Skolinspektionen har granskat 40 grundskolor i Sverige för att se hur bra de är på att ta hänsyn till elevers olika förutsättningar och att ge samtliga elever möjlighet att nå målen. En rapport, som presenteras på måndag, visar att många skolor är dåliga på att anpassa undervisningen efter barns olika förutsättningar.

Ibland anpassas undervisningen inte alls. Det finns skolor där alla elever för det mesta gör samma sak, på samma sätt med samma material samtidigt.

På andra skolor anpassas visserligen undervisningen, men man använder schablonlösningar. Elever som har kämpigt med matten får räkna färre tal, när de kanske i själva verket behöver undervisas med olika metoder.

Förutfattade meningar och alldeles för låga förväntningar på vissa elevgrupper är ett annat problem. På en skola upplever elever hur vissa lärare bara hjälper ”VG- och MVG-elever”. Det finns duktiga lärare på alla skolor, men de har inte alltid tillräckligt pedagogiskt stöd från rektor.

– Huvudtemat i vår rapport är att man faktiskt kan göra något åt det här, säger Ulrika Sutorius, projektledare vid Skolinspektionen.

Skolinspektionen har nämligen också besökt skolor som fungerar utmärkt. Gustav Adolfsskolan är en av dem.

– Men det ger sig inte av sig självt, man måste jobba hela tiden. Och vi är inte perfekta, säger Ann-Christin Pinola, rektor sedan tio år på Gustav Adolfsskolan, som ligger i centrala Alingsås och har 300 elever i årskurs 7–9.

När Ann-Christin Pinola visar vägen över skolgården till huset bredvid där rektorsexpeditionen är, hejar hon på eleverna och kan namnen på de flesta. Vi möter skolvärdinnan som går med armen om en tjej i gruppen som hon just haft livskunskap med. De har pratat om tjejbråk.

– Vi kallar henne inte skolvärdinnan utan skolgudinnan, för hon är så bra, viskar Ann-Christin Pinola.

Hennes vision med arbetet är att alla elever ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt, som människor och i kunskap.

– Jag tror att de flesta eleverna här känner sig respekterade. De är vana att vi pratar med dem och vana att bli lyssnade på.

Om en elev har problem och en undervisningsmetod inte fungerar, så provar de någon ny. Fungerar inte den heller, prövar de ett annat sätt. Eleven får vara med och säga hur den vill ha det, men läraren är arbetsledare.

Ann-Christin Pinola är mån om att inte ta åt sig äran själv av skolans arbetssätt. När hon började vikariera som lärare på skolan fanns det redan en grupp med lärare och specialpedagoger som arbetade med det förhållningssättet, långt innan det var modernt.

Specialpedagog Lena Södergren har arbetat på skolan i 32 år. Hon tittar lite strängt över sin färgstarka eleganta scarf, virad i flera varv runt halsen, när jag frågar hur de gör när föräldrar och personal är oense om vad som är bästa stödet för eleven.

– Det är ingen erfarenhet som jag har. Vi kommer alltid överens.

Hon förklarar att för att det ska bli bra för eleven måste man samarbeta med föräldrarna. När föräldrarna uppfattar att lärarna anstränger sig för att det ska bli bra, är det inte svårt att enas.

När Lena Södergren började arbeta var det förhärskande synsättet att eleverna skulle anpassa sig efter lärarna och att elever med skolsvårigheter borde skärpa sig.

– Vi förstod inte att alla elever gör så gott de kan och att det finns en anledning till att man inte förmår fixa allt till 100 procent. Då måste man som specialpedagog ta reda på vad som felar och undanröja hindren.

Lena Södergren insåg tidigt att det var viktigt att inte skuldbelägga elever utan ge dem en möjlighet att förändra sig utan att tappa ansiktet. Ibland är det enkla vardagshändelser som får en att ändra synsätt. För många år sedan hörde hon en förskollärare säga ”Nämen, glömde du det? ” till en liten pojke som struntat i‑att göra det han skulle.

– Det är ju så man ska säga, tänkte jag. Glömma kan vi alla göra. Det är viktigt att man får göra fel, men man ska vara beredd att förändra sig.

Inga elever börjar på Gustav Adolfsskolan som oskrivna kort. Specialpedagog och andra lärare träffar alla elever innan de kommer. De vill ha reda på elevens kunskapsprofil och hur lärarna har jobbat med eleven. De pratar även med elever och föräldrar.

