När jag läser om gosedjuren i dag så hugger det till i mitt hjärta.

I förrådet finns en liten ask och i den ligger Jessica, en hopknåpad docka som jag gjorde åt min mamma. Hon låg på sjukhus och hade svår cancer. Jag var 13 år och gick i internatskola, utan möjlighet att besöka henne mer än enstaka gånger. Så var det 1957.

Vi skrev små brev till varandra ofta. Jag kom på idén att göra denna docka till mamma så att hon kunde prata med den, som till mig. Det gjorde det kanske lite lättare för oss båda.

Jag kunde inte berätta eller visa min oro, ville ju inte göra mamma ledsnare. Mammas brev till mig finns delvis kvar, små korta rader, närmast rop. Vad jag skrev vet jag inte, sorgligt nog. Minns mest att hon uppmanade mig att vara glad. (Det fick jag minsann bassning för av den kvinnliga rektorn som skulle läxa upp mig för att jag glömt bädda sängen när jag skulle få en ny rumskamrat. ”Din mamma som har dött och allt!" Så var det också 1957!)

Mamma dog 49 år gammal detta år, jag levde vidare men har fortfarande svårt att närma mig den där lilla lådan i förrådet. Jessica ser inte mycket ut men har en enorm laddning.

Jag har inte ens kunnat berättat detta för mina barn, två numera mycket vuxna söner, har nog varit rädd att få någon dum kommentar. Tänk att ett ringa föremål kan ha sådan kraft!

Eva W 68 år

– – –

I 1950-talets Tyskland uppvisade många krigsskadade föräldrars barnuppfostran en total brist på pedagogik och psykologi. En "god uppfostran" kunde många gånger gränsa till psykisk misshandel som, även om den skedde omedvetet, skulle skapa ordning och reda.

Fastän min mormor vid flera tillfällen sydde nya tygstrumpor och vantar åt min nalle "Teddy", visade sig ändå hans höga ålder genom att hans stoppning, den gamla träullen, oförtrutet fortsatte att läcka och skräpa ner. Således bestämde min far helt sonika att nallen skulle "weck".

Kakelugnen var snabbaste alternativet.

Skräcken och den obeskrivliga sorgen som en liten flicka, just hemkommen till familjens kvällsmål efter dagens lekar, urartade till oanade dimensioner.

Flickan förstod då för första gången ordet "svek", och det var hennes egen far som lagt den grundstenen. Både flickan, och nallen, hade blivit gruvligen förrådda. Den nya dyra "Steiff"-terriern, som liksom skulle vara ett plåster på såret, där den placerats på Teddys gamla plats, och alla därefter följande fina Steiff-gosedjur, kunde inte fylla tomrummet Teddy lämnat efter sig. Teddy, som blev förrådd och uppeldad. Saknaden och sorgen hos den lilla flickan har jag burit med mig hela livet. Denna artikelserie är på något sätt förlösande.

Martina, Stockholm

– – –

När jag var liten på 1940-talet fick jag en nalle som jag släpade med mig överallt. Jag blev då och då retad av både syskon och av mina små kamrater, som menade på att jag inte kunde klara mig utan min nalle. I ett hastigt övermod slängde jag då nallen i en brunn bara för att bevisa att jag visst kunde klara mig utan nallen. Det blev knäpptyst runt brunnen, ingen sa något. Plötsligt insåg jag vad jag gjort och började storgråta och rusade hem till mamma.

Det blev stor uppståndelse. Nallen fiskades upp, dyngblöt och nästan oigenkännbar. Mamma gjorde så gott hon kunde för att få nallen i brukbart skick men efter en tur i centrifugen och en upphängning på torkstrecket i öronen så var det bara att konstatera att nallen gjort sitt. Nu började en svår tid för mig och efter mycket tjat blev jag lovad en ny nalle i julklapp. Julklapp! Det var i mars detta hände så i mina öron lät det som om jag skulle klara mig utan en nalle i hundra år. Men julen kom och med den Brum. Vilken underbar nalle! Mjuk brun päls med svart mocka under fotsulorna och inne i tassarna. Stora runda öron med vit päls på insidan, uttrycksfulla ögon och en nos av garn. Så glad jag blev i min nalle som genast döptes till Brum.

