Tittar man noga på Sourosh, 16 år, ser man att det högra ögat är aningen mindre än det vänstra. Ögonmusklerna lyder inte riktigt när han kisar.

Men han är inte blind. Det kunde han ha blivit om han fått ett slag till, förklarade läkaren när Sourosh kom in på sjukhus efter misshandeln.

Allt började en dag då han satt och åt med kompisar på McDonald‘s. En främmande kille kom fram och hotade honom. ”Om du kollar snett på mig igen ska jag slå sönder dig och bryta revbenen”. Sourosh hade inte gjort något och tog inte hotet riktigt på allvar.

Men en fredagskväll i tunnelbanan en månad senare står plötsligt killen och hans kompisar på tunnelbaneperrongen. ”Jag ska döda dig”, säger han.

–Jag blev rädd, han hade två kompisar med sig och jag bara en.

Killen kliver på samma tåg och följer efter när Sourosh går av. En bit från tunnelbanestationen hinner han i kapp och slår ner honom bakifrån. Sourosh får flera sparkar mot huvudet när han ligger på marken. Som i en svartvit film ser han hur killen lyfter foten för att ge honom en spark till. Han hinner tänka att han ska dö – hur ska mamma och lillebror klara det?

Sourosh förlorar medvetandet för en stund. Räddningen blir en passerande kvinna som börjar skrika. Killen flyr och kvinnan hjälper Sourosh och hans kompis.

Hur en mamma känner det som får hem en misshandlad och blodig son kan man bara föreställa sig, men Souroshs mamma hade i alla fall sinnesnärvaro nog att genast ringa både ambulans och polis.

Nu har det gått ett år sedan misshandeln.

–I dag mår jag bra, säger Sourosh när vi träffas.

Han är en cool förortskille med turkkeps (Fidel Castro-keps för den äldre generationen), silverkedja runt halsen, och falsk diamant i örsnibben. Men det är inte bara en tuff yta. Han ger ett lugnt och säkert intryck och säger själv att han fått självförtroendet tillbaka.

Första veckorna efter misshandeln vågade han inte gå ut. Påsklovet, som han sett fram emot, blev en eländig vecka. Han var ledsen och förtvivlad och kunde inte se genom sitt igenmurade öga. Lillebror, som fyllde 9 år, skämdes för sin storebror och ville inte att han skulle vara hemma på kalaset.

Först efter några veckor hade Sourosh samlat kraft och mod för att återvända till skolan. Han tog på sig solglasögonen och hade tänkt ut att han skulle säga att han halkat, om någon frågade. Men ryktet hade redan spridit sig.

–Man förlorar kompisar när sådant händer. Jag blev kallad ”fuck face” och fick höra ”Du är en tönt som blev slagen”. Då fattar man att de är falska. Det var inte alls roligt, säger Sourosh.

Andra klasskamrater sade att det var synd om honom, men det tyckte han också var jobbigt.

–Jag ville inte att de skulle tycka synd om mig.

Hans bästa kompis, som blev vittne till misshandeln, kom över på kvällarna när Sourosh inte vågade gå ut.

–Jag sade åt honom att inte komma, utan gå med kompisarna på fest i stället. Men han kom i alla fall och vi satt och softade och kollade på film. Han var med mig hela tiden, det är en riktig kompis.

Skolarbetet gick inget vidare de första månaderna. Han hade svårt att koncentrera sig på växthuseffekt och mattetal. Ständigt malde tankarna ”Varför slog jag inte tillbaka?”, ”Du är svag”, ”Du måste skämmas”, ”Dina kompisar skrattar åt dig”.

–Det var det jobbigaste, att jag inte slog tillbaka.

Sourosh är en stark kille, han hade varit säker på att kunna försvara sig om något hände. På Stödcentrum för unga brottsoffer i Rinkeby, dit han gått ett 20-tal gånger och pratat med en stödperson, fick han hjälp att förstå att han inte kunde ha gjort på annat sätt. Man kan inte slå tillbaka när man ligger på marken.

Tillsammans med sin stödperson åkte han och tittade på en annan rättegång. Det var en bra förberedelse när det sedan blev dags för hans egen rättegång.

–Den var lite läskig, den andre killens advokat började skrika ”Han gjorde inte så!”

Gärningsmannen dömdes till vård inom socialtjänsten och att betala ett skadestånd på 13 000 kronor. Efteråt var det medling. Det blev klart att allt börjat med ett falskt rykte. Killen sade förlåt och lovade att han inte skulle göra något mer.

Sourosh säger att han är en annan person i dag än före misshandeln.

–Då lekte jag cool och pratade så här ”Eyy bre. Kom gå dit. Kom ge dom smäll. Vi dunkar dom, len”, säger han på stötig förortssvenska.

Den perioden började han att röka, men det har han slutat med nu.

