Jag hade en storebror. Han var jättesnäll, jag fick alltid vara med honom och hans kompisar. Vi gjorde massor med spännande saker tillsammans och jag behövde aldrig vara rädd. Han var jättestark och försvarade mig alltid mot dem som retade mig. Han var duktig i allt och kunde allt. Han hjälpte mig med det jag inte kunde göra. Han sa jämt till mig 'du är inte ful' eller 'du är inte elak' och det kändes så bra. Han kallades Anders men hette egentligen Ulrik.

Så en dag kom det till min mammas långa öron att jag hade en storebror. Hon blev rasande och sa, att du alltid ska ljuga, att du alltid ska hitta på lögnaktiga saker. Sen dess har jag aldrig pratat om min fantastiska storebror. Men jag tror han funnits där och peppat mig många gånger.

Eva

– – –

Jag har aldrig slutat låtsasleka (och låtsastänka, för den delen...) och har fortfarande låtsaskompisar, även som vuxen. Världen blir så hemskt mycket roligare då. Det gör livet också mer öppet och mindre förutbestämt och stelbent. Oavsett hur hopplös en situation må te sig, det finns alltid en väg ut. Jag tror att låtsaslekar lär oss att förstå hur stor, magisk och underbar vår värld är. De skapar respekt för och nyfikenhet på Livet.

Ursula

– – –

Min uppfattning är att samhället inte accepterar att vuxna har låtsaskompisar, för då anses de som kufar och udda och knäppa. Jag tycker att Eva Hoffs punkter på låtsaskompisars funktion för barnet är punkter som även vuxna känner igen sig i. Många vuxna människor har ett substitut som låtsaskompis, till exempel en hund eller katt, ja, husdjur helt enkelt, som fortfarande är acceptabelt att ”snacka med”.

Hannah

– – –

Jag har jobbat konstnärligt med ett projekt som upptagit mig en tid då jag försökt få kontakt igen med mina låstsasfigurer från första skolåren, Li och Lo. De var min tröstvärld, jag och min tvillingsyster i fantasin. Kanske skulle rektorn en dag ropa upp i högtalaren: Lena/Li kom till expeditionen! Denna fantasi gjorde det värt mödan att gå till skolan annars smet jag helst till skogs.

Lena Lindqvist, född 1952.

– – –

Det var intressant att läsa om hur barn använder låtsaskompisar som tröst och sällskap men att sådana kompisar också fyller en funktion att utveckla barnets identitet. Men även vuxna använder en låtsaskompis som tröst, sällskap och motivation. De kallar sin låtsaskompis för Gud. Det tycks finnas ett behov hos människan att ha någon som man alltid kan föra en inre dialog med och att det underlättas om man låter denna imaginära figur ta gestalt.

Örjan Hedenberg

– – –

Det räcker inte att barn leker. Fler vuxna behövs som ser hur barnen leker och som kan hjälpa dem att utveckla sin lek. Även på skolgårdar.

Eva Lidblad

– – –

Vuxensamhället planerar bort leken. Barn får allt färre och sämre lekmöjligheter utomhus. På skolgårdarna byggs baracker och i sämsta fall bostadshus. Förskolornas uteytor minimeras och betraktas av planerare som något onödigt. Fler vuxna bör engagera sig i opinionsbildande föreningar som IPA – Barns rätt till lek. Det gäller att försvara lekens plats i vårt samhälle.

Nic Nilsson

– – –

Själv drabbades jag av utmattningsdepression för ett par år sedan och har insett att jag tagit livet (och jobbet) på för stort allvar, och att vad jag saknar mest i min vardag är just lek och bus. Vad gör man som vuxen för att få sitt behov av lekfullhet tillfredsställt, när barnen flyttat hemifrån och barnbarnen ännu inte finns?

