Barnen bygger staket runt de onda dinosaurierna. För barn som sett mamma få stryk av pappa är lekar som går ut på att stänga in spöken, monster och läskiga djur återkommande.
Halvvägs genom behandlingen har Fredrik, Santiago och Tova börjat visa upp nya sidor.
Fredrik fortsätter att hämta polisen när terapeuten Inger Ekbom berättar om kaninfamiljen. Men han har också börjat leka att han själv är polis. Han kryper upp i soffan och har med sig en massa pennor. Sedan stoppar han en i taget i munnen och blåser ut dem så att de flyger iväg och landar på golvet.
Pennorna kallar han för ”pilar”, som träffar ”dom som är dumma”. Fredrik blåser iväg penna efter penna och ropar: ”Jag är polis. Ni är dumma. Ni får pilar!”
Santiago tittar på Fredrik och plockar sedan ihop egna pennor och klättrar upp i soffan. Snart ropar han samma sak och skjuter ”pilar” kors och tvärs. Leken verkar lustfylld och positiv.
Inger Ekbom, som utvecklat lekterapin på Bågen tillsammans med kollegan Åsa Landberg, känner igen beteendet från andra grupper.
Tilliten till omvärlden kan försvinna när mamman misshandlas. Barnet som känner sig övergivet och maktlöst ger helt enkelt upp.
Nu börjar Yasmin, Fredrik och Santiago säga att de vill och kan olika saker. I Santiagos fall sker det genom att han härmar Fredrik, som är ett år äldre.
– Det är inte bara Inger och jag som hjälper barnen. De inspirerar och stöttar varandra, säger Fröydis Hellem efteråt.
Tova däremot tycks bli ledsnare för varje gång. Det har blivit svårt att se att hon är sex år och äldst i gruppen.
Hon samlar ihop en stor hög med mjukisdjur och kryper ned bland dem. Där ligger hon och suger på tummen med ledsen blick, medan hennes lillasyster sitter intill och ritar.
– Tova är ledsen, konstaterar Hanna.
När Fröydis Hellem frågar Tova om hon känner sig liten i dag, nickar hon utan att ta tummen ur munnen.
– Det är ett gott tecken att hon vågar visa upp sin sorg, säger Inger Ekbom när barnen gått hem.
Vid nionde träffen upplever terapeuterna att gruppen kommit en lång bit på väg. Barnen närmar sig varandra och kan göra saker tillsammans, till exempel turas om att ”köpa godis” i en kiosk av kuddar. De kan rita långa stunder.
Barnens fantasi tycks också ha vaknat till liv. Den här måndagen har det lilla kaninbarnet mardrömmar. Då hämtar Santiago en skräcködla, som han lägger intill barnet. Det tycker ingen är konstigt.
Efter berättelsen om kaninfamiljen hjälps Santiago och Fredrik åt att bygga staket runt skräcködlan.
– Att stänga in monster, spöken och läskiga djur är något som händer i nästan alla grupper, berättar Inger Ekbom.
Terapeutern försöker lägga märke till sådana saker, som på ett symboliskt plan visar att barnen bearbetar sina trauman. Men ibland avstår de två terapeuterna från att tolka och fundera. Ibland är kurragömma bara kurragömma.
– Allt barnen gör handlar inte om deras historia. Barn skiljer sig från vuxna genom att barnen kan gå in och ut ur sin sorg. Vuxna måste ofta sörja klart innan de kan skratta igen, säger Fröydis Hellem.
Mammorna ser också att barnen utvecklas. Ungefär var fjärde vecka träffar terapeuterna mammorna och berättar vad som händer i gruppen.
På mötet förra veckan var nästan alla mammorna mycket positiva. Barnen har börjat leka mer hemma och på dagis. Någon av dem har slutat kräkas efter maten, någon har börjat sjunga barnvisor. Flera av dem har börjat prata om vad de ska göra i morgon.
– Att barnen funderar över framtiden är ett tecken på att de inte längre är uppgivna, fortsätter Fröydis Hellem.
Oskars mamma var inte lika optimistisk vid mötet. Inger Ekbom och Fröydis Hellem delar hennes oro. Oskar har visserligen börjat ta av sig skorna, även om han har dem tätt intill sig. Han har börjat prata korta fraser. Men han deltar aldrig i de andras lekar och den här måndagen ser terapeuterna ett blåmärke på hans ena arm.
