För Uffe Lindberg och Marre Ahlsén var det självklart att barnen skulle bo lika mycket hos mamma som hos pappa när de separerade. De har provat olika varianter, men just nu bor sönerna två veckor i taget hos mamma respektive pappa. Ofta är pojkrummen tomma, kompisar blir allt viktigare.
När Uffe Lindberg och Marre Ahlsén bestämde sig för att bryta upp ur sitt samboförhållande och gå skilda vägar för nio år sedan var deras söner sex och åtta år gamla. Att barnen skulle bo lika mycket hos mamma som hos pappa, även efter separationen, var en självklarhet. Albins och Simons bästa har fått styra.
Själva hade både Uffe och Marre erfarenhet av att vara skilsmässobarn och ville därför göra allt för att inte upprepa sina föräldrars misstag. Uffe hade inte träffat sin pappa särskilt mycket efter
sina föräldrars separation, Marre hade flyttat mellan sin mamma och pappa varannan dag - en stress hon inte ville utsätta sina söner för.
- Det var jättehysteriskt. Mina föräldrar gjorde väl vad de trodde var bäst då. Det fanns ju ingen mall för växelvis boende på 70-talet, säger Marre.
Med barnen i fokus bestämde de sig för att försöka byta sin hyresfyra vid Södra station till två treor. Lättare sagt än gjort. Stockholms hyresmarknad är en djungel och ingen av dem hade råd att köpa en bostadsrätt. De två ”separerade” föräldrarna fick bo ihop länge, i praktiken i varsin del av lägenheten, innan de konstaterade att det inte skulle bli två treor av deras etagefyra.
- Fördelen med att bo ihop så länge var möjligen att vi hann hitta ett sätt att umgås även när vi inte längre var ett par. Den här perioden blev en del i separationsprocessen, säger Marre.
Till slut flyttade Marre in i den trea mitt på Söder där hon fortfarande bor. På så sätt behövde inte barnen byta skola och kompisar. Uffe fick en trea i
Vårberg, nära tunnelbanan, som var hyfsat lätt att komma hem till med röda linjen från pojkarnas fritis. För skilda Stockholmsföräldrar blir ofta bostadsproblemet centralt i separationen.
Vi träffas hemma i köket hos Marre för att prata om växelvis boende. Uffe har fått bestämma tid och plats för mötet. Marre vet att han har det krångligare med tider. Även om det är längesedan Uffe och Marre bodde ihop märks det tydligt att de känner varandra väldigt väl. Generositeten förefaller vara stor dem emellan.
- Visst har vi haft konflikter med varandra och med barnen, men aldrig om barnen, säger Uffe.
Marre påpekar att det inte är ofta de två sitter ned i kökssoffan och pratar med varandra bara de två, men att de har ständig kontakt för att byta information om utvecklingssamtal, gitarrlektioner, om den svåra konsten att få äldste sonen att stiga upp på morgonen och andra vardagligheter. Det gemensamma föräldraskapet är livslångt och samarbetet sätts på hårda prov efter en separation eftersom det är så mycket
information som måste gå till två hushåll. För att inte tala om alla galonbyxor, gosedjur och elektronikprylar som ska flytta runt.
I dag är äldste sonen Albin snart 17 år och hans bror Simon 15 år gammal. Så här nio år efter separationen bor Uffe och Marre bara ett kvarter ifrån varandra och med grabbarnas skolor på nära avstånd från båda. Vägen hit har dock inte varit spikrak. Uffe har hunnit flytta flera gånger under de här åren. Första flyttlasset gick till en hyrestrea i Vårberg söder om Stockholm. Marre och Uffe delade upp barnens möbler och saker för att det skulle kännas hemma både på Söder och i Vårberg då för nio år sedan. Ändå blev det lite mera hemma hos mamma på Söder eftersom kompisarna fanns i de kvarteren. Hunden som Uffe köpt strax före flytten blev ett lockbete till pappa.
- Jag tror inte att de upplevde det som så dramatiskt att flytta. De var involverade och såg det som att de fick två lägenheter i stället för en. Hunden kändes viktig för att det skulle vara roligt att bo hos mig,
säger Uffe.