Anonym

– – –

Man kan alltid diskutera om det finns någon fri lek utifrån att det alltid finns något som styr. Men det vi kan konstatera är att den fria leken är viktig för barns utveckling och inlärning. Utifrån ett genusperspektiv är det bevisat att naturen är den bästa och minst styrande miljön för barn att leka i. Här finns inget som styr, inget som har en bestämd uppgift utan allt kan vara det man som barn bestämmer att det är. Pinnen kan vara ett gevär, en orm, en spade eller något helt annat. Den fria leken i naturen är den ultimata miljön för våra barn att vistas i för att få utvecklas till den individ som det är menat att de ska bli.

Anders Ohlsson, utomhuspedagog

– – –

Att styra leken så alla har roligt och mår bra är en sak. Att försöka smyga in sina egna politiska värderingar innan barnen är gamla nog att ta ställning till den politiska agendan själva är däremot lite obehagligt. Det är mycket viktigt att man inte glider mellan dessa två linjerna.

Sigge Lund

– – –

Du är redan styrd och dresserad in i ett visst sätt att tänka och agera. Det är en ofrånkomlig del av mänsklig samvaro. Vi styr varandra. Frågan är om denna styrning ska ske per automatik genom tradition och sociala konventioner, eller genom rationella vetenskapliga metoder. Det är den rationella ansatsen som Ingemar Gens förespråkar, och jag är benägen att hålla med. Dock tror jag inte att tradition och sociala konventioner innebär dålig pedagogik, men det är viktigt att kunna förhålla sig kritiskt till dem.

GubbeByDay

– – –

Åh kära nån... Klåfingrighetsfeministerna skall ända in i barnens lek och rota. Släpper man barnen fria leker de ”fel”, så det är klart att vuxna måste in och lägga sig i och styra dem in i det som för tillfället är politiskt korrekt. Usch, jag blir arg och upprörd över alla dessa genus”vetare” som tycker sig veta så mycket bättre än alla andra.

Emil Gillsberg

– – –

Men visst är det väl positivt med förskolor som hjälper barnen att testa nya saker? Instinktivt kanske inte alla barn i början är sugna på att titta i böcker eller lyssna på en CD. Men har man provat ett par sagor, lärt sig känna igen sånger, melodier (eller sagor för den delen) som kommer ut ur högtalarna, då kanske det inte är så tråkigt som det först såg ut? Detsamma gäller väl för hammare och spik, hink och spade, utklädningskläder och att leka med lera? Att uppmuntra alla barn (oavsett kön, om det måste nämnas) att åtminstone lära sig hur materialen/leksakerna funkar - det är väl A och O?

Henriikka Gröndahl

– – –

Det jag tycker framförallt framstod i artikeln var vuxenvärdens abdikation i skola/ förskola. ”I den fria leken finns också rangordning, uteslutning och fröet till mobbning, säger Ingemar Gens.” Det är även just det som jag själv reflekterat över ett otal gånger när jag hämtat mina barn från skola/ dagis. Jag får ofta hjälpa ledsna barn som på olika sätt råkat illa ut i den ”fria leken” och då jag bara undrat: Var i hela friden är alla vuxna? För mig är genus underordnat en diskussion kring vart vuxenvärden tagit vägen i skola och förskola.

Muminmamman

– – –

De kan göra underverk, lekterapeuterna på sjukhusen.

Lena Wiström

– – –

Som gammal förskollärare kom jag att tänka på en måndag i mars 1986. Dagen före hade tv sänt Olof Palmes begravning. Många vuxna hade sett begravningen och deras barn fick sitta med och titta de också. Då jag gick hem med min 8-åriga dotter som hade sportlov och hade fått vara ”lillfröken” i förskolan den dagen. Hon berättade: ”Jo, vet du en sak, mamma? Barnen på dagis har lekt begravning med mig nästan hela dagen och det var inte så roligt faktiskt för jag fick vara Olof Palme.” Min lilla ”pedagog” hade förstått att barnen behövde få leka begravning och bearbeta det de hade sett.

Öhman i Hägersten