Brum var sedan min trogna vän och vapendragare genom livet. Sittandes vid min sängkudde på natten kunde inget ont hända mig. Han har troget följt mig in i äktenskap, barnafödande, skilsmässa , flyttningar, glädje och sorg. Min hjälte har utsatts för omild behandling av barn och han har blivit biten av en hund. Allt i all välmening förstås, men efter ett antal år såg han ut som en gammal krigsveteran med bruten lindad arm och ett halvt ansikte inlindat i gasbinda. Min tappra nalle fick jag slutligen lägga i en plastpåse som hamnade längst in i en garderob. Jag brukade ta fram honom då och då för att se om jag själv kunde laga de värsta blessyrerna men insåg att det nog var en leksaksdoktor som behövdes. Så tillbaka till plastpåsen igen.

Så kom då den stora dagen för ca18 år sedan.

Jag skulle flytta och mitt radhus skulle tömmas. Rätt som det var kom jag till garderoben med Brum. Min älskade nalle!

Jag var nu en kvinna närmare de femtio och stod i begrepp att gifta om mig. Skulle jag verkligen ta med mig en gammal trasig nalle? Skulle jag inte kunna klara mig utan min nalle? Motstridiga känslor for runt i min kropp och rätt som det var hamnade han i en container. I EN CONTAINER!! Jag sov så dåligt på natten och i tidig morgontimma smög jag mig ut till containern för att hämta tillbaka min älskling . Vilken chock jag fick, Brum var borta. Ingen återvändo, jag fick stå mitt kast. Hur kunde jag så ovärdigt avsluta min äskade nalles liv. Fortfarande ryser jag när jag tänker på det men häromdagen kom jag på att det är klart att han blev upplockad av någon som verkligen ville ha honom. Någon som verkligen älskar honom och på så sätt lever han vidare och är till stor glädje.

Barbro Halleröd-Björkman

– – –

1994 kom Elgen in i mitt vuxna liv. Som 60-åring fick jag denna gängliga lurviga älg av min fru på skoj.

Den huserar sedan dess vid fotändan av min säng och får ett par kramar av mig i samband med att jag bäddar med rena lakan.

Våra barnbarn ser också till att han har det bra.

Willy Ekman

– – –

Min nalle Putte betydde allt. Han förstod mig och tröstade mig. Jag fick honom som baby och han följde mig till fyra-, femårsåldern. Alla sa att han luktade illa. Inte!!! Han luktade jättegott och var på grund av slitaget helt slät och nästan lite hård på kinderna. Han var en fantastisk tröstare. Min morbror sydde om hela hans kropp med manchestertyg men det räckte inte, till slut var ändå bara huvudet kvar. Då gjorde jag något jag jag ångrar ännu. Jag gick till mormor, som var hos oss på sommarstället, och sa att nu var min tid över med Putte. Jag skulle bränna upp honom. Mormor sa att då kan han berätta "sina memoarer" - tänk jag minns just detta - på den andra sidan dit han nu skulle. Jag hade ju fått Pelle lite tidigare av mina föräldrar, som ju sett Puttes "förfall" till ett litet hårt nallehuvud.

Visst blev Pelle, som sitter där i vår bokhylla i sovrummet nu och tittar på mig, också en tröstare. Han är också så klart sliten - så visst blev han älskad - klädd i blå manchesterbyxor med bröstlapp, men jag ångrar ändå att jag gjorde mig av med Putte. Så grymt! Hur kunde jag! Jag skulle naturligtvis tagit hand om nallehuvudet!

Margareta Ahlqwist, 62 år

– – –

När jag var liten hade jag en docka. Dockan hette Lisa. Hon var en enkel trasdocka, och hon var min enda leksak. Jag tror jag fick henne av min gudmor från Tyskland som besökte oss sommaren 1939, några månader innan kriget bröt ut i Finland. Jag var ett år, ett blygt, men livligt barn.

