Anna och Mikael Wiik har försökt att bli med barn i tre år. I sin ”längtanslåda” har Anna samlat böcker om graviditet och små söta barnkläder, för att hålla hoppet och humöret uppe. Hon köper då och då, brukar passa på när det är rea.
Foto: Ida Ling Flanagan
Vad betyder egentligen ”längtan”? Anna Wiik har slagit upp ordet i ordboken några dagar innan reportern från Svenska Dagbladet ska komma på besök, och skrivit ned svaret på sin blogg: ”Önskan (i förening med en känsla av saknad) att få något.” ”Visst stämmer det”, skriver hon. ”Jag önskar få något jag saknar – ett barn.”
När jag väl anlänt till deras lägenhet i centrala Norrköping blir det över två timmars oavbrutet samtal om det plågsamma tomrum som en ofrivillig barnlöshet kan innebära.
– Att få barn, det var något man skulle skydda sig mot, tills man verkligen ville ha ett, fick man lära sig i skolan. Sedan var det bara att ”skaffa ett”. Jag hade inte för mitt liv kunnat föreställa mig att det skulle kunna vara något svårt, säger Anna Wiik.
Ändå har omkring vart sjunde par bekymmer med att bli gravida – ett faktum som det talas alldeles för lite om tycker Anna och Mikael. Ja, förut hade de själva svårt att berätta för sina närmaste om sina svårigheter. Där fanns en skammens tröskel som måste klivas över. Numera är de öppna om sin situation.
Anna och Mikael har varit tillsammans sedan 1997. Gifte sig gjorde de tio år senare. Och det var i samband med det som tankarna på att, just det, ”skaffa barn”, dök upp.
– Min mamma började prata om barn redan när vi förlovade oss 2002, och min bror fick barn ganska tidigt, men annars kände vi oss aldrig pressade att skaffa barn, säger Mikael Wiik.
– Jag tyckte att jag började bli gammal. Jag var ju 29, och tyckte att det var dags att sätta barn till världen. Det ingår liksom. Fast i det läget var inte min önskan så stark.
Situationen var gynnsam helt enkelt. Båda var färdigutbildade och hade fasta jobb och en gemensam bostad.
Anna Wiik berättar att hon har ett stort behov av trygghet. Alla stora beslut, som att köpa bil eller lägenhet måste vara väl genomtänkta. Och nu hade hon tänkt klart. Hennes mål var att bli gravid före 30.
– Vi hade till och med planerat att släppa den stora nyheten på Annas födelsedag. Sedan skulle barnet komma lagom sommaren därpå. Samtidigt med värmen, avslöjar Mikael.
Eftersom Anna har en reumatologisk sjukdom som tvingar henne ta läkemedel som man inte bör ta under en graviditet var första steget att byta ut ett av dem och göra ett uppehåll med ett annat. Efter ett halvår skulle kroppen vara ren från olämpliga medicinrester.
– Det var där min väntan började. De månaderna kändes evighetslånga, säger Anna, som stod ut med väntan eftersom hon var säker på att bli gravid nästan direkt. I en läkarjournal stod det att Anna Wiik var i ”optimalt skick”.
I snitt tar det sju försök på naturlig väg för varje barnlängtande par som medvetet strävar efter att bli gravida. Med ett försök menas att paret har ett eller flera samlag omkring den tidpunkt då chansen att befruktning ska ske är som störst, alltså då kvinnan har sin ägglossning. Kvinnor med bebisfeber noterar noga alla tecken på ägglossning: förhöjd kroppstemperatur på morgonen med ungefär en halv grad, ökad slembildning i slidan, kanske smärta i ryggen eller till och med en liten blödning under någon dag.
Anna och Mikael satte igång i april 2008. Då månaderna gick och inget hände blev de allt mer otåliga. Efter ett år sökte de om att få göra en utredning av barnlöshet.
– Vi gav kanske upp hoppet om att få barn på naturlig väg väldigt snabbt. Många försöker mycket längre än så. Men jag misstänkte att jag hade något problem med att bli gravid på grund av min sjukdom.
Anna Wiiks misstankar bekräftades. I april i år startades den första IVF-behandlingen med diverse hormonsprutor. Vid det här laget hade önskan om att få barn övergått till en längtan som tangerar besatthet.
– Både läkare och vänner kan, säkert i största välmening, ge råd om att ”tänk på något annat nu”, ”försök att slappna av”. De kan inte ana hur det är. Jag bär på det här problemet hela tiden.
Tankarna i huvudet snurrar: Varför fungerar det inte? Om det fungerar, hur ska det bli då? Tänk om det aldrig fungerar.
– Att inte få barn är som en krissituation, liknande den då min mamma dog i cancer, 57 år gammal. Skillnaden är att krisen efter mamma börjar bli lättare, men den här barnlöshetskrisen ser jag inget slut på. Vi står stilla och trampar. Världen utanför rör sig, medan vi, i barnlöshetens bubbla, står stilla, säger Anna Wiik.
I början av behandlingen, under hormonstimuleringen, kan upptagenheten med det fysiska och alla läkarbesök skingra tankarna en stund, berättar Anna. Klart värre är det när äggen befruktats i provrören och de är på plats i livmodern. Den ensamma ruvningstiden påbörjas. Ska det bli något den här gången? Väntan, ovissheten, oron, tär.
– Jag känner väldigt mycket, kanske för mycket. O, där högg det till, vad var det? Där är det något, vad är det? Börjar jag inte bli lite illamående?
De två veckorna före graviditetstestet är som en tortyr.
– Man måste hoppas, annars fanns det ju ingen anledning att hålla på. Men man får inte hoppas för mycket, för då blir besvikelsen för stor, säger Mikael, som vet en del om längtans baksida: sorg, vrede, avundsjuka när andra lyckas, bitterhet.
Vad är det man längtar efter?
– Att få uppleva ögonblicket då du berättar att du är gravid. Att få stå där med sin dotter eller son i famnen, försöker Mikael, som minns då han satt med brorsbarnen i knäet. Härligt var det, att få ta hand om något litet, som inte klarar sig själv.
– Man kan förstås adoptera, säger Anna, men att få ett eget barn, som man liksom skapat själv, som är en avbild av sig själv, är något speciellt. Bandet blir så starkt, liksom kärleken.
Första IVF-försöket misslyckades. I augusti gjordes det andra försöket. Utfall: negativt på graviditetstestet, igen. Nu har Anna och Mikael gått vidare med försök hos en privat klinik. Landstinget i Östergötland betalar bara för två IVF-behandlingar.
För bortåt 50 000 kronor kan man få ett ”trepack”, tre IVF-behandlingar. Lyckas man på det första fryser resten av pengarna inne.
– Det är mycket pengar, men ingenting i jämförelse med vad man kan få för dem, säger Anna Wiik.
Hos vem är längtan störst?
– Det är nog hos dig Anna, säger Mikael och tittar på sin hustru.
– Ja, den är nog större för mig eftersom det är i min kropp undret ska ske och det är i min kropp det krånglar.
Men eftersom det inte varit så lätt att ”skaffa barn” har Mikael efterhand blivit allt mer involverad. För varje försök – nu är de uppe i 40 om man räknar med dem på det naturliga sättet – har hans längtan stegrats.
Den dag Anna blir gravid kommer Mikael att bli som ett barn på nytt. Han kommer inte stå ut i väntan på julafton.
