– De flesta ungdomar som kommer hit har alltid känt att det är något annorlunda med dem. Att vara kille eller tjej är den kraftigaste normen vi har i vårt samhälle. Bryter man mot den, vad är man då?

Det säger Jojo Stenberg som är verksamhetskoordinator på Egalia – ett slags fritidsgård för unga homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner mellan 13 och 19 år, som drivs av RFSL Stockholm.

– Här kan ungdomarna vara sig själva och få stöd så att de orkar med hem, skola och samhälle. Men här kan man även slappna av och strunta i vad man är, säger Jojo Stenberg som märker att de ungdomar som gått här länge blir gladare och mer självsäkra med åren i och med att de landar i vem de är.

Egalias personal kan även vid behov ta kontakt med skolan för dialog, utbildning eller i extrema fall stötta den som vill göra en anmälan om brott mot den likabehandlingsplan som alla skolor måste följa.

– Kunskapen om könsidentitet är dålig ute på skolor. En transperson som är öppen med sin identitet får ofta bli ett slags ambassadör för hela transbegreppet, trots att det är pedagogens uppdrag att informera om vad kön och sexualitet är för något och diskutera varför vissa identiteter anses mer önskvärda än andra.

– Man kan också få väldigt privata frågor. Det råder en gränslöshet mot normbrytares privatliv – ingen skulle få för sig att fråga någon annan när de kom på att de var hetero, säger Jojo Stenberg som tycker att grundregeln är att alla ska få vara som de är, bara det inte är på bekostnad av någon annan.

En transperson är någon vars könsidentitet och könsuttryck bryter mot samhällets normer kring kön. Trans är ett vitt begrepp som bland annat innefattar människor som känner att de är födda i fel biologiskt kön, är varken man eller kvinna, är både och, växlar mellan könen eller vill klä sig i det andra könets kläder.

– En transperson kan känna ”jag är något som inte finns” i en värld där tvåkönsnormen – att man antingen är man eller kvinna – råder. Det är dessutom svårt att beskriva sig själv med ett språk som saknar ord för det man är. Om jag varken är kille eller tjej, hur uttrycker jag det? Man har fått uppfinna nya ord som ett eget könsneutralt pronomen: ”hen”, säger Jojo Stenberg.

RFSL menar att endast två kön inte räcker för att täcka in alla människor. Exempelvis föds ett barn på 1 500 med könsorgan som inte går att klassificera som manliga eller kvinnliga, så kallade intersexuella. Och inte alla transsexuella – de som känner att de är födda i fel biologiskt kön – går hela vägen med sin könskorrigering.

Och den som bryter mot heteronormen kan provocera.

Vilka kränkningar kan de transungdomar du möter berätta om?

– Allt ifrån lärare som inte respekterar det namn eller pronomen som de vill att folk använder om dem till att bli nedslagen och spottad på. Men de är bra på att kalkylera risker och vet hur de inte ska sticka ut. Många byter om först när de är här på Egalia. De som passerar, som uppfattas av andra som det kön de själva valt, klarar sig bättre, medan den som ser androgyn eller ”utklädd ut” blir mer utsatt, säger Jojo Stenberg.

Enligt en webbenkätundersökning som Folkhälsoinstitutet gjorde 2005, hade nästan var tredje av de 374 intervjuade som var transpersoner, utsatts för våld eller trakasserier de senaste tolv månaderna. Och många transpersoner mår dåligt. I samma undersökning uppgav hälften att de någon gång funderat på att ta sitt liv och 27 procent i gruppen 16-29 år har försökt.

Vad har du för råd till föräldrar?

– Stå på barnets sida och lita på det. Det här handlar om vars och ens upplevelse av sin egen identitet. Det kan ingen annan bestämma över. Men som omyndig transperson är man utelämnad till sina föräldrars och läkarnas välvilja, säger Jojo Stenberg som anser att alla föräldrar bör hitta ett sätt att prata med sina barn om kön, könsidentitet och sexuell identitet.

– Många föräldrar säger att de alltid har vetat när barnet till slut vågar berätta. Men varför har föräldern aldrig sagt något? Det är ens ansvar som vuxen att synliggöra olika identiteter från det att barnen är små så att de, när de växer upp, inte behöver vara ensamma i sina funderingar. På Egalia har vi många ungdomar vars föräldrar inte har en aning om att deras barn kommer hit och det är knappast barnens fel att de inte vågat berätta, säger Jojo Stenberg som understryker att även föräldrar är välkomna att ta kontakt med Egalia eller med RFSL där man bor.

– Vi har kunskap och informationsmaterial om de här frågorna och vi kan hjälpa de föräldrar som vill starta en föräldragrupp. Vi erbjuder även stöd till anhöriga eftersom man kan ha sin egen komma ut-process som förälder till en transperson.

Vad kan du säga till en förälder som har svårt att acceptera sitt barn som en transperson?

– Som förälder får man göra upp med sina egna rädslor och inte låta det gå ut över barnet. Jag tror att många föräldrar hakar upp sig på att de alltid tror att de vet vad som är bäst för barnet. Ofta är det barnen som vet vad som är bäst för dem.

– – –

Föräldrar ofta chockade

Helena Bergström.

Just nu håller Helena Bergström, doktor i pedagogik vid Stockholms universitet, på med en vetenskaplig studie om att vara förälder till ett barn som själv förstår sig som transsexuell.

– Föräldrarna reagerar olika. En del säger ”det här är mitt barns val och jag stöttar det”. Andra menar att barnet är förvirrat, säger Helena Bergström som intervjuat 13 föräldrar till elva transsexuella unga vuxna.

I intervjuerna säger föräldrarna att de blev chockade och framför allt sorgsna när de fick veta. Sorgsna över att barnet har gått igenom det här på egen hand utan stöd från sina föräldrar. De flesta av barnen har haft andra psykiska och sociala problem under sin uppväxt vilket gjort att föräldrarna koncentrerat sig på det och aldrig reflekterat över att det kunde handla om könsidentitet.

– En del föräldrar tror att det är en fas som kommer att gå över och de är förfärade över att samhället sanktionerar könskorrigeringen. Andra säger att de får tro på läkarnas utredning, säger Helena Bergström och fortsätter:

– När föräldrarna ser tecken på att deras barn börjar må bättre – när barnet fått lite stadga i att leva som det andra könet – så blir intervjuerna positiva berättelser om hälsa. Från att tidigare kanske ha varit en som alltid gått undan och inte lekt med kompisar har barnet utvecklats till någon som tar för sig av livet, blommar ut, hittar egna intressen, engagerar sig och tar del av samhället.

Men att berätta för andra känns som ett dilemma för föräldrarna: ”Hur? När? Och för vem?”

– Ett sätt att respektera sitt barn är att erkänna det och tala om för andra att mitt barn är transsexuellt. Samtidigt vill man inte hela tiden peka ut sitt barn. För många har det varit viktigt att berätta i början, men sedan har de tagit det lugnare. Ofta har omgivningen reagerat så starkt så att föräldern har blivit stött och tagit sitt barn i försvar.

De flesta föräldrar oroar sig för om barnet kommer att få vänner och ett bra liv. Några tänker att utanförskapet kommer att minska, efter hormonbehandling och könskorrigering, när barnet ser mer ut som den gängse normen för en man eller en kvinna. Det finns också röster om sorg över den förlorade sonen eller dottern, svårigheten att lära sig att byta pronomen och namn och känslan av vara ensam om det här som förälder.

– Det är viktigt för föräldrarna att få träffa andra i samma situation, säger Helena Bergström.