Ryska flygplan anföll Helsingfors, där jag bodde. De kom när de var svåra att upptäcka, vid mulet väder i skydd av molnen eller om natten i skydd av mörkret. I Helsingfors var det ont om mat. Vi hade inga släktingar på landet som kunde skicka oss potatis, säd, ägg eller smör. Vi hade det knapert. Det fanns ingenting att få, och pappa, som var inkallad, hade tidigt lärt oss barn att ingenting önska.

Helsingfors var hårt ansatt. Ofta väcktes vi mitt i natten av flyglarm. Då fick vi klä oss varmt och skynda ner till skyddsrummet i källaren. Varje gång staden evakuerades flydde min mamma med mina bröder och mig till Sverige. Jag förmodar att Lisa var med mig. Den första flykten, i december 1939, skedde under mycket svåra strapatser. En bomb hade fallit på rälsen framför tåget, och tåget fick stanna. När vi väntat en timme började tågsirenen ljuda och alla passagerare måste ut ur tåget för att sprida sig i skogen, gömma sig under vita lakan. Där fick vi vänta i två timmar innan banan var reparerad och tåget kunde fortsätta. Ute var det 30 grader kallt och mycket djup snö.

Vintern 1944, skickades min bror och jag ensamma ”med lapp om halsen” till Sverige. Med mig hade jag Lisa. Min bror var då åtta år och jag fem. Vi åkte tåg tillsammans med många andra barn. Under färden bröt mässling ut bland barnen, och i Umeå sattes vi alla i karantän. Där fick vi stanna i tre veckor. Vi sorterades, pojkar och flickor i skilda rum. Min bror som lovat mamma att inte låta mig skiljas från honom ställde till ett himla liv när vi skildes åt, och jag fick flytta in till pojkarna.

Lisa fick det inte bra. Hon blev pojkarnas fotboll och så illa tilltygad att det inte fanns mycket kvar av henne när jag sent omsider kom fram till mina blivande fosterföräldrar i Borås. Väl framme försökte snälla tanter sy ihop henne så gott det gick. Men, Lisa blev aldrig mer sig själv. Hon hade förlorat det viktigaste. Hon var helt enkelt inte Lisa längre.

Många gånger har jag undrat hur det kom sig att jag inte skyddade Lisa bättre. Var jag för snäll, för blyg eller för rädd för att säga ifrån?

Många gånger har jag också undrat varför jag ömmar för allt som är värnlöst; människor, djur, växter och hela vår underbart vackra planet.

Och varför jag under hela mitt vuxna liv samlat på mig egna gosedjur. Barnens avlagda gosedjur intar nu tillsammans med mina djur en hedersplats i mitt hem. Förutom att några av djuren är små och andra stora, några ljusa, andra mörka, har de olika personlighetsdrag. Några är optimister och glada, andra mera djupsinniga, tankfulla. En är konstnär. Alla är mycket, mycket snälla. De tycker om att vara tillsammans och att filosofera, och de respekterar varandras olikheter.

Är det så att våra gosedjur fyller ett tomrum, något vi saknar? Eller är de en förlängning av oss själva, en spegling av våra egna karaktärsdrag?

Jag har varit sjuk i nästan hela mitt liv, och sällan orkat ta mig hemifrån. År det därför jag ömmar för de värnlösa, därför jag pratar med träd, växter och djur? Är det därför jag vid fyllda 73 fortfarande kan finna glädje i mina gosedjur? Eller är det för att jag helt enkelt är en mycket känslig människa som upplevt mycket svårigheter och lidande?

Ulla Cronhjort

– – –

Jag är 60 år. Julen när jag var sex år fick jag Per-Staffan. Mamma sydde honom av en gammal kappa. Avigsidan var lite lurvig. Jag har fortfarande kvar röda vinterkläder och blå sommarkläder som mamma sytt.

Han hade en förmåga att "se" min sinnesstämning, var jag ledsen såg han ledsen ut, var jag glad var han också det.

Sigrid

– – –

Maja har varit med mig i alla år då de nya sexåringarna börjat skolan. Det var Maja, som pratade med barnen. De var helt fascinerade av henne och såg inte “fröken” som var bakom. Maja frågade vad de hette, om de hade egna gosedjur, (Maja har ju sin lilla råtta som kom upp ur fickan ibland och som barnet fick hålla i), vad de tyckte om att börja i skolan med mera. Barnen glömde att vara rädda och till och med de blyga barnen svarade på hennes frågor.

