Det är inte bara Wilhelm, 8 år, och Katarina, 10 år, som flyttar varje fredag. Det är också en rullstol, elrullstol, cykel, badstol och rullator. Wilhelm har en grav cp-skada och behöver många hjälpmedel.
Det är det tröstlösa släpandet på grejer som Torbjörn börjar prata om, men det är inte det som är svårast med att ha barnen bara varannan vecka.
– Man saknar dem, så är det. Det tror jag alla gör som har sina barn varannan vecka.
Han suckar lite och säger att samhället inte är gjort för skilda föräldrar.
– Man får oftast ett hjälpmedel, det är inga problem. Att få ett att ha i skolan och ett i hemmet kan man också tänka sig. Men när man är skild och behöver tre så ska man ha tur för att få det.
I början fick han och Wilhelms mamma köra toastolen fram och tillbaka mellan sig, men nu är båda hemmen utrustade med en sådan.
– Att Wille blev cp-skadad beror på att sjukhuset gjorde fel. Då tycker jag inte att vi ska behöva bråka om enkla saker som kan förenkla vardagen för Wille.

Andra exempel på svårigheter när man är skild, som Torbjörn tar upp, är att det är svårare att få två bostäder handikappanpassade än en. Hela vårdbidraget, som ska ersätta extra utgifter för handikappade barn, går till den som barnet är skrivet hos. Skolskjutsen med färdtjänst kör bara till en adress. Torbjörn får alltid hämta Wille hos mamman, men de bor bara 10 minuter från varandra.
– Ibland kan vi vara irriterade på varandra, men vi måste ändå vara överens om det som rör Wille. Vanliga skilda föräldrar kanske inte pratar med varandra två gånger om dagen, men det gör vi.
Samtalen kan handla om en assistent som blivit sjuk, vem som ska följa med till logopeden, sjukgymnasten, dietisten eller arbetsterapeuten. De ska komma överens om hur vårdbidraget ska delas, vilket assistentbolag de ska anlita och ha åsikter om lön och semester för assistenterna.
Den här dagen när vi träffas är Katarina och Wille hos sin mamma och det är ganska stilla i villan i Huddinge. Sebastian, 2 år, är förkyld och kinkar lite. Torbjörns sambo Rebecca lyfter upp honom och tröstar. Sebastian är deras gemensamma barn. Även Sebastian saknar halvsyskonen veckan de inte är där och frågar efter dem varje dag.
Samarbetet kring Wille inkluderar också Rebecca. Till exempel har Rebecca och Willes mamma gjort ett assistentschema tillsammans.
Wille har fyra assistenter som turas om att hjälpa honom. De kommer vid kvart i sju på morgonen och slutar vid 18.30. Varannan vecka är de i Willes mammas hem och varannan vecka i Torbjörns.
– Det känns ibland som om hemmet är en offentlig miljö, säger Torbjörn.
När Torbjörn och hans exfru skilde sig för fyra år sedan var de överens om att barnen skulle bo varannan vecka hos dem.
– Barnen tyckte att det var jättejobbigt i början. Katarina kunde säga vad hon kände, men eftersom Wille inte pratar är det svårare att förstå honom. Men man hör och ser när han är ledsen.
– Klart att man alltid känner skuld, så är det ju. Men det positiva i det här är att barnen får mer tid av en än de fick förut.

Torbjörn Rapp jobbar som projektledare. De veckor barnen bor hos honom ser han till att vara hemma vid halv fem–fem. Rebecca försöker också vara hemma alla vardagskvällar när Wilhelm och Katarina är hos dem. När assistenten slutar klockan 18.30 tar Wille nästan all tid för en av dem.
Torbjörn tror att han har förändrats som förälder efter skilsmässan.
– Man är tvungen att planera mer. När barnen kommer vill man inte stå i tvättstugan. Jag tror att jag lyssnar mer på barnen
i dag, jag har mer tid.
Före skilsmässan jobbade han ofta över.
– Då kunde jag säga att jag inte kom hem till middagen ”för den här kunden är så viktig”. Men
i dag säger jag till kunden ”Du, jag kommer i morgon i stället.”

