Jag har sedan två års ålder bott måndag, tisdag hos pappa samt onsdag, torsdag hos mamma och varannan helg hos vardera föräldern. Då det är cirka tio minuters gångväg mellan de båda har de korta perioderna inte inneburit en så stor omställning för mig som ”flyttbarn”. Har jag saknat någonting hos mamma har det bara varit att promenera över dit och hämta det. Mina föräldrar har också alltid kommit bra överens, vilket underlättat
i gemensamma frågor om mig och mitt liv.

Flyttandet har varit en naturlig del av mitt liv, så jag har aldrig känt att det har varit jobbigt på något sätt. Dock börjar jag känna nu, när jag som 18-åring snart vill flytta hemifrån, att det skulle vara otroligt skönt att få ha ett hem, ett ställe där alla mina kläder och alla mina saker finns, och ett självklart ställe att gå till efter dagens aktiviteter. Jag känner att jag i framtiden gärna vill ha det där kärnfamiljslivet med villa, Volvo och vovve, något som mina kompisar, som endast har haft ett hem, inte tycker är så viktigt.
Mitt liv som ensam- och skilsmässobarn har säkert påverkat mig i högre grad än vad jag egentligen velat tro, och behovet av att någon gång få bilda en familj med flera barn i samma hus har fått en större betydelse
i takt med att jag som nomad blivit allt äldre.
Sofia

Själv är jag uppvuxen i vad som säkert skulle benämnas den ”goda” eller ”lyckliga” skilsmässan. Mina föräldrar såg till att fortsätta prata med varandra, bry sig om den totala lösningen, bosätta sig nära varandra och fira högtider tillsammans.
Den ”goda” skilsmässan innebär också att barnen bjuds in för att kunna påverka var de vill bo och hur länge på varje ställe. Men med detta kommer ett enormt ansvar som jag har tyckt varit jobbigt under hela uppväxten.
Kopplat till detta ansvar kommer också det dåliga samvetet; hur mår mamma nu när vi lämnar henne, kan jag säga till pappa att vi har gjort något roligt med mamma eller blir han ledsen då? Om jag är dessa dagar med mamma måste jag vara exakt lika många dagar med pappa … Underliggande finns det hela tiden en känsla av att inte räcka till och känselspröten är alltid ute för att pejla om det behöver göras några justeringar i planen. Det här är jobbigt att behöva hantera när man är ett barn!
Tyvärr har varken detta dåliga samvete eller ansvarskänslan försvunnit fastän jag nu är 33 år, bor hemifrån sedan 17 år, har sambo och en egen dotter. I dag påverkar det inte mig på samma sätt i vardagen, men så fort det drar i hop sig för semester måste jag tänka efter hur denna ska planeras för att det ska bli rättvist. Den största stressfaktorn är givetvis julen. Det tråkiga är att detta gör det svårt att bara vara.
Även om jag nu är ”vuxen” är jag givetvis fortfarande barn till mina föräldrar. I somras sa min mamma att de skulle åka till Polen hela familjen. Med detta menar hon sin nya man och deras två gemensamma barn. Jag vet att hon inte menar något elakt, men likväl svider det
i hjärtat när hon pratar om hela familjen och jag och min syster inte är medräknade.
Det känns lite elakt att skriva dessa rader för jag vet att både min mamma och pappa bara vill vårt bästa och älskar oss. Trots detta går det inte att komma från att deras skilsmässa alltid kommer att ha påverkan på vårt familjeliv.
Jenny
uppvuxen med växelvis boende
på 70- och 80-talet.

Min mamma stack när jag var liten på 60-talet, flyttade utomlands. Lillebror och jag fick finna oss i att styvmödrar flyttade in hur som helst (70-tal) och pappa struntade sedan i oss på grund av att det blev så mycket konflikter hemma.
Idag har varken jag eller lillebror någon närmare kontakt med våra föräldrar. Verkar som om dagens lösning med boende varannan vecka i alla fall visar barnen att de är efterlängtade.
Blå hjärtat

Vill bara säga att jag och min bror har föräldrar i två olika länder och träffade morsan endast på sommarlovet. När vi stod på flygplatsen var det tack och hej leverpastej till nästa år. Från fem års ålder.
Vi flög mellan päronen
Som skilsmässobarn känner jag att barnen faktiskt ska komma
i första hand så långt det bara går. De har inte valt situationen, till skillnad från en vuxen som väljer att bli tillsammans med en person som har barn sedan tidigare.
Mina föräldrar skaffade nya familjer, så jag och min syster kände/känner oss som en egen liten ö, för ingen av mina föräldrar har lyckats göra så att vi känner oss som en del av deras respektive familj.
Lina