I början fick barnen flytta mellan sina två olika lägenheter varje lördag. Tanken var att bytet skulle börja med en skön lördag-söndag och sluta med en mysig fredag utan tjat om att gå och lägga sig. Det fungerade ett tag. Så småningom började barnen tycka att det var jobbigt att inte få en hel helg på ett ställe. Nu bor barnen två veckor i taget i respektive bostad.
Men det har funnits flera andra lösningar på vägen. En period arbetade Uffe i Dalarna. Då bodde barnen med Marre alla vardagar och var med Uffe på helger och lov.
- Då svor jag en del. Till exempel när fröken ringde, och alltid bara till mig. Det var tungt. Sen ringde jag och öste ur mig allt till dig, berättar Marre.
Båda minns detta som en jobbig period. Marre fick ta allt tjat om att stiga upp på morgonen, göra läxor, lägga sig i tid.
I en annan fas längtade barnen efter att få bo ensamma med en förälder i taget. Då ordnade Marre och Uffe schemat så att båda bodde två veckor hos en förälder men med en veckas förskjutning,
så att de fick en ensamvecka och en gemensam. Det var bra på en del sätt, men med byten på grund av arbetsresor och annat blev det till ett logistikproblem som hette duga.
- Då kände jag också att det blev fel att de inte ens bodde ihop med varandra. Det här ryckiga och knyckiga liknade det sätt jag har vuxit upp på. De bråkade också mer under den veckan de bodde tillsammans, säger Marre.
Uffe och Marre är överens om att syskonrelationen blir extra viktig när man växer upp i två hem.
- Jag vill verkligen att barnen ska ha en kontinuitet, en vardag med varandra. Jag är otroligt nöjd med att jag har två barn med samma man. Då kan de i alla fall dela sin hemska uppväxt, säger Marre med ett gott skratt.
Att kompisarna blir viktigare och viktigare i barnens liv gör också att det blir svårt med bostadsväxlandet när de är lite större. Albin och Simon lärde aldrig känna några andra barn i Vårberg. Ofta gick de spontant hem till Marre efter fritis. Detta fick Uffe att köpa sig en etta på Söder. Större hade han
inte råd med.
- Då var vi ju alla på Söder och barnen kunde gå hem dit efter skolan, säger Uffe.
Albin och Simon gick först hem till Marre för att hämta hunden, som hade sitt ”dagis” i hennes lägenhet, och sedan hem till pappa.
Så småningom fick Uffe en egen hyrestrea på Söder.
- När jag sålde ettan efter bara ett år fick jag råd att köpa ett hus i Dalarna. Där har vi tillbringat både semestrar och jular tillsammans.
- Ja, vi har alltid umgåtts en del på semestrarna, men redan innan vi separerade tog vi också andningshål från varandra under ledigheterna.
Jularna firar de tillsammans även sedan Uffe bildat en ny familj. Sedan tre år tillbaka lever Uffe tillsammans med Lena och hennes dotter Lillebil som är 10 år gammal. Marre och Lena gillar varandra så det har gått smidigt att fortsätta föräldrakommunikationen.
- När Lena och Lillebil flyttade in i Uffes lägenhet beklagade sig grabbarna lite. Det var ju faktiskt en jättestor omställning för dem. Simon blev mellanbarn helt plötsligt till exempel. Men
jag påpekade för dem att ”tänk på att det bara är halva er tillvaro som förändrats”, säger Marre.
Marre berättar att barnen började ringa hem till henne betydligt mer när de var hos pappa under den här tiden.
- Det var en uppenbarelse för dem att föräldrar har ett liv också när de inte är hos dem. Då ville de ha koll på mig och vad jag hade för mig när de inte var med mig, säger Marre.
Uffe och Lena har gjort ännu en saltomortal i Stockholms bostadscirkus. Deras gemensamma lägenheter blev en femma på Åsögatan, vilket har inneburit att Albin och Simon nu har sina båda bostäder nära både de flesta kompisarna och sina skolor. Nu hinner de ofta tömma kylskåpet i båda lägenheterna under flera av veckans dagar.
- Vi försöker hålla på att de ska bo sina två veckor på varje ställe men man kan förstås aldrig säga till dem att de inte får komma, säger Marre.
Visst kan det vara skönt att vara helt själv, men för Marre är grabbarnas flyttdag urjobbig. Det blir tomt och hon vill helst ut och fika med kompisar eller
göra något annat. Omställningarna i det ständiga växlandet är krävande. Även för föräldrar.
