Varje vardag kör Yvonne Bezerra de Mello sin gamla Peugeot från hemmet i Rio de Janeiros finkvarter till arbetsplatsen i Maré, en av Rios största slumstäder, en favela. Det tar cirka tjugo minuter. Hon har varken chaufför, försäkring eller skottsäkra glas.

Där, precis på gränsen mellan två knarkligors territorier, ligger Uerê, den skola som Yvonne Bezerra har grundat. Eleverna här har värsta tänkbara uppväxtmiljö: fattigt, farligt och för jävligt.

70 procent av mammorna är ensamstående, papporna försvinner, dör eller sitter i fängelse. Knark och alkohol finns överallt. Våld hemma, våld på gatan, sexuellt utnyttjande och social misär är barnens mörka vardag.

Filmen ”Guds stad” (2002) – om knarkkrigens barnsoldater i Rio – har gett omvärlden en inblick i denna uppväxtmiljö, som är fullt jämförbar med krigszoner som Irak och Gaza, påpekar Bezerra, som var i Sverige nyligen.

– När det är skottlossning i favelan är alla barn sjuka nästa dag – alla! När de kommer till Uerê på morgonen mår alla dåligt. De skakar, de kräks.

– Åttio procent av mina barn har alltid ont någonstans: i huvudet, i magen, i nacken, ryggen. Mest är det psykosomatiskt.

Barn under stress tappar sin kapacitet att lära. De blockerar minnet, kommer inte ihåg. Därför krävs det också en speciell pedagogik för att nå dessa barn, och göra dem mottagliga för inlärning.

Yvonne Bezerra drog nytta av det hon hade sett hos barnen i skolor Afrika, när hon arbetade som tolk på 1970-talet. På 1980–90-talen studerade hon nervsystemet och hjärnans funktion, fann att all ny forskning om inlärning var inriktad på över och medelklassens barn i USA och Europa.

Inte heller den världsberömde landsmannen Paulo Freire (1921–97), som skrev ”Pedagogik för förtryckta”, hade några metoder för barn i en så extrem miljö som Rios slum, där blockeringar, oro och skräck regerar och barnen helt saknar framtidstro.

När hon fick hand om en hel klass tolvåringar som inte kunde läsa eller skriva, tänkte hon: ”Det måste finnas ett sätt att förbättra detta”. Så hon skapade sin egen inlärningsmetod, och en egen skola i slummen, i Favela da Maré, som har över 130 000 invånare.

Och efter 30 år av studier, resor och forskning – och goda resultat på sin skola – har hon till slut lyckats övertyga skolbyråkrater, lärarfack och konservativa pedagoger. Från och med denna termin använder man hennes Uerê-Mello-metodik på 150 grundskolor i Rio, de skolor som ligger allra lägst vad gäller elevkunskaper.

Och vad går metodiken ut på? Att värma upp hjärnan, förklarar Bezerra. Det är vetenskapligt bevisat att barnets hjärna – upp till elva år – inte är redo att ta emot kunskap halv åtta på morgonen. Än mindre när det gäller barn i slummen, säger hon.

– Det har kanske varit bråk i familjen, kanske någon som knarkat eller supit, slagits. Barnen har inte sovit bra under natten, kanske har de hört skottlossning och skrik. Det är som om eleven har fullt av sopor i huvudet. Och de måste rensas ut innan systemet kan börja fungera.

Därför är den första timmen så viktig, förklarar hon. Då går läraren i rask takt igenom sex moment, 10–15 minuter för varje, och bara muntliga övningar. Läraren börjar alltid med att säga något positivt om eleverna: Vad fin du är i dag! Vilken söt blus! Och alltid med ett leende, ett skratt – och med ögonkontakt. Kuvade barn ser en aldrig i ögonen, säger Yvonne Bezerra.

Sedan pratar man om det som har hänt sedan i går, för att få bort barnens blockeringar och trauman. Annars är det omöjligt att lära dem någonting, förklarar hon.

– Det är inget fel på deras intelligens, men de har en emotionell blockering som har lett till en pedagogisk blockering.

Nästa moment är att barnen – redan från sex års ålder – får berätta om en nyhet som de hört eller sett på radio/tv. Det är ett sätt att öva minnet och förstå innehållet. Samtidigt rättar läraren deras språk, fast på ett snällt, omärkligt sätt, betonar hon – med rätt uttal och synonymer.

– Att tala korrekt är hälften av deras chanser till framgång när de växer upp.

Sedan stretchar de tillsammans, gör rörelser i fem minuter för att få ut blodet i kroppen – alltid med gott humör: Hur mår du nu? Jättebra, då kör vi igen!

Dags för språkövningar – på portugisiska, engelska, franska, tyska, japanska, kinesiska, pataxo (ett lokalt indianspråk) och yoruba, ett västafrikanskt språk som slavarna talade. Nyligen började man också med hebreiska. Barnen lär sig räkna till hundra, säga små fraser, göra små sketcher.

Men nio språk?

– Jo, för varje gång du byter språk använder du olika delar av din hjärna. Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt. Hjärnan måste tränas för att bli snabbare.

– Detta är jätteviktigt när de en gång ska söka jobb. Den som inte är snabbtänkt förlorar mot något medelklassbarn som har det hemifrån att tänka snabbt.

Det sjätte och sista momentet är matte och portugisiska. Barnen ska komma ihåg några siffror i följd, snabbt säga efter läraren; sedan siffror plus ord, två tre meningar, lite huvudräkning – varje barn på sin egen nivå.

– När eleven är 15 ska han eller hon komma ihåg nio siffror på 30 sekunder, till exempel ett mobilnummer. Det klarar inte deras mammor eller andra i familjen.

Detta är den dagliga morgonrutinen. Nu är hjärnan så uppvärmd att problemen försvinner. Först då kan man gå över till olika ämnen: geografi, naturkunskap, historia, samhälle – i delade klasser från sjuan och uppåt.

– Men inga böcker den första kvarten, och inget att skriva av från tavlan. Nej, bara muntligt och visuellt. Läraren berättar om historiska händelser till exempel och visar på kartan. Läraren måste vara en sagoberättare. Då minns barnen allting.

Titta, förstå, bearbeta – och sedan skriva ner resultatet i sina böcker, det är Yvonne Bezerras metod. Och ingen kateder, ingen plats som läraren kan se ned på barnen ifrån.

– Jag avskydde det där bordet när jag själv var liten. Jag var blyg, rädd för att gå fram till läraren.

Det är mycket i hennes egen uppväxt som ligger bakom allt engagemang. Hon kände sig mobbad i skolan för att hon kom från ett medelklasshem – de andra var rikemansbarn – med en arbetande, ensamstående mamma.

– Men hon sade alltid: Brasilien är inget rättvist land, Yvonne. Vi har inte pengar, men vi har våra hjärnor. Använd din hjärna så kommer du att lyckas.