Foto: Andy Clark/Reuters

Hej!
För många föräldrar har barnen blivit ett sätt att leva, en ”raison d”être”. De lever i dag enbart för och genom sina barn och tonåringar. Utanför skol- och arbetstiden måste man göra allt tillsammans. Alla ledigheter och helger ska tillbringas tillsammans. För att hålla barnen kvar överöser man dem med fantastiska resmål och exklusiva kapitalvaror - ”lämna oss inte, se vad vi ger dig!” Vilket barn har kraft och mod att bryta sig ur detta och föredra kompisarna istället?
De klassiska relationsgränserna mamma-pappa-barn suddas ut, alla vet allt om varandra och den personliga integriteten är noll. Föräldrarna springer både före och efter med sopborsten - allt för att underlätta deras liv. De här barnen ges inte många chanser att utvecklas till självständiga individer i ett allt tuffare samhälle.
Med vår kulturella ungdomsnoja har det också blivit viktigt för många att vara/verka ”ungdomliga”, att vara kompis med sina barn och anamma deras värderingar. Men, vad tycker barnen - vill de ha sina föräldrar till kompisar?
Under den här veckan har jag intervjuat en del ungdomar i 20-års åldern. De står i begrepp att börja sina egna liv och flytta hemifrån. Mer än hälften angav - lätt generade - att det var främst mammorna som inte ville att de skulle flytta.
I say no more.
Louise Klingspor

Föräldrar har ett elände. Det har de haft i alla tider troligen. Anledningarna är legio. Samvetet har tyngts av otillräcklighet när det gäller barnens alla behov. Tyngt även när man egentligen inte känt sig mogen att skaffa barn. Än. Men föräldrar, vänner, biologiska klockor och sedvana har krävt sin tribut.
Och så står man där med ett sprattlande samvete, som liksom kraven växer snabbt. Grottekvarnen kräver ökade arbetsinsatser av bägge föräldrarna. Även om de kanske inte lever tillsammans. Det är då begåvningsreserven kan rycka in. Mor- elller farföräldragenerationen.
Kära mor- och farföräldrageneration, ni anar inte vad ni missar i livet. Jag är morfar till ett 3-årigt unikum. Förstås. Vi älskar varandra förutsättningslöst och kan med yttersta svårighet vara från varandra mer än 48 timmar. Vi började på BB och fortsatte med vaggvakt i friskt och sjukt tillstånd, inskolning på dagis. Fyra dagar i veckan lämnar och hämtar vi oss på dagis. ”Piglördagen” är morfar ledig för egna angelägenheter, vilket innefattar gnälliga kompisar, som dessvärre inte förstått livets rätta värden, utan tycker vi skall kava runt på en golfbana eller snarare i skogskanterna runt banan. Barnets föräldrar är givetvis priviligierade och vet om det.
Men med karriärjobb med sena kvällar, utomlandsjobb och stentuffa unga läkardagar, skulle inte deras liv fungera utan bowlingmorfar. Nu kommer de hem till en nöjd, glad, färdiglekt ättelägg. Lite gossigoss och sedan sova sött. Helgerna blir då avslappnade med lek och umgänge utan samvetskval. Alla mår bra
Nackdelen med mor- eller farföräldragenerationen finns givetvis. Bortskämd. Oh ja. Tvätta händerna, borsta tänderna, inte sparka boll inomhus, inte glass, nu. Nej det är inte lördag, inget godis. Måste sova. Inte vakna och tända lampan. Klockan är mitt i natten. Osv. Big deal! Självklart har dottern glömt när hon envisades med att gå till dagis i blöja, stövlar och mammas hatt. Så varför bråka med barnbarnet? Det är väl inte ”curling” att fråga om vi skall ta de blå eller röda stövlarna i dag! Klassisk taktik att få på ett par stövlar, vilket är vitsen.
Dagislämnade och dito hämtande blir mycket mindre stressande för alla parter. Det finns tid att prata med personalen och vara föräldrarnas öga och öra. Numera finns det förträffliga e-mejleriet, som informerar om det mesta som händer eller skall hända på dagis och skolområdet, men ett gammalt garvat sinne hjälper till att fylla i mellan raderna.
Nej, upp med er mor/farföräldrar! Missa inte livets tåg. Javisst långt hårt arbetsliv. Ja,ja många barn. Golf i Portugal, dyrt. Dra upp näten i halv storm eller knyppelkurs, huva. Italienska. Varför? För någon halvtaskig vinresa i Toscana? Måla om huset. Värt benbrott? Släktforska! Ja, ja alla är släkt med kung Klodvig den I eller drottningVictoria. Barnbarnen ger mer än allt annat ni kan hitta på.
Men börja på BB. Eller åtminstone på dagis. Inte till konfirmationen. De små lymlarna har då möjlighet att försöka att testa sina frigörelseprocesser på vana, starka mor/farföräldrar fyllda med livets skolkunskaper, inte på stressade, ovana föräldrar. Bara genom er ålder och sociala status som mamma/pappa till föräldrarna, inger ni barnet en respekt, som det, ni, föräldrarna och samhället har glädje och nytta av.
Bowlingmorfar

