– Som kille är det ju så otroligt lätt att provocera. Skulle jag bara sätta på mig lite mascara utmanar jag … Redan då har jag gått utanför mönstret, säger Martin Johnson.

Martin Johnson bor i Stockholm sedan i höstas och pluggar på Dramatiska institutets radioproduktionslinje.

Under sina 21 år har han även hunnit bo i och utanför Linköping, på gotländska Fårö, i Australien, på Nya Zeeland, i Uppsala och i Göteborg. Han har funderat mycket över vilka begränsningar pojkrollen har, hur man ska vara pojke eller man på landet och i stan, varför bögfobin frodas i vissa miljöer och varför vissa grupper blir så grabbiga.

En av anledningarna till eftertänksamheten är att hans mamma dog i cancer när han var 14 år. Från ett ansvarslöst pojkliv kastades Martin in i en roll som ansvarstagande ung man.

Plötsligt skulle han städa, tvätta och, icke minst, försöka hantera sina egna och syskonens svåra känslor. Det blev en brutal omställning som fått honom att se hur många pojkar som får växa till unga män utan att behöva ta särskilt mycket ansvar. På gott och ont. Själv hade Martin naturligtvis också velat få mer av den moderliga omsorgen.

I sorgen förändrades också förhållandet mellan Martin och hans pappa.

– Han började se mig mer som en människa än som bara sin son. Det var bra, men han levde inte precis upp till fadersrollen eftersom han mådde så dåligt.

Som liten hade Martin i mångt och mycket varit pappas pojke. Far och son seglade och vandrade i fjällen tillsammans. Martins syskon, en äldre bror och en yngre syster, var inte lika pigga på att hänga med.

I dag har hans pappa gift om sig och flyttat till Nya Zeeland. Martin säger att den tydligaste manliga förebilden under uppväxten nog ändå var hans två år äldre bror Hannes.

– Jag minns att jag ville vara som Hannes och hans coola kompisar.

När Martins mamma dog bodde familjen i Linköping. Martin gick i en högstadieklass där flertalet av killarna bodde på landet och kände varandra sedan första klass. Själv var han nyinflyttad. Jargongen var genomgående rå.

– Antingen väljer man att känna sig fri när man i själva verket är utanför i en sådan situation. Det är svårt i den åldern. Alla kände alla, alla körde både moped och bil fast de bara var 14, de piskade varandra med handdukar i duschen efter jympan och fullkomligt sket i skolan. Det var en hemsk stämning, men ändå accepterade man att ”det var så det var”.

Martin berättar att han ifrågasatte sin sexuella läggning under den här tiden. Det är väl inte helt ovanligt i den här åldern, men när han jämförde sig med grabbarna i klassen kände han inte igen sig i någon av dem. Kunde han vara heterosexuell då?

– De betedde sig verkligen på ett sjukt sätt. Det var mycket bögfobier. Jag minns att en av killarna hade en leverfläck på benet. Han blev retad och kunde inte vara med på jympan till slut. Han stämplades som bög.

Martin menar att det är svårt att komma ifrån att man jämför sig. Man är orolig för andra människors reaktioner på hur man är
.
– Som när min mamma dog. Hur skulle de reagera?
Att visa sig deppig och få stöd för det var inte att tänka på.

– Mina högstadieklasskompisars problem blev ju helt poänglösa i min sorg. Ändå var jag 14–15 år och ville vara med i gänget då.

Tids nog fick Martin nya vänner i andra klasser och i gymnasiet var blandningen av klasskompisar en helt annan. En befrielse. Martin hamnade i en klass med 24 tjejer och fem killar.

Ändå noterade han hur mycket plats de här fem killarna kunde ta i den tjejdominerade klassen.

Hörs killar mer?

Martin berättar om en niondeklass som besökte Dramatiska institutet för att medverka i ett ungdomsprogram.

– Det var lika många tjejer som killar, men det var bara tjejerna som pratade. Killarna satt tysta.

Ansvar med stort A var den största förändringen när Martins mamma dog. Från det stora till att känna sig ansvarig för särskilt hur hans lillasyster mådde. Hon var bara tio år gammal när mamma Annelie gick bort. Till praktiskt ansvar för allt som måste göras i ett hem.

