Dagligen hör jag mina skolkamrater uttrycka hur stressade de är.
Uttryck som ”Gud vad jag är stressad!”, ”Det är alldeles för mycket att göra!” eller ”Jag har sån ångest!” är inte allt för ovanliga i vardagen hos dagens ungdomar. Tragiskt nog.
För stressad, det skall man väl ändå inte vara förrän man sitter hemma i kökssoffan med ett skrikande småbarn i famnen, en bil som måste repareras och ett jobb som måste skötas?
Två av tre elever på gymnasieskolan känner sig ofta stressade. Detta framgår av en undersökning gjord av utbildningsförvaltningen. Enligt många enkätundersökningar försämras även ungdomars sovvanor bekymmersamt mycket, år efter år. Dessutom har Apotekets försäljning av läkemedel mot magproblem, till ungdomar i gymnasieåldern, ökat oroväckande under de senaste åren.
Visst behandlar mediciner som Losec dessa typer av besvär, men roten till besvären hamnar lätt i skymundan.
Men hur kommer det sig då att gymnasieungdomar idag är så otroligt stressade? Vad är det som framkallar de ständigt återkommande ångestattackerna, den jobbiga halsbrännan, den bultande huvudvärken och den obeskrivliga tröttheten?
Jag har en yngre bror i 16-årsåldern. Han går sista året i grundskolan, och står nu i begrepp att välja gymnasium och vilken linje han vill gå vidare med.
Under de senaste åren har man hört honom klaga på både det ena och det andra. ”Det är allt för mycket läxor!”, ”Jag orkar inte det här!” eller ”Jag blir galen på allt plugg!” är vardagen sett ur hans perspektiv.
Visst har han också rätt att vara arg över orättvisa och dumma beslut från lärare, det är inte det jag menar. Det jag menar är att han inte är fullt lika berättigad att klaga över tillvaron som jag är.
Det är självklart inte helt ”rättvist” att döma 16-åringarnas skoltrötthet, stress och eventuell ångest på det här sättet.
Allting är relativt, och om det innebär att man som niondeklassare känner sig berättigad att gnälla över tjugo mattetal eller trettio engelskaglosor, så får man väl helt enkelt acceptera det. Jag har själv gått i nian. Jag vet hur det var. Dessutom har jag även gått gymnasiet, och det tycker jag räcker för att tillåtas göra denna lilla jämförelse.
Att börja gymnasiet innebär inte bara ett byte till nya studielokaler, nya lärare och en ny mer eller mindre tveksam skolmat. Det innebär även ett byte av mental inställning.
Till gymnasiet kommer man, vanligtvis intet ont anande (med undantag för de som redan blivit förvarnade), och tror att allt fortsätter att rulla på som vanligt.
Jag kom från en högstadieskola med allmänt studiemotiverade elever. Hade jag inte haft denna tidigare erfarenhet av höga krav och en, mer eller mindre framtvingad, självdisciplin så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag skulle ha tacklat den nya situationen.
Jag skulle vilja påstå att oavsett vilket gymnasium och linje man väljer, så ställs man helt plötsligt inför en helt ny och främmande situation.
Denna nya situation innebär att man nu ”helt plötsligt”, enligt det svenska skolsystemet, håller på att växa upp. Detta blir extra påtagligt då lärarna förväntar sig att du tar betydligt mer ansvar för dina studier.
Det finns inte längre någon som tjatar på dig att du skall göra dina läxor. Det finns inte längre någon som ältar, om och om igen, att ”anteckningarna som du behöver till provet finns att hämta i klassfacket!”.
Jag kan sitta och räkna upp exempel på exempel under hur lång tid som helst, men det är inte det jag vill få fram. Budskapet talar för sig självt.
Ansvaret ligger helt och hållet på dig. Ingen annan. Bara dig.
Vart kommer då problemet in i bilden?
Är det inte bra för oss ungdomar att, genom det ökade ansvarstagandet, få en bra förberedelse inför det stundande vuxenlivet?