När de frågar om han slagit sig, säger han att han ramlat hos pappa.
Efteråt ber Fröydis Hellem att få tala med Oskars mamma. Föräldrarna har mot mammans vilja tilldömts gemensam vårdnad och Oskar är hos sin pappa varannan helg.
Pappan har flera gånger polisanmälts för misshandel av mamman och Oskar, men utredningarna har lagts ner i brist på bevis.
Terapeuterna är kritiska till att domstolarna ofta prioriterar gemensam vårdnad. Inger Ekbom välkomnar de nya vårdnadsreglerna, som tydligare sätter barnets bästa i fokus. Men hon menar att lagändringar inte kommer att räcka, domstolarna måste också ändra sin praxis.
– Det är orimligt att kräva att mammor ska samarbeta med dem som misshandlat dem. Det skulle man aldrig kräva av andra brottsoffer, säger hon.
Mamman är kluven inför att ta upp Oskars blåmärke med socialtjänsten, då hon vet hur upprörd hennes förre man skulle bli. Eftersom de har gemensam vårdnad kan pappan sätta stopp för Oskars behandling på Bågen, något han tidigare hotat göra.
Hon säger också att hon är trött och deprimerad. Å andra sidan vill hon inte utsätta sin son för risken att få stryk.
Fröydis Hellem förklarar att hon som anställd inom BUP, precis som andra yrkesgrupper som arbetar med barn, är skyldig att informera socialtjänsten vid misstanke om att barn far illa. Hon och mamman beslutar att träffas igen så snart som möjligt.
Inför den avslutande gången är Inger Ekbom och Fröydis Hellem spända men hoppfulla.
Förra gången de träffade barnen kunde mötet ha verkat misslyckat för en utomstående. Tova tycktes bli en bebis på riktigt och grät långa stunder.
Fredrik, som kunnat sitta still och leka allt längre stunder, for återigen runt och skrek okontrollerat. Han knuffade också omkull Yasmin, vilket fick Fröydis Hellem att säga stopp.
– Här på Bågen får man inte slåss, sa hon bestämt.
Men de var aldrig oroliga över att det blev så stökigt, så nära behandlingens slut.
– Så blir det nästan alltid näst sista gången. I början av timmen talade vi mycket om att vi snart inte ses mer. Alla barn, men i synnerhet de här, tycker det är svårt med separationer, berättar Inger Ekbom.
Den ende som inte verkade frustrerad, var Oskar.
Dagen innan hade han varit hos sin pappa igen, men nu i sällskap med en kontaktperson från socialtjänsten.
Det var något pappan frivilligt hade gått med på, utan att därmed erkänna att han slagit Oskar. Pappan hade inte heller invänt mot att Oskar fortsatte på Bågen. Mamman sa till Fröydis Hellem att hon kände sig optimistisk för första gången på flera år.
Innan Oskar gick till Bågen hade han bett sin mamma att få ha på sig en fotbollströja han fått av sin morfar.
– Det var ett otroligt framsteg, att Oskar ville ta plats och visa upp sig på det sättet, enligt Fröydis Hellem.
Den sista gången blir lugn. Det är som om barnen accepterat att deras tid på Bågen är över. De ritar, ligger på madrasserna och tittar upp i taket, river runt i leksakslådorna på jakt efter sina favoritprylar. Tova visar att hon vill vara stor igen. Hon frågar om hon får hoppa från bordet ner bland kuddarna.
Inger Ekbom håller Tova i händerna, när hon kastar sig ut från bordet. Hon skriker av glädje.
Därefter vill alla de andra barnen hoppa, de också. En i taget gör de varsin skrikande, lycklig luftfärd.
I det ögonblicket är de som vilka små barn som helst.
Fotnot: Av sekretesskäl samt för att flera av mammorna lever under hot, har reportern Gabriel Arthur och fotografen Karin Alfredsson inte fått möta mammorna och deras barn. Istället har journalisterna träffat behandlarna Inger Ekbom, socionom och leg. psykoterapeut och Fröydis Hellem, leg. psykolog, efter varje tillfälle, för att dokumentera vad som hänt. Inger Ekbom och Fröydis Hellem har fingerat barnens namn samt andra detaljer som skulle kunna röja barnens och mammornas identitet.
