp hade han inte en enda vilodag. Mycket sömn, vätska och mat räckte för att maskinen skulle gå igång varje morgon, ibland till och med lite starkare än dagen innan.
Jag springer i 35-gradig hetta, som i en ångbastu. Jag är trött, det är ett par mil kvar till motellet innan jag kan ta paus för dagen, men jag är enormt lycklig.
Skall du springa 160 mil under cirka 30 dagar gäller det att ha tänkt igenom saken noga. Det är mera en mental utmaning än en fysisk. Det mesta sitter i huvudet, inte i benen.
Planerandet av mitt ”semesterprojekt”, att ensam med en liten ryggsäck springa mellan Chicago och New Orleans, startade redan för ett år sedan. Men egentligen har det har inte ett dugg med semester att göra. Semester är för mig något man har med familjen. Min ensamlöpning är rena egotrippen.
Just att ha tänkt igenom allt och sätta upp ett mål är hela grejen. Med tiden blev jag allt mer övertygad om att jag skulle klara det. Jag kunde se bilden av mig själv springa in i New Orleans. Men samtidigt gnagde oron att jag fysiskt ändå kanske inte skulle klara av det. En vrickad fot eller en överbelastningsskada kunde snabbt sätta stoppa för allt.
De sista månaderna innan avfärden hade jag inget annat i huvudet än löparprojektet. Förmodligen var jag en ganska odräglig person. Alla i min omgivning visste vad som var på gång. Att berätta för så många som möjligt att jag i sommar skall springa 160 mil i USA stärkte psyket. Till sist var det bara att utföra uppdraget.
Att min ålder, 57 år, skulle vara ett handikapp tvivlade jag inte på. Jag visste att jag klarade veckodoser under lång tid på 15 mil. Men skulle jag klara det dubbla eller mera?
Skall du ro i land ett sådant här projekt måste du ha full uppbackning från omgivningen. Skulle familjen ställa upp? Först var väl intresset inte jättestort. Men ju mer jag pratade desto bättre förstod alla att det här var viktigt för mig. Uppbackningen från familjen blev därför hundraprocentigt. Och hade den inte blivit det hade jag nog inte åkt iväg. Det hade varit trist att känna att man var en smitare, en egoist. Sedan blev det ett extrastöd att strax innan få ett resestipendium, uppenbarligen trodde också andra på min galna ide.
Egentligen var idén ännu galnare. Ursprungsplanen var att springa tvärs över USA, från väst- till östkusten, en sträcka drygt tre gånger längre. 100 dagar skulle jag behöva och då hade inte ens sparad semester räckt till. Men där gick gränsen, ansåg familjen, så projektet fick bantas till mer hanterliga 30 dagar. Sett så här i efterskott tror jag också att det var bäst så.
Du som inte springer undrar säkert varför någon vill utsätta sig för så här extrema påfrestningar. Och varför springa just i USA?
Svaret är ganska enkelt. Det ger en enorm tillfredsställelse att klara av något extraordinärt. Och frihetskänslan är också stor. Du är helt ensam, ingen annan rycker i dig och kräver en massa saker utförda och för en gång skull är det du själv som bestämmer allt. Men helt oberoende av människor är man ändå inte.
Trots 25 års långdistanslöpning fascineras jag fortfarande av vilken fantastisk maskin människokroppen är. Den reparerar sig själv och kan tränas till att klara praktiskt taget vilka strapatser som helst. Under mitt USA-löp hade jag inte en enda vilodag. Mycket sömn, vätska och mat räckte för att maskinen skulle gå igång varje morgon, ibland till och med lite starkare än dagen innan.
Att jag valde USA beror på att här gillar man ”galningar”. Ensam är stark. Överallt fick jag stor uppskattning, blev inbjuden till lunch hos familjer, fick gratis mat på restauranger, bättre pris på motellen och till och med ett par gratis joggningsskor. Ständig påfyllning av mina två vattenflaskor gjorde att jag automatiskt fick kontakt med en massa människor.
USA är löparlandet nummer ett för mig – här startade joggningvågen i början på 70-talet. Men under min färd såg jag knappt en enda joggare. Deprimerande! Lika deprimerande var det att se alla feta människor. Tyvärr verkar ”utvecklingen” vara på väg åt det här hållet också
i Sverige.
Humöret kan växla väldigt under en så här lång ensamlöpning. Ibland kan det kännas både fysiskt och psykiskt tungt. Allra värst är det om man har skadekänningar. Men mest var det ändå uppåt. Som häromdagen när jag i 35 graders hetta och i över 80 procents luftfuktighet utanför staden Canton i södra Mississippi plötsligt insåg att dagens 58 kilometrar enkelt skulle klaras av.
– Herregud jag är snart i Canton! Canton, Canton, Canton, skrek jag i min ensamhet medan timmerbilarna svischade förbi hotfullt nära.
Vilken lyckokänsla, ungefär som när första barnet föddes.
Musiken från min mp3-spelare och radio höll humöret uppe. För att stå ut med de enorma raksträckorna och monotonin kunde jag ibland spela samma låt kanske 20 gånger. Då var ytterligare en mil avklarad.
Vad tänker man ute på vägarna? Inte så mycket faktiskt. Definitivt inte på jobbet. Hela tiden finns dagens etappmål i huvudet och så delmålen, ställen där man skall ta rast. Man räknar hur långt det är kvar, spanar efter var man kan få tag i vätska, känner efter hur musklerna mår, tänker på familjen och bekanta och obekanta som skrivit vänliga rader på min hemsida (www.suneson.se).
Och så tänker jag ibland på Rune Larsson, mannen som förra sommaren sprang tvärsöver USA. Han har varit min inspiratör och rådgivare.
Vad har man lärt sig av allt det här? Först att man klarar mycket mera än man tror. Och kanske det viktigaste; allt brukar ordna sig till sist, hur dystert det ibland kan verka.
Fotnot: Detta skrevs den 1 juli. Då hade Björn varit ute i 25 dagar och hade cirka en vecka kvar till New
Orleans. I torsdags, den 7 juli, gick han i mål efter 157 mil och 31 dagar. Mer än ett maratonlopp per dag!