– Sånt som att man måste flytta saker när man dammsuger för att kunna städa ordentligt. Att man inte kan tvätta allt på en gång utan måste dela upp i vitt, svart, rött och blått och tvätta i olika temperaturer. Ja, bara det att tvätten inte automatiskt ligger strukten och snyggt vikt på sängen kort efter att man har kastat den i tvättkorgen var ju omskakande.

Han menar att många killar aldrig väcks ur den oreflekterade bilden av att ”så är det bara”.

Samtidigt som han har saknat en förälders omsorger oändligt mycket är han arg på alla killar och män som utan att tänka efter förutsätter att det är en kvinnas uppgifter att sköta ett hem.

Tjejerna är lyhörda för många olika krav, både hemma och i skolan, medan många killar inte känner av några förväntningar på att vara duktiga. De tycker inte att de behöver anstränga sig.

– Det är ju också allmänt accepterat att killar är stökiga och tar över snacket i klassrummet. Om killar får mer ansvar så mognar de tidigare.

Martin tror att han hade varit en mera ansvarslös ung man som satsat helt annorlunda i livet om inte hans mamma hade dött.

– När jag var yngre tyckte jag att det var jättekul med tv- och datorspel. Hade inte mamma dött hade jag nog hållit på mer med det och kanske gått naturvetenskapligt program i gymnasiet. Då hade jag säkert inte gått på Dramatiska institutet i dag.

Med kompisarna i killgänget här i Stockholm känner han att det är helt ok att visa alla sidor av sig själv, hela känsloregistret. Man får vara deprimerad och prata om det.

Med gamla kompisar i Australien eller ute på landet handlar det om att acceptera grabbrollen för att vara en i gänget. Helt ok ett tag, men inte i längden.

Skulle han yppa för kompisarna i Australien eller på Nya Zeeland att han gärna kallar sig feminist skulle de inte förstå någonting. Eller anta att han är homosexuell. Att en heterosexuell man ser sig som feminist finns inte på kartan ”down under”.

Martin har varit tillbaka i Australien fyra gånger sedan han bodde där som liten och en ny bild av kompisarna har vuxit fram. Här är det grabbkoden som gäller. En underförstådd sanning bland dem är att man delar upp det motsatta könet i brudar och potentiella flickvänner.

– Mina gamla kompisar umgås i grabbgäng som spanar på brudar. I Sverige interagerar vi mycket mer. Där nere träffas man på stranden, surfar, sitter och tittar och jämför. Martin konstaterar att det på något sätt är lättare att acceptera andra sätt att vara när man är utomlands. Man går med på mycket som man inte skulle göra hemma.

– Då är jag också grabbig för att bli accepterad i gänget. Man vill ju vara med.

Han säger att spelet känns igen från kompisarna på landet.

– Med grabbgänget blir det en viss jargong. Man går ut, dricker mycket alkohol och hånglar förhoppningsvis med brudarna.

Han konstaterar att de nog aldrig blivit vänner om de hade träffats för första gången i dag.

– Jag får vara med fast jag klär mig annorlunda och fast jag viftar med händerna när jag pratar. Jag kompromissar och är med på alla de dåliga skämten om brudar och bärs. Där och då är det ok.

Han menar att det finns något förutsägbart och därför tryggt i den här typen av pojk- eller grabbroll. Killar kan ha en stark gemenskap i tystnad, de gör saker i stället för att snacka. Man vet hur en sån kille ska vara och hur olika situationer ”ska” hanteras.

Martin tycker att det är hög tid att problematisera pojk- och mansrollerna.

– I den stereotypa mansrollen ingår det att män inte ska prata om jobbiga saker, han ska inte visa ömhet. Allt bygger på en rädsla för hur omvärlden ska reagera.

Han har själv märkt att det blir problem ibland, när han inte beter sig som omvärlden förväntar sig. Hans ambition är att se människor som människor och han tycker om att lyssna.

Martin tror att tjejer ibland tvingas vara duktiga. Killarna kan slappna av och vara stökiga eftersom de ändå är normen.