Tack för en mycket intressant serie! Det är både skönt och upplyftande at höra någon som Jesper Juul. Äntligen en pedagog som skiftar fokus från det man absolut ska undvika i barnuppfostran till det man i stället ska satsa på!
Ingen vill väl varken vara auktoritär förälder eller curlingförälder. Vi föräldrar som har de bästa intentioner för våra barn, vet att det är fel att vara för dominerande eller för lättvindiga. Det har faktiskt ältats tillräckligt och det finns väl något ”mitt-emellan”! Tack till en pedagog som ger oss nordiska föräldrar lite ”credit” och en eloge istället för att döma ut oss och våra ansträngningar för det bästa vi har: våra barn!
Ingrid Timmerman Eriksson

Intressant läsning om begreppet ”curling-förälder”. Intressant är också att reflektera över Bengt Hougaard själv, troligen en Myrdal-förälder som levt förvissad om att överhet vetat bäst hur samhälle och familj borde skötas, en man som säkert längtat hela livet efter att få åtnjuta den ålderns respekt som han visat andra och nu vaknat upp i insikt, om att i dag ges bara respekt till den, som väcker tillit.
Curlingföräldrar är av en generation som vet att även politiker myglar, chefer roffar åt sig och läkare är vanliga människor med dåliga dagar. Säkerligen blir barnen bortskämda på fel sätt i dag. Brist på gemensam tid gör att man inte vågar slösa bort kvällens värdefulla timmar med att klaga på minsta småsak. När mor- och farföräldrar träffar barnbarnen en gång per månad ska de inte heller behöva vara de som skäller utan ska få skämma bort ungarna med kramar i stället. Tyvärr kanske det blir likadant för mig.
Istället är det de som träffar barnen hela dagarna som får mer uppfostringsansvar och naturligtvis lägger sig föräldern i skolans metoder. Vi curlingföräldrar har nämligen upplevt motsatsen. Vi var försökskaniner för kvinnans frigörelse på 70-talet, när amning avpolletterades och barnen skulle bli självständiga. Dagis introducerades då - inte för barnens skull, utan för att ”frigöra kvinnlig arbetskraft” och vi hamnade i en kollektivcirkus, där våra föräldrar inte lade sig i utan litade på att fröknar visste rätt. Det är vi, uppfostrade i all välmening av Hougaard-generationen, som började våra liv hjärnstressade över att alltid vara ensamma mot det okända. Det önskar vi inte våra barn!
Vår generation börjar åter tro på att föräldrar är de bästa och tryggaste barnuppfostrarna, även om vi för det inte vill avskaffa barnomsorgen men väl reformera den. Om vi av ekonomiska skäl inte kan
tillbringa tid med våra barn ska de åtminstone inte behöva känna sig mentalt övergivna. Så vi kommer att lägga oss i och störa. Hellre Curling-förälder än Myrdal-förälder!
Pia Lind, 70-talist, småbarnsmamma, Hässelby