–Nu har jag förändrat mig helt. Jag går inte runt med de där gamla kompisarna längre. Nu försöker jag hålla mig lugn, inte prata med den stilen, vara trevlig mot folk. Jag är mig själv.

Förut ville han bli boxningsstjärna, nu vill han bli advokat.

–Jag tänker att jag ska skaffa mig familj, bo i lugn och ro någonstans här i Sverige. Inte i Stockholm, där händer en massa grejer.

Hans Stockholm är ett annat än mitt. När vi vuxna stockholmare går i tunnelbanan vid T-centralen är det ingen som tar någon större notis om oss, vi kan gå i egna tankar och funderar inte så mycket över vilka vi möter.

Sourosh är alltid på sin vakt, även på dagtid. Han kollar in dem han möter, om killarna med turkkepsar är turkar är det lugnt. Är det svenska killar som har turkkepsar kan de vara rasister.

15–16-åringarna som har mammas namn tatuerat på underarmen är kanske inte mammas gossar, utan kriminella. Om en missbrukare går emot honom, funderar han alltid om han kan ha ett vapen i fickan.

Bara för två veckor sedan var han illa ute igen. När han skulle hälsa på morbror i Hässelby blev han och hans kompisar jagade av ett gäng som skrek ”jävla svartskallar”. De hann in genom dörren, men gänget krossade ytterporten och stod och skrek och sparkade utanför morbrors dörr. Sourosh skakade, hans hjärta pumpade och dödskräcken kom över honom igen

–Vi ringde polisen som kom med två bilar och killarna stack. Men senare kom gänget tillbaka och skrek, men när vi hotade med att ringa polisen igen så försvann de.

Till Rinkeby eller Tensta åker han ogärna, ens på dagen.

–När jag ska till Stödcentrum åker jag till Rinkeby, men då tar jag bussen och jag är inte så rädd att gå genom centrum till polisstationen. Men jag vill inte hänga där.

Förut fick Sourosh vara ute till klockan 23-24 på helgkvällar, men efter misshandeln fick han inte vara ute längre än till 21-22 för mamma. Nu när det gått ett år får han vara ute lite senare igen.

–Hon ringde förut också, men nu kan hon skicka 4-5 sms när jag är ute en fredagskväll. ”Var är du?”, ”Vad gör du?”, ”Kom hem nu!” och så ringer hon också.

Hans mamma har varit ett stort stöd under det här året. Pappan har han inte träffat på sju år.

–Mamma och jag brukar prata hemligheter med varandra, vi är som kompisar. Vi kan prata om kärleken, skolan, allt. När jag har varit ledsen har hon pratat med mig och jag har blivit glad.

En gång efter rättegången har han sett sin gärningsman. Sourosh satt och åt på McDonald‘s när killen gick förbi utanför.

–Hjärtat bankade, men jag var inte rädd, säger han.

Det är inte första gången Sourosh är brottsoffer. När han var 13 år var han i en lekpark i Rissne med några kompisar. Plötsligt kom ett gäng lite äldre killar. De jämnåriga försvann, Sourosh var kvar.

–De frågade om jag ville ha en cigarett och sade ”Vilken fin klocka du har”. ”Tack”, sade jag.

Stolt och glad över att de stora killarna tyckte att hans klocka var fin berättade han att han fått den av sin pappa. Men killarna tog hans klocka, mobil och skor. Sourosh sprang gråtande hem i strumplästen till mamma.

I dag är han orolig för att hans lillebror, som är 10 år, också ska råka illa ut.

–Han är så kaxig, han är uppkäftig mot mig också. Jag försöker få honom att fatta att han inte ska spela cool, men jag vet inte hur jag ska göra så att han ska sluta med där. Jag har pratat mycket med honom, jag kan ju inte slå honom, säger han lite uppgivet.

Sedan någon månad går Sourosh och tränar på gym tre gånger i veckan. Han mår bra av träningen och tycker att det är skönt att bli lite starkare.

–Det är bättre än att vara en spinkig kille som inte kan göra något. Spinkiga killar är ofta skiträdda för allt, till och med för att tjejerna ska slå dem.

Sourosh har själv blivit slagen av en tjej när han var 14 år. Det var en tjejkompis som tränat karate som gav sig på honom. Han fick några rejäla slag över nacken, värjde sig, men ville inte slå tillbaka.

–Sen slutade hon bara och skrattade. Tjejer slåss för att samhället börjar bli förstört, tjejer måste också kunna skydda sig. Man vet inte vad som händer.

Hans råd till andra ungdomar som blivit misshandlade är att de inte ska skämmas för något och att de inte ska bry sig om vad kompisarna tycker.

–Innan man hamnar i tjafs ska man prata och ta det lugnt. Det funkar alltid, man ska inte bråka.

Hans råd till dem som har en kompis som har blivit misshandlad är att inte prata så mycket om det.

–Man vill inte höra att det är synd om en, då känner man sig så liten.

Fotnot: Sourosh heter i verkligheten något annat.