En sista-minuten-mamma som tog chansen att förverkliga drömmen om barn innan det var för sent. Så beskriver sig universitetsläraren Maria Hasselblad. Som 39-åring åkte hon ensam till Danmark och lät sig insemineras med donerad sperma. Efter sex försök blev hon gravid och fick dottern Linnea – något hon önskat sig så ”oerhört varmt”.

Men att Maria frivilligt blev ensamstående mamma, innebar inte att hon stängde dörren för gott till ett mer traditionellt familjeliv med en närvarande pappa. Redan två veckor efter förlossningen registrerade hon sig på en dejtingsajt och inom ett och ett halvt år hade hon träffat sin nuvarande man Dan. Utöver Linnea har de nu den gemensamma dottern Agnes.

– Det finns en del singelmammor som menar att som frivilligt ensamstående mamma har man helt valt bort alternativet att dela föräldraskapet med en partner. Man vill vara ensam med sitt barn för all framtid. Punkt slut.

Men det kan också vara så att man längtat efter en partner att få barn med, men eftersom man inte hittat någon, tar man med stor glädje emot ett barn som ensamstående, förklarar Maria.

Det är inte rimligt att dessa barnlängtande kvinnor diskrimineras på grund av sitt civilstånd, så att de tvingas söka söka sig utomlands där lagstiftningen ser annorlunda ut.

Lena Hallengren (S) under onsdagens riksdagsdebatt om att tillåta insemination av ensamstående i Sverige. Något beslut fattades inte på onsdagen.

– Jag blev inte ofrivilligt gravid och åkte inte av misstag till Storkkliniken för att bli inseminerad. Jag ville verkligen ha ett barn och jag är otroligt tacksam över att jag fick den möjligheten. Men jag stängde samtidigt inte dörren för en man i mitt liv.

Att det tog så lång tid innan hon hittade en man, har Maria ingen riktig förklaring till. Kanske spelade det en viss roll att hon aldrig har umgåtts i kretsar med jämnåriga där det funnits förväntningar på att man ska ta vissa steg i livet vid en viss tidpunkt, till exempel träffa en partner runt 20 och skaffa barn runt 30.

– Det är absolut inte så att jag nedvärderar det sättet att leva, men jag har alltid umgåtts med människor i olika åldrar och med olika social bakgrund. Det har inte funnits något formulär att följa och jag har aldrig haft något socialt tryck på mig att skaffa en partner.

Samtidigt har barn alltid känts som en viktig del av livet och något som Maria längtat efter allt mer ju äldre hon blivit. En januari­kväll för sex år sedan satte hon sig vid datorn och började på måfå att googla på ”vill ha barn” i kombination med ”ensamstående”. Till sin förvåning hittade hon en förening som hette Femmis (Föreningen för frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF).

– En helt ny värld öppnade sig för mig! Jag hade inte varit tillräckligt fantasifull för att ens kunna tänka tanken att man som ensamstående kunde bli inseminerad med donerad sperma. Men plötsligt såg jag min chans att bli förälder. För mig var detta med att få barn prioritet ett. Att omständigheterna kring barnets tillkomst var lite okonventionella kom i andra hand.

Att det skulle vara särskilt egoistiskt att sätta barn till världen på det här sättet, håller hon inte med om. Hur tänker heterosexuella par i sänghalmen? frågar Maria retoriskt. Att skaffa barn är alltid egoistiskt. Hur skulle det oegoistiska skälet att skaffa barn se ut? Att världen blir bättre av att ytterligare en person blir född?

– Bakom det påståendet ligger en uppfattning om att det för barnets bästa är nödvändigt med två föräldrar. Men definitionen av ”barnets bästa” är ju något relativt som hela tiden ändras, säger hon.

Tidigare var det till exempel en katastrof om barn föddes utanför äktenskapet. I dag går det lika bra att leva som sambo. Tidigare ansågs barnets bästa vara två föräldrar av motsatt kön. Sedan gick det lika bra med samma kön och plötsligt tilläts donatorinsemination för lesbiska.

– Synen på barnets bästa handlar mycket om moraliska värderingar och har inte alltid så stor förankring i faktisk forskning, säger Maria.

Hon tycker inte heller att man kan jämföra ”frivilligt” ensamstående mammor, som efter moget övervägande kommit fram till att de ekonomiskt, psykologiskt och praktiskt klarar av att uppfostra ett barn på egen hand, med ”ofrivilligt” ensamstående mammor, som kanske blivit övergivna under graviditeten eller vars män hamnat i fängelse.

När Maria via Femmis hemsida väl fått information om det här alternativa sättet att bli förälder, gick det snabbt. Redan i maj åkte hon ner för sin första insemination och efter sjätte försöket blev hon gravid. I december året därpå föddes dottern Linnea, som i dag hunnit bli fyra år.

Och knappt hade Maria kommit hem från BB förrän hon alltså gav sig ut på nätet för att försöka hitta en man, som också skulle kunna bli en pappa. Från att ha varit den eviga singeln och ganska nöjd med det, längtade hon nu efter en man att bygga ett liv tillsammans med. Och Maria var väldigt systematisk i sitt sökande. Eftersom hon gärna ville ha ett barn till och eftersom Linnea måste införlivas helt i familjen, letade hon efter en barnkär och öppen person.

– Många frivilligt ensamstående mammor upplever det som en konflikt att samtidigt leta både efter en pappa och en partner. ”När jag dejtar, ser jag bara presumtiva fäder och det funkar inte för mig” säger de ofta. Men för mig är en bra presumtiv pappa en varm, vänlig och underbar människa – och en sådan man vill jag ha både som pappa till mina barn och som älskare.

Och när Maria träffade sin man Dan, som också är universitetslärare, klickade det nästan direkt. I början träffades de mest på helgerna. Först någon månad innan deras gemensamma barn skulle födas, flyttade Dan in hos Maria och Linnea och blev hennes pappa på riktigt. En kväll när Linnea skulle få välling tog hon självmant flaskan och gav den till Dan. Det kändes som ett genombrott, minns Maria.

– Att de två har fått en så fin relation beror nog delvis på att det inte finns någon annan konkurrerande pappa i bakgrunden. Dan behöver inte oroa sig för att trampa någon biologisk pappa på tårna och Linnea hamnar inte i en lojalitetskonflikt om hon tar till sig Dan för mycket. Han är den första pappan för henne.

Även om Maria inte vill förstora betydelsen av hur ett barn har kommit till, medger hon att det finns vissa skillnader mellan att vara mamma till ett donatorbarn och ett barn med en känd och närvarande pappa. De egenskaper som Linnea uppvisar och som Maria inte kan känna igen hos sig själv, kan hon till exempel inte spegla i en man på samma sätt. En annan skillnad är att hon med Linnea gick igenom hela graviditeten och förlossningen utan en partner vid sin sida.

– Visst är det häftigt att få dela den upplevelsen med någon, men jag vill ändå tona ner det. Att ha ett växande liv under naveln är så fantastiskt i sig.