Jag känner igen mig som styvbarn i nästan exakt allt, på ordet. Jag har också alltid varit det krångliga barnet, som ställt jobbiga frågor, som mått dåligt, som inte tyckt det har varit bra. Jag har skrikit och skällt ut både mamma och pappa. Med all rätt, tycker jag än i dag.
Skilsmässobarn

I egenskap av skilsmässobarn, styvmor och mor vågar jag mig inte bara på att försvara ansvarsfull barnbollning utan även efterlysa mer respekt från ”ursprungsfamiljen” för de nya familjer som ofta bildas. Det är jätteviktigt för alla, inte minst skilsmässobarnen själva, att båda deras familjer är harmoniska. Jag provoceras av de nu vuxna skilsmässobarn som skyller – och tydligen har tillåtits skylla – sin besvikelse på den ”elaka” styvmamman.
Styvmor

Jag har haft tre styvmammor och inget att säga till om över huvudtaget, de bara flyttade in. Men som vuxen när jag träffar män med barn så blir det tufft att ta deras attityder, så jag kan förstå att det ”nya” paret behöver egen tid, egen semester.
Styvmamma – barn

Jag höll på att sätta teet i halsen när jag läste om föräldrarnas krav på ”barnfri tid”! Visst kan man prata om fritid, men inte barnfri tid! Ty när man skaffar barn tar man på sig att finnas till för dem i cirka 20 år framåt, de är föräldrarnas ansvar och ingen annans! Det finns faktiskt de som inte kan få några barn, man ska vara tacksam.
Anna H

Förstår visserligen att en relation behöver egen tid men vilket par som håller ihop får mer än någon enstaka helg ibland? Flera veckoföräldrar i min närhet har löst det så att visst får barnen komma även om det inte är rätt vecka, men de måste alltid ringa innan.
Detta för att de inte ska behöva klampa in i något som varken de eller föräldrarna vill att de ska se …
Reva

Det borde vara obligatoriskt att barn har egen tid med respektive förälder. Så kan man bjussa på gemenskapsarbetet sedan. Min pappa vill alltid tota ihop oss med sina kvinnor.
Jag tycker att det känns som att ens betydelse försvinner ifall man inte har egen tid. Sedan får styvföräldern bjussa på det ifall det blir svartsjuka. De kan ju göra något eget kul.
Blå hjärtat

Flytta själva! Föräldrarna väljer att skilja sig och sen väljer de att barnen ska ha växelvis boende. Låt barnen bo på ett ställe och flytta själva! I alla fall ett tag, så vet ni hur barnen har det sedan.
Lillan

Varför är det barnen som ska hålla på och packa hela tiden? Det tycker jag föräldrarna borde ta på sig som vuxna och ansvarstagande. Hela upplägget med barns flyttande är anpassat efter de vuxnas behov. Hur kul är det för någon, barn som vuxen, att hålla på och packa upp och ner var fjortonde dag. Låt barnen bo i en lägenhet, sedan får föräldrarna växelbo.
Eva

Vi tyckte det var bäst att barnen fick bo kvar i det område de var uppvuxna i. Jag flyttade hela min uppväxt runt i Stockholm och på andra ställen och var mycket angelägen om att de skulle ha så litet förändringar som möjligt.
De fick bo kvar, och vi flyttade med två veckors mellanrum till två andra boenden. Varför skulle barnen behöva flytta? Vi som vuxna fick ta konsekvenserna av vårt handlande och visa att vi brydde oss. Jag tror min och exmakens relation är ganska unik eftersom vi klarade detta i drygt två år. Vi kom var fjortonde dag hem där vi var vana att bo och umgås med barnen och vi fick umgås exakt lika mycket med dem.
Med de erfarenheter jag har av två boenden och kappsäck kan jag säga att jag i dag är väldigt glad att jag ”uppoffrade” mig.
Det var naturligtvis bara på det ena stället jag kände mig riktigt hemma. Men jag trivdes med den lösningen. Det var en period i mitt liv som innebar växande men naturligtvis en viss uppoffring, som jag dock gärna gör för mina barn.
Anna