Han tar i mig när vi hälsar. Grabbar tag vid axeln och för handen ner, längs med min arm. Det känns lite ovant. Något handslag blir det inte.
Hans vakna, bruna ögon kollar av:
– Jag tar i folk hela tiden. Det är mitt sätt att hitta fram.
Jag träffar Kalle Melander, 46 år och pappa till tre tonårsbarn, på ett fik för att prata om barn och kroppslig närhet. Vad händer med den fysiska kontakten när barnen närmar sig puberteten, när de plötsligt vandrar runt med långa, hormonstinna kroppar?
Hans barn är 20, 17 och 15 år. När det handlar om kroppskontakt är de, säger Kalle Melander, ”som om de kommer från olika planeter.”

Han har funderat mycket på sitt fysiska förhållande till barnen och har märkt att tonåren är en period när allt kan kastas över ända. Gränserna är inte självklara och behöver ständigt omprövas. Han minns hur han en dag började bli medveten om hur han tog i sin kramiga dotter: undvek hud mot hud, ville ha lite kläder emellan. Han har grubblat över hur han borde ha gjort när den gosiga lillsonen en dag blev stel som en pinne och puttade bort sin pappa mitt i kramen. Och när äldsta sonen, som alltid haft en stark kroppslig integritet, plötsligt gav sin första kram, som nittonåring.
– Det var jättekonstigt. Han har alltid haft så oerhört starka gränser. Nu var det jag som blev generad, säger Kalle Melander och skruvar på sig för att visa hur ovant det kändes.
– Men när han nu kommer känns det jätteviktigt att jag finns där och är beredd.
Kalle Melander gör så när han pratar: utnyttjar hela kroppen, illustrerar. Använder begreppet ”det fysiska språket” när han pratar om kramar och kroppskontakt. Med kroppen beskriver han också hur mellanbarnet, som alltid varit nära och gärna suttit i knät, plötsligt gjorde en helomvändning som tolvåring. Kalle Melander håller armarna spikrakt neråt, längs med höfterna:
– Han blev så här, alldeles stel! Jag fick inte nudda honom.
Ska en tonårsförälder respektera signalerna, eller försöka hålla om barnet i alla fall? Kalle Melander valde: respekt, men med ett tillägg.
– Det finns perioder när ett barn skäms över sin förälder vad man än gör och hur man än gör det. Man är världens fulaste och sämsta hur som helst. Då måste man ändå våga vara närvarande.

Kroppskontakten är viktig för Kalle Melander. Han tror att man blir lyckligare om man känner sig bekväm i fysiska relationer.
– Ibland har man svårt att verbalisera det man känner. Då kan det vara lättare att vara fysisk. När man tar i varandra är det som om man släpper sig själv en liten stund.
Därför har han varit lite bekymrad över äldsta sonen som aldrig har velat vara nära, som har ogillat att sitta i knät och att kramas. Och över mellansonen som inte har visat sig naken hemma sedan två-årsåldern.
– Jag är en sådan som skiter med öppen dörr och går omkring utan kläder. Ibland undrar jag om det har haft en motsatseffekt. Det kanske bara skrämmer. Här går jag och känner att jag inte har något att dölja, det kanske bara blir fel.
Yngsta dottern har däremot alltid varit nära. Den egna sängen stod oanvänd tills hon var mer än tio år. Sedan valde hon själv att börja använda den, men också som tonåring har hon ibland velat sova i föräldrasängen. Hon har legat nära, helst hud mot hud. Kalle Melander tycker inte att han som förälder kan avvisa sitt barn. Han säger att dotterns fysiska behov fortfarande är jättestort, men när hon började få bröst blev han alltmer medveten om sitt eget beteende. Han började tänka på var han tog, och hur.
– Jag såg till att aldrig öppna toadörren när hon duschade, även om hon inte låser den. När hon lutar sig mot mig i soffan är jag noggrann med att inte nudda någon kroppsdel som kan vara laddad och att inte ens titta på fel ställe. Hon ska få bli sedd som en människa och inte som en kropp.
Han pratar om att vara nära, utan spänningar, om att hitta en kontakt som är ömsint, men inte innehåller minsta drag av sexuella anspelningar.
– Det ska vara ungefär som att hålla i en kompis, som att ta i vem som helst. Folk är så rädda för pedofilgrejen så de håller sig undan. Jag tror att man måste avdramatisera närheten mellan far och dotter.

Kalle Melander är fotograf och tar alltid i de människor som han ska fota.
– Det är ett trick, jag ruckar deras balans. Det funkar särskilt bra på kostymmän i femtioårsåldern. När jag tar på armen i stället för att skaka hand, blir de lite mer nakna. De tappar sig ett ögonblick och öppnar upp.
Orden rinner till, som ett lugnt flöde. Ändå pratar han om vikten av att våga låta kroppen prata. Han tror att han har ärvt sitt sätt att vara fysisk från sina föräldrar. Ändå blev han aldrig kramad av sin pappa.
– Nej, att krama oss barn fanns inte på den här jorden.
Varma kramar från pappa hade varit en bekräftelse. Eller, med Kalle Melanders egna ord: pappan hade fått Kalle att känna sig sedd. Men vilka spår har föräldrarnas kroppsspråk satt i hans eget vuxenliv?
– Min mamma och min pappa kramade alltid varandra. Som på morgonen, när de möttes i köket. Jag tror att det påverkade oss barn, de gav oss bilden av hur man är som vuxen.

Just den bilden vill han ge vidare till sina egna barn: han vill visa en öppenhet för det fysiska.
De tre barnen är olika som natt och dag. Kalle Melander har slutat grubbla över orsakerna. Men han har lärt sig att tonåren ställer ännu högre krav på att föräldern är flexibel. Kasten mellan barnens närhet och integritet har varit tvära.
– Vissa perioder i tonåren är verbalt omöjliga. Det går inte att prata om någonting. Då är det fysiska språket ännu viktigare.

Så återkommer han till den där kramen i vintras, när äldsta sonen för första gången kom nära.
– Den kom precis när jag började släppa lite på föräldraansvaret för honom. Långsamt började jag gå från att vara den som pekar med hela handen till att vara medmänniska. Det skulle inte förvåna mig om kramen hängde ihop med det. Hela relationen tar så stora kliv under de här åren.
Och givetvis visar Kalle Melander med kroppen: hela handen far rakt ut i luften, innan den långsamt sjunker tillbaka mot höften.