Solen gassar över den faluröda 400-metersbanan på Falu idrotts­center. Eleverna i en särskoleklass har idrott och hoppar höjdhopp. Ribban ligger på dryga ­metern.
– Jättebra kämpat! ropar idrottsläraren när en av eleverna lyckas på andra försöket efter att i första hoppet hamnat under ribban.
Så kommer EM-guldmedaljören Sanna Kallur släntrande, lite sen till sin träning. Även hon ­behöver uppmuntran denna dag.
– Åh, jag dör, stönar hon när hon joggar ut på ett uppvärmningsvarv runt tartanbanan.
Det onda i ena benet vill inte gå över. Den här septemberdagen
i slutet av säsongen, med bara en träningsvecka kvar före semestern, är motivationen i skosulehöjd. Men trots allt känns kroppen i bra form inför helgens tävlingar. Sanna Kallur och hennes tränare Karin Torneklint enas om ett motto inför dagens träning – ”hellre för lite än för mycket”.

Särskoleklassen slutar för ­dagen och Sanna Kallur är ensam kvar. När hon står och sparkar på en tall (teknikträning) i eftermiddagssolen kan man inte tycka ­annat än att det är en avspänd träningsmiljö.
– Det är här jag tränat hela uppväxten. Mamma och pappa har ­aldrig behövt skjutsa oss, säger Sanna Kallur och pekar ut banorna i Lugnets idrottsområde.
Hur många varv hon sprungit runt 400-metersbanan törs hon inte tänka på. Tvillingsystrarna Jenny och Susanna och lillebror Martin är uppvuxna på promenadavstånd från Lugnets idrottsområde i Falun med möjlighet till backhoppning, skidåkning, tennis, friidrott och många andra sporter. Som barn prövade de på lite av varje.
Hennes pappa Anders Kallur kommer förbi. Han brukar titta förbi, ungefär var tionde dag, när döttrarna tränar.
– Men sedan låter jag dem slippa pappa. Jag är ingen expert på häcklöpning och lägger mig inte i träningen, men jag tycker det är roligt att se idrott, säger han.
Anders Kallur var hockeyproffs i NHL på 80-talet. Han vann Stanley Cup med New York Islanders fyra gånger. Barnens mamma Lisa spelade på sin tid basket i division 1. Tvillingdöttrarna Sanna och Jenny, 25 år, kom hem från friidrotts-VM i Göteborg med en guldmedalj respektive sjundeplacering på 100 meter häck och lillebror Martin, 15 år, tränar friidrott även han. Med den bakgrunden kan man kanske bli lite överraskad när Anders Kallur på frågan hur han är som idrottsförälder svarar ”ganska passiv”.
– De har gjort sina egna val. Lugnetområdet är helt fantastiskt om man är idrottsintresserad. Våra barn har kunnat packa sin väska och välja den idrott som passat dem bäst.

Sanna och Jenny började träna gymnastik som 7-åringar och höll på tills de var 15. De älskade sin sport och tittade om och om igen på gamla VM-videor och kunde namnen på alla gymnasterna som dominerade då. Föräldrarna ­behövde aldrig tvinga iväg flickorna till träning, däremot hindra dem när de hade ont eller var förkylda och ändå ville träna.
Anders Kallur är mycket idrottsintresserad, men det är hans fasta övertygelse att föräld­rar inte ska blanda sig för mycket i barnens idrottande.
– Vi har bevakat att de orkar med träning och skolan. Ser man att de trivs och är lyckliga så ­behöver man inte göra så mycket. Man ska vara väldigt försiktig så man inte tjatar sönder idrottsut­övandet med sina barn, idrotten kan få vara deras lilla fristad.

Anders Kallur tycker inte att hans barn fått försaka något på grund av idrotten trots att träningen ­tagit mycket tid. När Jenny och Sanna var i 12-årsåldern tränade de gymnastik fyra–fem gånger i veckan, tre timmar per pass.
Däremot tycker han att idrotten har berikat dem.
– Den har gett dem kompisar, de har lärt sig lagarbete, att ­respektera andra och att sätta upp och arbeta mot mål, vilket har hjälpt dem i skolarbetet också. De har rest mycket och fått ­intresse att lära sig språk.
Rollen som idrottsförälder blev lite knepigare när flickorna var i tonåren.
– Det var en period när jag inte kunde säga något om idrotten till Jenny och Sanna utan att de blev arga. Då lät jag bli. Tyckte jag att de slarvade med maten eller stretchingen så gick jag i‑stället till tränaren så fick hon prata med flickorna.
Deras ungdomstränare Karin Torneklint, som åter tränar tjejerna, intygar att hon inte mött någon tonåring som gillat att ha föräldrarna hängande på träningen.
– Det var då du smög omkring på läktaren och försökte att inte synas, säger hon och skrattar.