Maja fanns inte alltid framme men när det var något barn som var i konflikt eller hade tråkigheter kunde hon vara med när vi pratade om hur man beter sig mot varandra. Vi arbetade med en konfliktlösningsmodell, ”Isländska metoden”, där man fick lära sig att prata igenom olika problem. I början, då barnen inte hade så många ord, kunde Maja vara med och förklara vad de olika orden betydde.

Maja kom alltid “överraskande”, hon var inte med varje dag! Ibland sa något barn: Vi kan väl fråga Maja vad hon tycker? Och då fick hon naturligtvis vara med i “diskussionen” .

Varför det blev just Maja vet jag inte riktigt, men en av orsakerna är väl att jag är så förtjust i henne själv. Hon finns fortfarande kvar hemma hos mig, den pensionerade förskoleläraren, och mina barnbarn har alla haft hand om henne här hemma.

Gittan Engström

– – –

Han heter rätt och slätt - Nalle. Äskad av mig sen jag var fem, sex år och han var gammal redan då.

Historien bakom Nalle är inte ljus. Han är nämligen kidnappad (stulen). Jag minns att jag hittade honom i parken och tog hem honom. Hittade? Kanske fanns ägaren i parken när jag förbarma mig över honom. Minnet sviker...

Väl hemma och mamma upptäckte brottet, tvingades jag nästa dag ta med honom till parken för att återgälda honom till den rätta ägaren. Då kärleken till Nalle var gränslös lyckades jag få med honom hem igen och denna gång utan att mamma upptäckte detta. På något sätt kunde jag gömma honom under ett antal år. (Undrar fortfarande hur det gick till?)

Bland gammalt bråte cirka 15 år senare återfanns han – hur jag umgicks med honom under de gömda åren minns jag inte heller. Men händelsen i parken är ett starkt minne.

Han är mig fortfarande kär – han har för övrigt varit utställd på Skansen som en gång hade en utställning om nallar.

Brottet må vara preskriberat idag. Vill emellertid säga att om någon känner igen händelsen och kan återge bakgrunden om när och var händelsen ägde rum kan räkna med att återfå – Nalle.

Siv Bergius

– – –

Simon, vår kära mjuka ekorre! Han är precis lagom stor för en vuxen att krama om och kanske bidrar det till hans popularitet. Vi fick honom hösten 1997 och då hade han både morrhår och mun. Nu har han tappat dem och han har genomgått ett par operationer/vaddjusteringar för när man är populär blir man lite tufsig. När han kom till vår familj var vi först fundersamma och undrade vad vi skulle ha detta stora bruna djur till. Sedan gav vi honom ett namn, vi började prata med och om honom. Så småningom blev han en familjemedlem och nu kan vi inte tänka oss att vara utan denna varelse.

Simon betyder den lyssnande och det är precis vad vår ekorre gör. Han lyssnar på alla som vill prata med honom, han bär bud mellan människor, förmedlar känslor och uttryck på ett sätt som ingen annan. Emellanåt kan han vara lite uppnosig och han har en bestämd vilja. Ett år skickade vi julkort med Simon på (sådär som småbarnsföräldrar gärna gör med sina barn) och det blev succé. På julkortet satt han och tittade ut över Barents hav för på vår resa till Nordkap fick Simon givetvis följa med.

Han har blivit ganska berest med åren! För att inte tala om alla som hälsar till honom över telefon, frågar hur han mår eller vill ha en kram när de hälsar på. Alla, oavsett ålder och bakgrund, gillar Simon. Till en början en smula reserverat - kan man verkligen tro att ett gosedjur har en själ och kan man prata med dem? När tveksamheten släppt blir han en mjuk och trogen kompis. Om Simon är ensam hemma får han ha en lampa tänd, för man vill inte lämna sin älskade vän ensam i mörkret, fastän han är gjord av vadd!

Therese, 30 år

– – –

Mitt bästa gosedjur är självklart Nalle Bum Bum. Han fyllde 59 år på julafton. Jag fick honom den julafton då jag själv var nyss fyllda två år. Min mormor hade sytt honom och han slog omedelbart ut alla dockor. Han var nästan lika stor som jag och jag bar honom alltid i ena örat som därför växte sig ovanligt stort.

