Anni Jobe var bara fyra år när hennes pappa flyttade till Gambia. Kvar i Sverige har hon bott med sin finska mamma – men hela tiden hållit kontakten med pappa.
Foto: Tomas Oneborg
För Anni Jobe är längtan förknippad med människor. De som står henne allra närmast. Var hon än är i världen befinner de sig aldrig samtidigt på samma plats som hon själv. Pappa är i Gambia. Mamma i Uppsala. Bästa väninnan i Los Angeles.
Den här känslan av saknad har hon lärt sig att leva med, kanske för att hon tidigt insåg vad som finns i andra vågskålen: Om de jämt vore här på en gång skulle hon ju inte ha fått allt det andra.
– Det finns en längtan, men också en enorm rikedom i det spektrum av människor, upplevelser och situationer som är mitt liv, förklarar hon.
Anni Jobe är 37 år och bor med sina söner i Sundbyberg. I dag är det längesedan saknaden efter familjen kändes så där dramatisk. Att pappa befinner sig långt bort är en del av verkligheten på ett annat sätt än när hon var barn.
– När jag skildes från pappa som liten visste jag inte när jag skulle få se honom igen, bara att det skulle dröja länge. Ofta ett år. Det var hemskt. Att lämna och säga hej då till pappa har alltid varit hjärtslitande.
Annis föräldrar – Sisko från nordligaste Finland och Abdoulie från västra Afrika – träffades på en fest i Uppsala 1972, fick Anni och levde ihop tills Abdoulie flyttade tillbaka till Gambia 1976. Anni minns knappt första gången hon var ensamflygande barn med plastficka om halsen på väg till pappa. De har genom åren mötts i Europa, USA, Afrika och Sverige om vartannat, eftersom han efter sin svenska statsvetarexamen fick ett statligt jobb med mycket resor.
– Jag kommer mest ihåg de väldiga kontrasterna – i ena stunden satt man naken i bastun i Finland, alla gjorde det, och då var det ju det som gällde. I Afrika var det aldrig någonsin okej att vara naken. Jag lärde mig att byta perspektiv och bli som en pendel emellan. Och så kommer det alltid att vara – när jag träffar min finska släkt finns en del av mig som de inte känner till. Likadant i Gambia.
Men var hon än var som ung längtade hon efter den andra föräldern. Eftersom avskeden alltid blev mer smärtsamma med den hon träffade mer sällan, var det lättare att hantera saknaden efter mamma, säger Anni. Det var ju hos henne hon bodde och då kändes det mer som att mamma alltid fanns där. När de skildes åt var det också bara fråga om veckor innan de skulle ses igen.
– Mamma var min trygghet, min pelare i livet. Hon har gjort fantastiska saker för mig, vill Anni framhålla och säger det på olika sätt under intervjun.
Och hon har också provat på att ha mamma långt borta, länge. Året efter nian jobbade hon på ett hotell i pappans stad och levde hans liv. När de tittade på teve hemma stod minst 20 människor utanför och följde programmen genom vardagsrumsfönstret – helt naturligt. När elektriciteten försvann på kvällarna la de sig ute på madrasser och tittade på stjärnhimlen som var som en tavla i kolmörkret. Hennes egna söner på 12 och 13 kan fråga efter att ha besökt morfar: Varför slutar vattnet aldrig att fungera i Sverige? Varför har vi alltid el?
– Sådana olika perspektiv har givit mig andra insikter om saker och ting än om jag bara hade bott i Sverige. Det berikar livet, säger Anni. Och så har jag ju ingen annan verklighet. Jag vet inte vad det är att växa upp med bägge föräldrarna ihop och med de självklarheter det innebär. Som att fira jul tillsammans.
Men julen när Anni var 17 år var de alla i Gambia. Mamma och hennes nya man och Annis halvbror Hampus gästade pappa, hans nya fru och deras sex barn. För första gången hade Anni familjen med alla halvsyskon på samma plats.
– Det var väldigt speciellt, och först när jag fått barn själv inser jag hur mycket båda mina föräldrar har ansträngt sig för att kontakten skulle fungera så bra genom alla år. Klart jag har önskat att jag haft hela min familj samlad på en plats, men vad skulle det då ha inneburit? Jo, ingen mångkulturell erfarenhet som gör att man hör hemma överallt och ingenstans på en gång.
Det har visserligen hänt mycket på en generation. På 1970-talet fick Annis mamma frågor om hon adopterat sin dotter. 1966 var Annis pappa den första svarta människan i Sveg, folk stod i fönstren och glodde. Hur han hamnade där? Historien är i korthet följande: Abdoulie hade 20 år gammal fått jobb på ett hotell i Liberia, där Expressenreportern Knut Källberg bodde medan han bevakade ett mord med svensk anknytning. Han lovade att ordna ett stipendium till Sverige, och det blev till Forssa folkhögskola i Sveg. Sedan kom Abdoulie in vid Uppsala universitet och jobbet han fick 1976 på National Investment Board i Gambia förändrade hela hans familjs situation.
Nu är det 2010 och Anni känner sig inte längre ensam om sitt utseende i Sverige – men upplever ändå att hon sticker ut. Flera gånger säger hon att det innebär ett ansvar. Man måste förvalta det faktum att man alltid syns, försöker hon förklara.
– Jag har många mulattvänner och alla känner likadant. Vi är blandningar av olika kulturer och upplever det här ansvaret. Man kan inte bete sig hur som helst utan att förstöra för så många andra. Ibland vill man bara få vara blond och blåögd och smälta in, men sen tänker man: Hm, så trist att vara en i mängden. Nej, jag skulle aldrig vilja byta bort min bakgrund.
En av de platser där hon ”bara smälter in” är USA, insåg hon när hon hoppade av juristlinjen i Uppsala och bodde hos bästa väninnan i Los Angeles. Även om hon flyttade tillbaka till Sverige – längtan efter mamma och familjen blev för stor – tyckte hon det var skönt att ingen där frågade varifrån hon kom.
– Jag upplevde en tillhörighet lika självklar som för alla andra. Det känns välkomnande att känna så. Så Los Angeles kan jag längta tillbaka till.
Nu när hennes pojkar börjat i ny skola gläds hon åt att lärarna kommer från alla världens kontinenter – som matteläraren från Nigeria. Att Anni själv skulle ha haft en lärare som såg ut som hon – ”det fanns bara inte”, säger hon.
– Det är fantastiskt att mina barn får vara med om att växa upp och gå i skolan med folk från hela världen. Så var det inte för mig. Samhället kommer bara att bli allt mer uppblandat.
Du talar om att ”mångfald bygger broar” och om hur skönt det är att få känna sig så självklar som i USA. Det låter som om du längtar efter något liknande i Sverige?
– Jag hoppas … Mina barn är inte de enda färgade i klassen längre, det finns så många som ser ut som de. Så jag hoppas att de kommer att känna en mer självklar tillhörighet än vad jag gjorde.
