Fyra av dem har redan stakat ut sin framtid. Jesper Bratt vill bli hockeyproffs och Nicklas Oskarsson satsar på att bli racingproffs. Emma Shaiek Fröderbergs mål är att bli arkitekt och Amanda Skärbo Jonsson siktar på en karriär som designer. Men Amanda har en reserv­utgång: hon kan också tänka sig att bli handbollsproffs.

– Samma här, fast fotboll, säger Emma, som tränar tre gånger i veckan.

Nicklas däremot ser inga alternativ.

– Jag har ju bara racing i blodet. Det är det jag lever för, konstaterar han.

Än så länge är Nicklas för liten för att köra racing. I stället tränar han gokart i Södertälje med stöd av sin pappa Per Oscarsson, som har varit världsmästare i offshore, tävlingar med motorbåt ute till havs, och som dessutom vann junior-SM i styrkelyft i sin ungdom.

Häromveckan låg Nicklas tvåa i en tävling, när han blev påkörd. Han klarade sig kvar på banan och slutade som femma.

– Det var lite tungt, men det får man ta ibland, säger han.

I sådana stunder är det bra att ha pappa i närheten.

– Pappa sa att jag körde jättebra.

Alexandra Guerra är den enda av de fem barnen som inte har några schemalagda fritidsaktiviteter just nu. Tidigare spelade hon basket, men hon tröttnade på det och slutade. Nu tänker hon börja igen, inte bara med basket utan också med dans.

– Något måste jag väl göra, ­säger hon och tillägger:

– Mamma tycker att jag måste göra något i stället för att vara hemma och titta på tv hela dagarna.

På den punkten håller Alexandra med sin mamma. Dessutom tycker hon att det är roligt att dansa – precis som Jesper tycker att det är roligt med ishockey, som han tränat sedan fyraårsåldern. När det är säsong tränar han fem gånger i veckan. Utöver det brukar han springa med sin pappa på kvällarna och gå snabba promenader med sin mamma.

Jesper brukar vilja ha sin pappa som låtsastränare på kvällarna. ”Nu låtsas vi att jag gör lumpen”, säger Jesper och så får hans pappa ge order om armhävningar och andra stärkande övningar. Det brukar sluta med att hans pappa säger att det är dags för lite vila.

När det handlar om ishockey är det till sin pappa Jesper går för att få stöd och bli peppad, men när han behöver hjälp med läxan går han till sin mamma.

– För pappa kan inte så mycket, säger han.

Efter att ha suttit tyst en stund vänder han sig till mig och frågar:

– Skrev du det där med att pappa inte kan så mycket? För jag kom på att det inte stämmer. ­Ibland kan pappa matte bättre än mamma. De turas om.

Alla fem tycker att skolan är viktig.

– Vi vill ha en fortsättning på våra liv, säger Nicklas.

Särskilt stressade verkar de ändå inte vara över skolan.

– Vi har ju ganska lång tid kvar, säger Alexandra.

Men de är medvetna om att man behöver bra betyg för att komma in på gymnasiet. Emmas mamma har sagt till henne att man behöver bra betyg i alla ämnen för att bli arkitekt, men framför allt i matte och bild. Därför vill Emma främst bli bättre på just matte och bild.

– Annars kanske jag får ett tråkigare jobb. En arkitekt ritar ju hus och det gillar jag, säger hon.

Nicklas och Jesper vill bli bättre på engelska och Alexandra och Amanda vill bli bättre på allt.

– Man kan lära sig nya saker hela tiden, det tar aldrig slut, ­säger Amanda.

En gång satt hon med sin pappa i minst två timmar och tränade på hur veckodagarna stavas på engelska.

– Pappa gav aldrig upp, säger hon och ler stort.

Det är så föräldrar ska vara för att stötta på ett bra sätt, tycker hon.

– De ska berömma och se till att man har ett hopp.

Det är inte bara i skolan barnen vill vara duktiga utan helst också på matcher och tävlingar.

– I en tävling vill man göra sitt bästa. Man vill vinna och klara svårigheter, säger Amanda.

Nicklas fyller i att föräldrarna brukar bli glada om man vinner och de andra håller med. Men ingen av dem känner sig pressad av sina föräldrar. Inte när det handlar om prestationer.

Däremot händer det att föräldrarna pressar på i andra sammanhang. Nicklas berättar om hur han brukar vilja vila direkt när han kommer hem från en gokarttävling.

– Men pappa säger att jag måste hjälpa till att lasta av motorer och tvätta gokarten. Han säger att vi lägger av om jag inte hjälper till.

Nicklas tycker egentligen att det är okej att han måste vara med och ta hand om sin egen gokart. Både Nicklas och de andra ­menar att det är bra om både föräldrar och lärare inte bara berömmer utan också säger vad man måste träna på för att bli bättre. Men de tycker inte om att bli stressade. Att få höra att ”det här provet ska ni klara på fem minuter” gör ingen glad. Dessutom påpekar de att man kan säga samma sak på olika sätt. Det är jobbigt med stränga tillsägelser som följs av ”inga men” eller ”inga sura miner”.

– Man ska säga till på det ljusa sättet. Det är mycket trevligare, säger Amanda.

Men om en tillsägelse upprepas tillräckligt många gånger försvinner det ljusa tonfallet förr eller senare. Det har de alla varit med om. De fnissar och skruvar lite på sig när ämnet städning kommer på tal. Flera av dem får betalt för att hjälpa till hemma. Alexandras pappa ­använder ibland en godisbit som muta. Det brukar fungera, eftersom Alexandra och hennes småsystrar älskar godis.

Alexandra har också ett alldeles speciellt knep för att peppa sig själv.

– Jag har ju två språk. Jag brukar peppa mig själv på spanska. Hela min familj talar det språket och jag känner mig hemma med det. Jag tänker för mig själv på spanska: ”Det här kommer att gå bra”.