Han var och är mycket klok och mycket förstående och luktar väldigt gott. Länge, väldigt länge sov han i min säng. För tillfället har han intagit en pall i sovrummet. Han väntar nämligen på pälstransplantation.

Han har en viss vana vid sjukvård. Nalle Bum Bum gick igenom en mindre munoperation i sina yngre dagar, då mormor fick operera dit en gladare mer människolik mun och ta bort den djurlika med allt för neddragna mungipor.

Nu lönade det sig att göra allt för Nalle. Han såg nu alltid glad ut när jag tittade på honom. Jag har lite dåligt samvete för att jag ännu inte har hittat den nya rätta pälsen åt honom. Han hänger lite med huvudet där han sitter på pallen. Men jag vet att han alltid kommer att finnas vid min sida, hur det än är i livet.

Elisabet Rudhe

– – –

Är 33 år och spenderar i mitt arbete årligen minst 100 dagar utomlands. När jag träffade min pojkvän och skulle åka till Indien gav han mig gosedjursfåret "Baumwolle". Kramdjuret har sedan dess följt med på alla tjänsteresor och nu sovit med mig i hotellsängar i fem världsdelar. På något vis sover jag bättre då.

Elin

– – –

Lars Johan Hierta packar just för ett nytt islandsbesök. Han är en berest kalv; numera blir det mest Reykjavik och Stockholm, men under 1970-talet var han i såväl Frankrike, England och Tyskland som USA. Alltid med egen väska. Denna gång i nystickad kostym i lila.

Han är också noga med det rosa säkerhetsbältet.

Så här började det:

På barnens farfars gård i mitten av 1970-talet föddes en kalv, en riktig en, med en bläs i form av ett hjärta. Namnvalet var enkelt: Kalven Hjärta.

Kort efteråt fick yngsta dottern ett kalvgosedjur – och namnet flyttade över från den då inte längre så kelvänliga ungtjuren till den lilla mjukisen. ”Hjärta” blev så i ett anfall av konnotations-markeringsbehov strax därpå Lars Johan Hierta. Namngiven efter Aftonbladets grundare, den liberale riksdagsmannen i ståndsriksdagen, bergmästaren, förlagsmannen, stearinljusets och den svenska stenografins påhittare, yttrandefrihetens, kvinnorättigheternas och folkundervisningens tillskyndare.

Den sentide Lars Johan Hierta bär sitt namn med heder. En skicklig och mångsidig kalv – det finns foton av honom spelande piano, klättrande i träd, skrivande på dator. Och numera älskad av de fyra barnbarnen.

Ulla Berglindh

– – –

På vår vind ligger en ”röd hund”. Den har en gång, för minst 35 år sedan, varit vår sons käraste ägodel. Då såg den ut som en rosa panter. I dag ser vi den som endast ett smalt grått streck. Den fanns med vid studentuppvaktningen, då uppsatt på en lång stång som syntes över hela skolgården. En skolkamrat till sonen kom då fram till oss och sade ”en så´n har jag också haft”. Vi ser den än i dag ganska ofta.

I dag har sonen två döttrar och han är bekymrad över vad som händer när deras ”ögonsten” inte finns mer. Till äldsta dottern, snart sju år, köpte vi (farmor-farfar) en liten gul mjuk anka, när hon var nyfödd, som man kunde ha som handdocka. I den stoppade man istället in en mjuk liten filt. Filten är i dag fållad runt om, betydligt mindre än tidigare och inget mönster finns kvar och ”pippi” är också lagad på diverse ställen. Vid ett tillfälle försvann den och vi lyckades hitta en tvilling, men den luktar inte likadant.

Till den yngsta dottern, tre och ett halvt år, köpte vi en ”kaaaanin” vid ett besök i Tyskland. Den var vit med röda tunna längsgående ränder. I dag finns knappt ränderna kvar och varje gång vi ses, tycker hon att jag ska laga öronen, men inte sy nya. Man ser igenom tyget och snart finns inget kvar. Vi alla vuxna är klart bekymrade, när den inte håller ihop längre. Man sover inte utan dessa gose-djur och gör inte heller några resor etc.