Jag har två barn, 6 månader och 3 år, samt en styvdotter som är 8 år. Att läsa artikeln om curlingföräldrar var som att äntligen få bekräftat det jag länge känt - att barn har för få gränser och för stort ansvar. Att bli mamma är det svåraste jag gjort, den största utmaningen. Vissa saker tycker jag nog ändå att jag kunnat lista ut med sunt förnuft. Barnen behöver ramar och kramar, hörde jag en barnpsykolog säga en gång. Det är nog kärnan i barnuppfostran tror jag. Det är de vuxna som ska bestämma vad barnen ska äta, när de ska gå och lägga sig, hur mycket de får se på tv, vad man får och inte får göra och säga etc. Hur ska ett litet barn kunna veta det? Det måste man ju lära sig från de som i sin tur lärt sig det av sina föräldrar. Barnen behöver mer tid med ostressade föräldrar, mer tid att ha långtråkigt, färre leksaker, mer ramar, färre aktiviteter och mängder med kärlek. Bara så kan vi få färre stressade barn.
Maria

Jag är 33 år och mamma till en 3-åring och en 1-åring. Båda barnen började på dagis när de var dryga året och båda gångerna har det varit på grund av ekonomiska skäl fast det har känts fel att lämna ifrån sig så små barn. Jag är absolut för dagis, men kanske inte så tidigt. Varför måste man i Sverige arbeta så mycket för att klara sig? Först längtar man efter barn och när man äntligen har fått dem har man inte tid eller råd att umgås med dem.
I debatten om föräldraledighet tycker jag att man glömmer att den som arbetar heltid och ska försörja familjen går miste om barnets utveckling. Det borde vara självklart att båda föräldrarna kan gå ner i tid barnets första år.
Jag tycker att Sverige har avskaffat familjen och det känns väldigt fel. Vi lämnar bort våra små barn och vi lämnar bort våra gamla föräldrar och däremellan ska vi arbeta och inte ha tid att leva. Vad går
allt ut på? undrar jag. Arbete och stress kan väl inte vara livets mening?
Jag tror att dagens föräldrar slår knut på sig själva för att försöka få alla delar att gå ihop. Kalla mig curlingförälder eller en produkt av dagens samhälle.
Malin Appeltofft

Det är roligt och svårt att vara förälder. Psykologen Bent Hougaard sätter fingret på precis det som pågår. Vi föräldrar vill så väl, har ofta dåligt samvete och undanröjer svårigheter och hinder för våra barn. Jag brukar kalla det för att ”vi åker slalom åt dem”.
Jag tror att små barn lär sig det mesta som de behöver genom leken. Vi vuxna ska inte presentera svårigheter, krig och mord för dem. Men de måste få möta de ”små, vardagliga svårigheter och problem” som finns i livet, dem ska vi inte skydda dem ifrån. Som att låta barnet acceptera att man får vänta på sin tur, att man får vara tyst ibland, att någon annan gungar på gungan man vill ha eller att man inte kan ta med sig sin gosegiraff på två meter till förskolan. Vi utsätter barnen alldeles för
tidigt för valsituationer som de inte är mogna för, tror att detta ger dem en falsk bild av att de kan bestämma mer än vad de kan.
Vi vill lära barn demokrati men gör det ofta på ett sådant sätt att de tror att de själva ska bestämma allt. Tyvärr tror jag också att många av oss skilda föräldrar kompenserar barnen för vårt dåliga samvete och konkurrear om vem barnet ska tycka mest om. Därför blir vi dåliga på att ställa vanliga krav, sätta givna gränser osv. Barnen lär sig snabbt att manipulera dessa föräldrar, väljer till exempel i tonåren att bo hos den som ger mest pengar, inte ställer krav som att diska, städa och som inte har några tider nattetid för hemkomst.
Barn har fantastiskt mycket att lära oss vuxna men vi har också mycket att lära dem och detta gör vi bäst genom att låta dem möta verkligheten i takt med sin mognad. Barn är inte tacksamma för alla saker de har, men vems är felet? Inte är det barnens, hur skulle de kunna känna uppskattning, tacksamhet och glädje då de kan få nästan precis vad som helst. Vi har fråntagit dem den rikedom det är att få drömma om och önska något. Varken vi eller de blir nöjda av att få allt. Vi föräldrar behöver prata mer med varandra, stödja varandra.
Rajan