Dofterna blandas: den vuxna kroppen, nyfödd hud och färskt hår. Redan vid förlossningen sätter anknytningsprocessen mellan barnet och föräldrarna igång. Beröringen skapar livsviktiga band. Men var går de fysiska gränserna när två kroppar just har blivit tre? Kan man som förälder komma för nära sitt lilla barn? Och när kommer man för långt ifrån?
Det nyfödda barnets mjukhet smeker föräldern. Kanske kommer mjölklukt från mammans bröst, hjärtslagen dunkar rytmiskt, bröstkorgarna hävs och sjunker åter tillbaka. Barn och förälder omsluts i sinnlighet. Anknytningsprocessen är en intensivt sensuell upplevelse - för båda inblandade.
Hudkontakten skänker trygghet, lugn och harmoni i det brus som världen i övrigt utgör för det lilla barnet. De senaste åren har studier hyllat både de hormoner och de mentala processer som beröringen sätter igång. Men mitt i den omtumlande sinnligheten ska föräldern lyckas känna var gränserna för intimiteten ska gå. Den vuxne måste lära sig att se och tolka sitt barn. Efter bara någon månad behöver en liten människa få pendla mellan fysisk närhet och egen tid.
- Barnets behov av att vara ifred kan till exempel komma till uttryck när det ligger i sin säng och fascinerat följer en solkatt som gör mönster på väggen. En förälder som då, uppfylld av sitt eget behov av närhet, lyfter upp barnet för att gosa och kramas, inkräktar på barnets integritet, säger Anders Broberg.
Han är professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet och har skrivit sin doktorsavhandling om anknytningen och betydelsen av barnets första upplevelser i livet.
Anders Broberg liknar en lyckad anknytningsprocess vid en dans, där barnet leder och den vuxne uppmärksamt följer med.
- Det är ett känsligt samspel. Barnet signalerar sina behov och om föräldern lyckas svara på ett relevant sätt stärks banden mellan dem. Barnet blir allt bättre på att kommunicera varje gång det märker att signalerna respekteras. Men om föräldern inte lyckas tolka sitt barn eller ignorerar behoven, finns risken att barnet ger upp.
Det sköra samspelet rubbas.
Om kontakten sker på förälderns villkor slutar barnet att förvänta sig respekt. Enligt Anders Broberg kan det sätta livslånga spår i en människa. Till slut kanske hon inte ens själv är lyhörd för sina egna signaler, önskningar och behov - de har ändå ingen betydelse.
Följ barnet! ropar 2000-talets enstämmiga pedagogiska talkörer. För drygt trettio år sedan möttes nyblivna föräldrar av andra slagord. BB gav strikta order om att amma tjugo minuter var fjärde timme, varken mer eller mindre. En sköterska tjänstgjorde i en särskild barnsal och mammorna kunde på sin höjd kika in genom en glasruta. När klockan visade amning rullades barnen på vagnar in till sina respektive bröst. Man menade att barnen riskerade att bli bortskämda om de fick vara nära sina föräldrar, skriken ”vädrade lungorna” och lärde barnen att man minsann inte vinner något på att vråla. Mammorna skulle vila sig, det var långt kvar tills ”anknytning” blev ordet på var barnmorskas läpp. Amningen sjönk stadigt
mellan 30- och 70-talet, och 1971 ammades bara sex procent av alla halvårsgamla barn.
Men pendeln har svängt. I dag uppskattar Socialstyrelsen att Sverige är det i-land som har högst amningsfrekvens. 72 procent av alla sex månader gamla barn ammas. Generationsklyftorna blir tydliga, personalen på landets amningsvänliga förlossningsavdelningar suckar över mor- och farmödrarnas kommentarer: ”Ska du amma nu igen?”. ”Han skriker så mycket, kan det vara för dålig näring i din mjölk?” eller ”Jag kunde inte amma mer än fyra veckor, det kan nog inte du heller”.
Enigheten bland forskarna i dag är stor: bästa boten mot krånglande mjölk är en envetet sugande barnamun. Glöm klockan, följ barnet! Allt fler svenska föräldrar ansluter sig till den amerikanska Attachment parenting-ideologin, som förespråkar intensiv fysisk närhet tills barnet själv sätter gränser. Samsovning, bärsjal och långtidsamning attraherar nyblivna föräldrar.