– Jag frågar eleverna hur de vill att det ska se ut på Gustav Adolfsskolan för att de ska känna sig trygga. Sen frågar jag lite hur det har sett ut och vad de har för erfarenheter. Det finns aldrig en tanke om att den eller den eleven inte skulle kunna gå här. Oavsett om en elev har en diagnos eller inte så måste vi jobba för att det ska bli så bra som möjligt. Det ska vara en skola för alla, säger Lena Södergren.

För att kunna ta emot en elev med en diagnos måste man ha ett generellt kunnande om hur svårigheterna kan se ut, men samtidigt vara öppen för att varje elev är en egen person och att människor alltid är något i samspel med andra människor, förklarar hon. Det som kan vara en svårighet när eleven gick på andra skolan kanske inte behöver vara något bekymmer på Gustav Adolfsskolan, eftersom det är en annan gruppkonstellation och andra vuxna. Det kan istället bli ett annat problem som skolan får jobba med.

– Barn gör alltid rätt om de kan. Barn vill ju att det ska fungera, att de ska vara duktiga och få bra betyg. Det är allas önskemål och allas förhoppning. Är det inte så får man titta på varför, säger Lena Södergren.

Elever som har svårt att strukturera arbetet, det kan vara en elev som har adhd, träffar en pedagog på förmiddagen för att vara förberedd på vad som ska hända under dagen, få hjälp att organisera sitt arbete och även på eftermiddagen för att tillrättalägga vad som har hänt under dagen. Även barn utan diagnos kan ha det behovet.

En viktig del är att ge eleverna tillit till sin förmåga. Och då handlar det inte om att i tid och otid utbrista ”Åh, vad duktig du är”, sånt genomskådar ungdomar. Istället gäller det att till exempel göra tydligt för eleven när de faktiskt klarat av en del av matten. ”Vad bra, nu är du klar med procenträkning, nu kan vi stryka det.”

Under 2009 låg skolans genomsnittliga meritvärde på 228,7, jämfört med snittet för landet som var 209,6.

När en elev med en diagnos börjar i en klass tycker skolan att det bästa är om hela klassen informeras. En specialpedagog kan inför klassen berätta ”Så här ser det ut när man har Aspergers syndrom” och sedan vända sig till eleven och fråga ”Hur är det för dig, känner du igen dig?”. På så vis får eleven som har en diagnos vara med och ge sin bild.

Det kan bli svårt för eleven dagarna efter när diagnosen är i fokus, men brukar i det långa loppet fungera bra. De andra eleverna lär sig att till exempel tydligt säga ”Kom och sätt dig med oss” i‑matsalen till en klasskamrat som har lite svårt att tolka sociala signaler. Det gör också att eleverna förstår varför en elev får egen dator, när inte alla får det.

Men om föräldrar och elev inte vill att skolan berättar, så respekterar man det.

Gustav Adolfsskolan vision är ”skolan där alla blir sedda”. En del är att all personal ska försöka lära sig alla elevers namn. När eleverna går i sjuan brukar rektor ha ett sjå att lära sig alla namnen, men i åttan och nian kan hon dem.

–Jag vet att det har effekt om jag vet att det är Sara eller Kalle jag pratar med. Det blir mer personligt och de blir sedda, säger Ann-Christin Pinola.

Hennes ambition är att hälsa på i alla klassrum varje dag som hon är på skolan, titta hur gruppen fungerar, pejla stämningen och gå ut igen. På så vis kan hon följa upp lärarnas undervisning. Ett tydligt pedagogiskt ledarskap är en framgångsfaktor för skolor.

– Jag tror att vi i skolan behöver bli bättre på att ta sig till forskningen och se vad som är framgångsrikt för att få så mycket lärande och kunskap som möjligt.

Läxor, nivågruppering och kvarsittning har väldigt liten effekt, nästan ingen alls, förklarar hon. Det har däremot formativ bedömning, när läraren ser vad eleven har gjort och kan beskriva de kvaliteter som finns och hur man kan utveckla dem vidare.

– Jag har blivit styrkt i att arbeta med elevers styrkor och förmågor för jag har sett att det ger väldigt goda resultat. Det du fokuserar på är det som växer. Man kan utveckla elevers kunnande utan att säga att de inte kan.