När lillebror Martin var yngre följde han ofta med storasystrarna och tittade när de tränade gymnastik.
– Jag försökte pusha lite grand så han skulle gå dit och prova själv, men han ville inte. Då var det bara att dra sig tillbaka. Det där brukar jag få höra om lite då och då när han är sur på mig, ­säger Anders Kallur.
Ingen av barnen har tagit upp pappas idrott hockey.
– Jag satte Martin i skridsko­skola en gång i tiden, men han tyckte inte det var kul. Då var det bara att ta ett steg tillbaka.
Jenny och Sanna var självgående tidigt i och med att de hade stödet av varandra när de gick till träningen.
– Jag var nog lite mer aktiv med Martin och försökte få honom hitta något som han tyckte om, men märkte att jag inte var så lycksam med det. Då lät jag ­honom sköta den saken själv när han var mogen för det.
Nu tränar Martin friidrott och är i den åldern att han inte längre vill ha mamma och pappa med på träningar och tävlingar.
– Jag tror att det kan behövas en knuff för att barnen ska våga prova en sport. Men jag tror inte på att pressa dem att fortsätta. Min erfarenhet är att de flesta som blivit enormt pushade hemifrån lägger av i 15–16-årsåldern, även om de är duktiga.
Under några år som juniortränare i hockey i Falun såg Anders Kallur både bra och dåliga exempel på hur föräldrar agerar.
– Det fanns föräldrar som inte lät barnen sköta det här med hockeyn själva. Det fanns också avarter där föräldrar stod på läktaren och vrålade. Man blev mörkrädd när man hörde vad de kunde häva ur sig om en motspelare.

Hemma hos familjen Kallur har det inte varit mycket prat om träning vid middagsbordet.
–‑Ska man hålla på med idrott och lägga ner en massa timmar med sin tränare och sedan komma hem till sina föräldrar och fortsätta älta idrotten vid middagsbordet så tror jag att det är lätt att man blir väldigt enkelspårig. När det går en emot kan det stå en upp i halsen.
Anders Kallurs filosofi är att om man har fler ben att stå på, om idrotten bara är en liten del av ­livet, så mår man bättre som människa och tar sig lättare ur tunga perioder i idrotten.
Att Jenny och Sanna Kallur började med friidrott var mer en slump. Friidrottsledaren i Falun bjöd in dem till ett inomhus-SM
i Borlänge.
– Det var lite mer spännande än gymnastiktävlingarna och det gick skapligt för dem i tävlingen.
Anders Kallur tillhör inte de föräldrar som får något drömskt
i blicken och ser en ny Foppa när deras barn lyckas ta de första skären på skridskor. Nej, döttrarna var i 16-årsåldern när han första gången tänkte att de nog skulle kunna nå långt inom idrotten.
– De var duktiga i gymnastiken, men absolut inte jättetalanger. När de började med friidrott gick det väldigt fort.

Kanske har föräldrar vars idrotts­triumfer inskränker sig till en ­andraplats i skolmästerskap lättare orealistiska förväntningar på sina barn. Med flera år i hockey­eliten bakom sig och med sitt ­nuvarande arbete som talangscout för NHL är Anders Kallur van att bedöma idrottsbegåvning.
Jenny Kallur tog som 17-åring brons på 60 meter på inomhus-SM i Malmö.
– Jag blev väldigt rörd att hon kunde hävda sig så i en ny sport. Hon kom från ingenstans och tog brons. Då fick man stå och torka tårarna. Men som pappa har han alltid varit mån om att hålla låg profil på tävlingar. Han brukar samla sig lite innan han går fram och gratulerar.
– Det är för att markera att idrotten inte är allt i världen.
När Anders var ung tränade han hockey på kvällarna och pluggade eller jobbade på dagarna. Han hade både arbetslivserfarenhet från en bank och en idrottslärarutbildning när han började i NHL.
– När jag blev proffs i NHL så upptäckte jag skillnaden mot mina nordamerikanska kompisar som enbart hade hockeyn att stå på. Om jag inte skulle fixa det i NHL så hade jag säkerheten
i min utbildning och mitt yrke när jag kom tillbaka. Jag kunde gå in i Stanley Cup-finaler med känslan att det här är jättekul, men det är inte hela världen.