Katarina har berättat att hon längtar efter pappa när hon är hos mamma och vice versa.
– Det är likadant med Wille. Jag har frågat honom.
Wille kommunicerar med hjälp av bliss-språket. Det är små kort med symboler, till exempel en enkel symbol för öra och texten öra på. Torbjörn visar Wille en stor karta med symboler, pekar på olika symboler. Wille kan nicka eller blinka för att svara ja. Sedan frågar man om det är röda fältet? Gula fältet? Första raden? Andra raden? Så småningom kan svaret ringas in.
– Det är som en liten rebus varje gång. En gång skulle Wille förklara vad han fått till mellanmål och det tog 45 minuter innan vi förstod att det var nyponsoppa, säger Torbjörn.
Eftersom Wille har svårt att berätta vad som har hänt så har han en dagbok som följer med mellan skolan och Willes båda hem, där lärare och hans föräldrar skriver vad som har hänt. Samarbetet med skolan fungerar bra, Wille får alltid med sig två kopior av all information, en till mamma och en till pappa.
– Fortfarande vet vi inte om Wille någonsin kommer att kunna gå, prata eller äta själv. Han har gåtränat varje dag i sommar och börjar bli lite stadigare, men tar inga steg själv. Ansvaret för träning och allt man ska komma ihåg att göra kan kännas tungt.
Men Torbjörn försöker tänka positivt, ”annars går det inte”, och glädjas åt de små framsteg som Wille gör.

På dörren till Willes rum sitter en lapp ”Willes allsång”. Han älskar Allsång på Skansen och brukar ha egen allsång vid sin mikrofonförsedda synt. Att köra bilspel på datorn är också populärt. I Willes rum hänger ett fotografi från Lofsdalen där Wille åker skidor, en ski-cart som föräldern styr med två skaklar.
Ibland kan tiden kännas kort när Torbjörn ska planera in aktiviteter med barnen, halva året går ju faktiskt bort.
– Vi har bara två helger på en månad och då ska vi försöka få in barnkalas, åka till farmor och farfar och allt annat. Det är ett himla planerande för att få till det.
Men det finns fördelar med växelvis boende också.
– Eftersom det är så fruktansvärt intensivt den veckan man har barnen så är det lite lugnare den andra, det ska man inte sticka under stol med. Det är många gifta föräldrar med handikappade barn som går på knäna eftersom det är så väldigt intensivt.

De nätter Wille bor där sover Torbjörn inte lika djupt. Han har en babyvakt i Willes säng för att kunna höra om något är på tok.
Willes mamma och Torbjörn har försökt få plats på korttidshem för Wille.
– Men vi fick svar från kommunen att han inte får det eftersom han har skilda föräldrar. Men det är inte för att vi ska få avlastning utan för att Wille ska få träffa kamrater. Vanliga barn har kompisar runt hörnan, men det har inte Wille.
Bland funktionshindrade barn är det fler som har skilda föräldrar än befolkningen i stort.
– Jag tror det beror på att samhället inte ställer upp. Man ska inte skylla på samhället, men det tar mycket tid och ork att behöva tjafsa och bråka för att få olika saker. Sedan måste någon gå ner
i arbetstid och det får man ingen ersättning för. Det medför slitningar i äktenskapet.
Det gäller att känna till vilka rättigheter funktionshindrade barn har och att orka kämpa för dem.
– Katarina har en pärm med viktiga papper som rör henne, Wille har så här många, säger Torbjörn och måttar en dryg meter mellan händerna.
När Wille och Katarina kommer har de alltid fredagsmys med något gott att äta framför tv:n.

Nästa fredag kommer Torbjörn att tycka att känns tomt när barnen ska åka, även om han borde vara van vid det här laget.
– Men hallå, vart ska ni ta vägen? Javisst ja, till mamma. Så känns det.