– Varsågoda, här serverar vi oss själva i mån av tid, säger Fredrik Engstrand och ställer ner en bricka med koppar och pulverkaffe på bordet.

Alla fem barnen leker i trädgården och tack vare det nybyggda staketet, som var högsta prioritet när familjen flyttade in i mars i år, håller sig även de tre minsta på tillåten mark.

Villan som de lämnade i våras var 180 kvadratmeter, och egentligen hade de planerat att bo kvar där. Den rymde gott och väl en familj på fem personer. Men saker och ting blev inte som planerat när de bestämde sig för att skaffa ett tredje barn. Sju veckor in i graviditeten fick de det omvälvande beskedet att de väntade tvillingar, och redan då tyckte Fredrik att det var ett barn för mycket. I vecka 10 ändrades prognosen. Det var inte två utan tre barn som låg i magen.

– Det var hemskt, ur alla aspekter – tidsmässigt, ekonomiskt ... Hur skulle jag räcka till för alla? Det var verkligen inte roligt, ­säger Helen.

– Jag sa åt henne att inte gå på några fler ultraljud, säger Fredrik och ler snett.

Det går inte att fastställa någon orsak till att Helen blev gravid med treäggstrillingar. Kanske berodde det på att hon tagit en dos av preparatet Pergotime, som stimulerar ägglossningen. Men det finns också tecken som tyder på att Helen har en benägenhet för flerbarnsgraviditeter.

Läkaren rådde dem att göra en selektiv abort. Eftersom Helen är späd innebar trillinggraviditeten en risk både för henne och för barnen. Varje dag under den kommande månaden diskuterade Helen och Fredrik hur de skulle göra. I sista stund kom de fram till ett beslut som inte gick att rucka på: de ville inte ta bort något av barnen. De skulle inte stå ut med att se två barn födas och växa upp och hela tiden veta att det skulle ha varit en till.

Graviditeten blev tuff. De sex sista veckorna var Helen inlagd på sjukhuset. I vecka 33 förlöstes hon, med kejsarsnitt. Ingen av pojkarna vägde över två kilo.

– Men det var ändå nästan sex kilo och över en meter bebis därinne, säger Fredrik och nickar mot Helens mage.

Helen har fullt upp med att trösta en av trillingarna, som brustit ut i hjärtskärande gråt för att han inte får ta av ”vuxen­kakorna” på brickan.

– Livet är inte rättvist, konstaterar Fredrik.

Det är något som de två äldsta barnen, Alex och Jessie, har fått lära sig i unga år. Jessie var bara 2,5 år när trillingarna föddes.

– Hon är uppvuxen med ordet ”vänta”, säger Fredrik.

Alex, som var 9 år när Helen blev gravid, bestämde sig för att flytta till sin pappa i Järna när han fick veta att han skulle få tre småsyskon på en gång.

– Det kändes lite hårt, men med facit i hand var det det bästa han kunde göra. Nu bor han med oss varannan helg, säger Helen och understryker att han är en jättebra storebror.

Det första halvåret var både Fredrik och Helen hemma. Dessutom hade de hjälp av en assistent från kommunen sex timmar om dagen på vardagarna. En del hade de förberett – trillingvagn, barnsängar och en folkabuss med plats för hela familjen. Men det mesta har fått lösa sig efterhand.

Fredrik gick tillbaka till sitt jobb som konsultchef på ett IT-företag i Stockholm efter ett halvår. Helen, som är ambulanssjuksköterska, var hemma med trillingarna fram till i höstas, då de började på dagis.

Att kombinera jobb och föräldraskap fungerar bra.

– Fast det är slitigt de gånger Helen jobbar två pass på samma helg, säger Fredrik med blicken fäst på Oliver, som är i färd med att fylla en plastflaska med regnvatten som samlats i en tom balkonglåda.

– Drick inte det där, Oliver, ­säger han.

Själv dricker Fredrik sitt kaffe med välbehag.

– Den här koppen har jag velat ta sedan klockan tolv.

Både Helen och Fredrik upplever att omgivningen har svårt att tänka sig in i deras situation.

– Många tror att de förstår hur vi har det – att det är ungefär samma sak som att få barn tätt. Men det är inte ens i närheten. Vi har tre barn som är i samma utvecklings­fas samtidigt, säger Fredrik.

Att ha tvillingar är inte heller jämförbart, menar han.

– Jag brukar säga att det är lika stor skillnad mellan att ha två och tre barn som mellan att ha noll och ett barn. När pojkarna var ett år kunde jag åtminstone bära dem alla tre samtidigt, säger han och visar hur han satte ett barn på varje arm och klämde åt om fötterna för att de inte skulle ramla om de kastade sig baklänges.

Det tredje barnet bar han med händerna.

– Men det går inte att bära tre bebisar på en gång när de är så små att man ska hålla huvudet på dem.

– Och det finns inget som är trillingsäkert, säger han med ­betoning på ”inget”.

Vanliga barngrindar lyckades trillingarna forcera genom att ”stjälpa” varandra över dem eller genom att tillsammans släpa fram bord som de kunde klättra upp på. Dessutom utvecklade de ett eget sätt att kommunicera på. Inte förrän de började på dagis för knappt ett år sedan lärde de sig prata på vanligt vis. Dessförinnan kunde de samarbeta tyst utan att någon la sig i.

– Folk som är här på besök undrar hur vi kan ha det så kliniskt rent på golven, säger Fredrik och blickar in över köksgolvet, där det inte ligger en enda pryl.

Svaret är enkelt: de är tvungna att röja undan det mesta under midjehöjd.

Numera är det tyvärr inte lika många som kommer hit på besök. Umgängeskretsen har tunnats ut betydligt. Bekanta som en gång i tiden erbjöd sig att sitta barnvakt har dessutom lyst med sin frånvaro. Helen och Fredrik har inte heller kunnat få någon avlastning i vardagen av Helens föräldrar, eftersom avståndet är för långt. Däremot har Fredriks mamma ställt upp en del.

Som mest hektiskt var det när pojkarna var mellan 2 och 3 år. Fredrik beskriver det som att ”de var tre stycken som ville upptäcka världen samtidigt åt var sitt håll”. Nu har det blivit betydligt lugnare.

– Sedan lär man sig att barn tål rätt mycket. När Jessie var liten ville jag vaddera världen för henne, men det går inte att skydda pojkarna från allt som gör ont. Då skulle man få vara på dem hela ­tiden, säger Fredrik samtidigt som han håller ögonen på leken i trädgården.

– Hördu Oliver, det där ser inte särskilt stabilt ut, hojtar han till Oliver, som har påbörjat en ­bestigning av utegrillen.

– Det är som med bergsklättring, vet du. Man säkrar tre punkter innan man flyttar den fjärde!

Oliver är den vildaste av de tre, berättar Helen. William är den som vill ha mest uppmärksamhet, medan Robin är lugn och självständig.

– Det är fascinerande att de är så olika varandra, trots att de har vuxit upp under exakt samma förhållanden, säger Fredrik.

De anstränger sig för att behandla barnen som individer och har bett dagispersonalen att göra detsamma.

– De har ju inte valt att bli trillingar, säger Helen och tar en sista klunk ur kaffekoppen innan det är dags att börja tänka på kvällsmaten.

Någon semester har det inte blivit för familjen Engstrand i sommar. I stället ägnar sig Helen och Fredrik åt renoveringen av den 300 kvadratmeter stora villan, medan barnen får leka i trädgården och svalka sig i den uppblåsbara poolen. Att följa barnens utveckling är en glädje i sig.