Gunilla Rossander

– – –

Jag skulle ljuga om jag sa att min man och jag köpte gosedjur till barnbarnen. Vi var tillräckligt barnsliga för att skaffa till oss själva. Det började med att vi tog med oss ett gosedjur till den av oss som låg på sjukhus. Med årens lopp har det blivit en gedigen samling som vi döpt och gett olika personligheter. Skulle någon av oss resa bort, “skuttade” alltid ett gosedjur ner i bagaget. Barnbarnen har haft stor glädje av dem.

Dessutom fyllde de en viktig funktion, nämligen att säga ”förlåt”. Hade vi sårat varandra, sagt något oövertänkt, och insett att vi borde säga förlåt men inte kunnat, då kom gosedjuren till användning. Då la man ett djur på kudden i sängen hos den som var ledsen och när man sen skulle lägga sig och såg gosedjuret på kudden, förstod man att det betydde förlåt. Och det är i det närmaste omöjligt att vara sur sedan man tittat på ett bedårande gosedjur! Hos oss funkade det utmärkt som medling!

Ville och Valle med flera.

– – –

I början av 1970-talet bilade vi ner till goda vänner i Schweiz. På hemresan upptäckte vi till vår förskräckelse att Henrik, sju år, hade glömt sin nalle hos värdparet.

Vår värd, Kurt, då anställd i Swissair, ordnade så att Nallen fick åka som fripassagerare i cockpit till Arlanda där Henrik och jag kunde hämta honom.

Lyckan var total.

Henriks pappa

– – –

Jag och min man har kvar våra favoritgosedjur från 1970-talet! De sitter på hedersplats i vår sexåriga dotters rum. Hans var en Snobben med hemstickad kofta. Jag tror min hette bara Nallen.

Vår dotters favorit är en vit hund som heter Bello. Nyligen fick han en syster som fick heta Bella. Utöver dessa två favoriter, som ALLTID är med henne vad hon än gör hemma, finns 30-40 ärvda gosedjur. Vi fick en hel säck från min kompis barn. När de blev för många hjälptes vi åt att välja ut vilka som skulle få bli julklappar åt barn som inte har det lika bra (projekt Hundralappen). Det var bra för henne att vara med och välja ut vilka, slå in dem i fint papper och sedan lämna en hel säck vidare. Hon frågar ibland om var de kan vara nu, om barnen blev glada och berättar att det finns barn som inte får så mycket julklappar och då var det bra att vi kunde ge några av våra.

På så vis har samma gosedjur älskats av många olika barn, inga har behövts slängas eller sparas på dammiga vindar till ingen nytta!

Louise

– – –

Jag heter ”Nalle trall” och har levt med min ägarinna i drygt 65 år! Mitt liv har varit minst sagt händelserikt och jag är mycket berest. Min ägarinnas pappa var sjökapten, så tillsammans har vi sett och upplevt ”vida världen” från olika stora fartyg under hennes uppväxt. En gång blev min ägarinna rejält sjösjuk och jag blev ordentligt nerkletad. Efter ett varmt bad fick jag hänga på tork i mina öron ute på däck. Oj vad det gungade, men jag torkade snabbt.

Jag har ”bott ” i många resväskor och första gången min ägarinna skulle resa själv till England (hon var då bara 13 år) fick jag självklart följa med. Den engelska familjen, där vi skulle bo sex veckor, blev överförtjust, för att inte tala om alla barnen längs med gatan. De höll nästan på att krama livet av mej! ”En svensk nalle” – succé!

Jag har varit med på jordgubbsplockning, tältning, cykelturer och en massa annat tok. En gång ramlade jag ner i akvariet, men jag överlevde det också. Jag har också varit med på dagslånga skidturer i fjällvärlden (gömd längst ner i ryggsäcken), åkt motorcykel och …

Nu lever jag ett lugnt och behagligt liv, tryggt förvarad i ett gammalt klockskåp med vacker glasdörr, tacksam och tänker på all roligt jag varit med om. Skåpet sitter på sovrumsväggen, så jag kan hålla ett vakande öga på min ägarinna om nätterna.