Det många vuxna inte riktigt verkar förstå sig på är den otroliga press som, oftast omedvetet, sätts på oss ungdomar. Om man verkligen vill förbereda oss inför vuxenlivet: är det verkligen så bra att bränna ut oss totalt innan vi ens hunnit fylla 20?
Att ha ett ”vanligt jobb” och arbeta heltid innebär, allt som oftast, att man är sysselsatt av jobbet under cirka 8 av dygnets 24 timmar. När man, trött och sliten, kommer hem efter att ha klarat av ännu en dag väljer de allra flesta att lägga jobbet åt sidan. Man skiljer på jobb och privatliv, då man vanligtvis varken har tid eller lust att ta med sig jobbet hem.
Jag tror att det skulle vara nyttigt för de vuxna i dagens samhälle att leva en vecka som gymnasieelev. Oavsett hur mycket föräldrar och lärare tjatar om hur ”de också gått i skolan, och vet precis hur det är!”, så är jag helt övertygad om att deras föreställning om vårt vardagsperspektiv är så långt ifrån sanningen som det bara går att komma.
De 8 timmar som en vanlig vuxen lägger ner på sitt jobb under en dag räcker inte till i vår värld. Gymnasieungdomen kan inte lägga ifrån sig sitt ”arbete” när denne kommer hem från en lång, hård och slitsam dag. Systemet förväntar sig mera. Den som är mån om att prestera bra och vara alla föräldrar och lärare, och inte minst sig själv, till lags får räkna med en ”arbetsdag” som pågår i 10 till 12 timmar, varje dag i veckan. Det är tyvärr ingen överdrift.
Jag menar inte på något sätt att det känns orimligt att det krävs att vi offrar en del av vår fritid för att klara av skolan. Men när uppoffringen har övergått till heltid, innebärandes en konstant stress- och ångestkänsla under samtliga timmar av dygnet… Har man inte rätt att reagera då? ”Och så var det glosförhöret på fredag. Och vad va det som Bengt sa om sidorna 10-36? Och sen är det deadlinen för psykologi-essän!
Och juste, matteprov nästa tisdag…” Hemuppgifterna tar aldrig slut.
Kraven handlar dock inte bara om studerandet. Dagens gymnasieungdom skall självklart ha ett extrajobb. ”Hur skall du annars lära dig att ta ansvar och växa upp? Det är dags för dig att inse hur det fungerar i det riktiga livet.”
Man skall även hänga med i omvärlden där läsande av dagstidning samt Rapport klockan halv åtta ses som självklarheter, inte minst utav lärare. ”Ett snitt på sex av tolv rätta svar på nutidskrysset? Vad sa du att du gick för linje… samhällsvetenskap eller?”
Som grädde på moset skall vi alltid se bra ut och äta rätt. Allra helst ska vi dessutom träna tre till fyra gånger i veckan, för att hålla kroppen i form och orka koncentrera oss under skoldagarna.
Den ungdom som inte orkar eller klarar av att leva upp till alla dessa förväntningar ”väljer” då helt enkelt att strunta i vissa av dessa krav; man slutar träna, man skolkar, man städar inte sitt rum etc.
Prioritera. När gymnasieelever idag försöker föra fram sina åsikter om de allt för höga studiekraven, blir de allra flesta uppmanade till att prioritera. Om jag hade fått en krona för varje gång en vuxen uppmanat mig till att prioritera min tid… Då hade jag inte behövt extrajobba i syfte att tjäna pengar i alla fall.
Vad kan man då i framtiden göra för att undvika olika stressymptom hos ungdomar? En förutsättning är att få en väl fungerande skola, där elever och lärare arbetar tillsammans, och gemensamt ser till att arbetsbördan för eleverna blir jämn under skolåret.
Dessutom måste samhällets krav på oss ungdomar ifrågasättas på allvar. Att som ungdom få sin vardag att gå ihop med studier, jobb, träning, vänner etc. kräver förståelse och stöd från de äldre generationerna… inte det motsatta.
Om samhället generellt började fokusera mer på folks insida istället för utsida är jag helt övertygad om att världen skulle bli en mycket behagligare plats att leva i.