Och då kommer Anders Broberg och pratar om det lilla barnets fysiska integritet?
- Också små barn har gränser för vilka doser av närhet som är behagliga. Ibland kan det vara en tjusning att närma sig gränserna. Men det gäller att föräldern inte tippar över kanten, säger han och ger ett exempel:
- Tänk dig en lek där mamman kittlar barnet på magen. Först är barnet jätteförtjust och det roliga stegras allt mer. Men plötsligt kommer de fram till barnets tröskel. Barnet börjar gråta. Då gäller det för mamman att genast byta tonläge och rädda situationen: ”Oj, blev det för mycket för dig!”.
För att känna sig bekväm med en fysisk kontakt, menar Anders Broberg, måste man uppleva att man har kontroll över den. Det gäller både vuxna och barn. Ett litet barn kan inte gå iväg från en intim situation, utan får använda andra signaler och hoppas att föräldern besvarar dem.
Teorin om hur anknytningen går till formulerades i slutet av 60-talet av den engelske psykoanalytikern John Bowlby. Han studerade de signaler - rörelser, leenden och gråt - som ett litet barn kan använda för att uttrycka sina önskemål.
På senare tid har forskare också fokuserat på förälderns förmåga att svara barnet.
Det känsliga samspelet utgör grunden, ”den trygga basen” med John Bowlbys ord, som gör att barnet vågar söka sig ut i världen. Intensiv närvaro i början av livet gör barnet bättre rustat både för att våga knyta kontakter med andra människor och att också klara separationer.
- Barnet utvecklar en inre bild av föräldern som tillgänglig. Den bilden bär barnet sedan med sig. Rädslan att bli sviken blir inte så stor då, säger Anders Broberg.
John Bowlby debatterade livligt med sina samtida kolleger om ifall man kan ge sitt barn för mycket kärlek. Hans eget svar var: absolut inte. På den tiden fick han munhuggas högljutt, men i dag får han medhåll från alla håll.
- Det går inte att skämma bort ett barn med kärlek, slår Anders Broberg fast.
- Men det finns fel sorts kärlek.
Den skadliga kärleken, menar han, är den som bestäms av förälderns längtan eller behov, snarare än svarar på barnets signaler. Närheten är njutningsfull och
sensuellt laddad också för föräldern. Om den vuxne behöver dubbel dos, om behovet av beröring tar längre tid att tillfredsställa än barnets, finns risk för övertramp.
- Oftast brukar det reglera sig självt. De flesta föräldrar kan se sitt barn. Därför är jag skeptisk till alla ideologiskt baserade uppfostringsmetoder. En förälder ska inte styras av program, utan av barnets signaler, säger han.
Anders Broberg är ingen varm förespråkare av familjesäng och fysisk närhet dygnet runt. Trots att hudkontakten är betydelsefull tror han på egen säng för barnet. Felet ligger inte i själva beröringen:
- Det hela måste fungera i långa loppet också. Föräldrarna har behov av ett fungerande privatliv, inklusive ett sexliv. Det kan vara svårt i familjesängen. Man kan inte trycka på paus i förhållandet under hela spädbarnstiden och sedan förvänta sig att det ska blomstra med prakt efter några år, säger han.
Bakgrunden till hans ord är en dyster skilsmässostatistik. Småbarnsföräldrar är tydligt överrepresenterade i
statistiken över separationer. Den första stora krisen inträffar redan före barnets tvåårsdag.
- Inget barn är betjänt av att föräldern försöker göra en heroisk insats mot alla odds om allt brakar samman efter ett och ett halvt år, anser han.
Även om forskningen hyllar den kroppsliga närheten, värnar den också föräldrarnas relation. Är de nöjda med sitt förhållande ökar nämligen sannolikheten för att barnets anknytning till dem ska bli trygg. Och studier visar dessutom att ett barn som fått en trygg anknytning också klarar av att ha långa förhållanden i vuxen ålder.
- Familjen är en långsiktig investering. Det lilla spädbarnet ska ingå som en del i det sociala samspelet, utan att styra över de andra. Familjen är ett nätverk av relationer. Det ska vara fullt av kärlek och måste ge plats för alla, menar Anders Broberg.