Gunnel Johansson, Mohed, Hälsingland

– – –

Våra barn hade två älskade gosedjur (en säl och en Nalle Puh). Dessa försvann i tsunamin 2004. Jag förstod då hur betydelsefulla dessa var för barnen. Om det var något från vår bortspolade packning jag önskade mig åter, så var det dessa gosedjur! Vi fick trösta dem med att sälen, som ju är en så fin simmare, tog hand om Nalle Puh. Fortfarande i dag kan vi prata om sälen och Nalle Puh …

Det intressanta är att vid hemkomsten en vecka senare, togs vi emot av bland annat polis på Arlanda. Båda barnen erbjöds att välja ett gosedjur från en stor hög. Det äldsta barnet avstod, men den yngre valde snabbt ut en hund i blommig dräkt. Trots att han hade cirka 30 andra gosedjur hemma som väntade på honom, så har denna lilla hund blivit honom allra mest kär. Jag har funderat mycket på anledningen till att just det djuret fick "högsta rankingen", det kom ju inte från någon älskad familjemedlem. Förklaringen är kanske att den symboliserar livet för honom. Den lilla hunden finns fortfarande i fotändan av sängen, och vi skulle alla leta länge efter den, om den av någon anledning kom bort.

Mamma

– – –

Jag har sju barn. De tre äldsta ammades i cirka tio månader och de har använt napp/tumme och gosedjur/fäll. Bara flickan, som hade gosedjuret för att kunna somna, har sparat det. De fyra yngsta barnen har ammats i ca 20 månader. Ingen av dem har använt napp eller tumme. De har inte heller visat något intresse av att ha gosedjur i sängen. När jag försökt lägga dockor eller gosedjur i sängen hos den yngsta menar hon bestämt att de hellre vill sova i sin egen säng. Man kan ju fundera på om det är ett generellt samband mellan amningstid och gosedjursintresset eller är det bara mina barn?

Pia Svensson

– – –

Nallen Einar är bara något år yngre än jag och uppkallad efter min far, eftersom jag fick honom som tröst när pappa skulle till Amerika.

En gång var katastrofen nära: på hemresa från sommarstugan på Öland hade vi ätit i Linköping. När vi åkte vidare tog det ett bra tag innan jag upptäckte att Einar saknades. Pappa blev tvungen att vända bilen. I rännstenen utanför Frimurarhotellet låg han, genomblöt av regn, men vilken lycka! Einar har gett mig tröst många gånger och honom vill jag ha med till ålderdomshemmet och i kistan när det blir så dags.

I övrigt känner jag verkligen igen mig i vad ni skriver. Här är huset fullt av barnens mjukdjur och jag får dåligt samvete när jag stänger in dem i koffertar!

Ibland har jag tänkt att HC Andersens sagor bidragit till att vi lite äldre lätt läser in känslor i ”döda” ting (i mitt fall inte bara gosedjur utan också granar, cyklar mm). Fånigt, men kanske har det också medfört en viss miljövänlig aktsamhet med prylar.

Cajsa Rydén, 65 år

– – –

Kul serie om gosedjur. Säkert tar ni upp vuxna som låter gosedjur ha en kul roll istället för att eldas upp. Titta exempelvis på pingvinen Primus hemsida (görs av mig; www.frimmel.se/primus), eller sök efter Knut Kott på facebook eller Sessan, Kejsarn eller andra på nätet. Vid Rue Lepic i Paris (Amélie från Montmartres café), men i princip överallt jag reser, har jag sett många djur (nu senast en annan pingvin).

Hans Frimmel

– – –

Jag är mormor och farmor och har åtta barnbarn och alla har hur många gosedjur som helst. Mina döttrar ger mig avlagda gosedjur. Jag kör dem i tvättpåsar i tvättmaskinen och sedan i torktumlaren så att de blir luddiga och fina igen. Varje jul har Lions insamling i Täby och tar emot paket med nya och begagnade leksaker som delas ut på barnhem i olika länder. Där har jag lagt massor med gosedjur i flera års tid. Man blir glad själv när man vet att det är barn som aldrig får en julklapp som blir glada.

Gunilla Cantérus