Nej, kärnfamiljen är inte utrotningshotad, men den är inte den enda organismen i familjelandskapet. Ensamstående föräldrar upptar numera en betydande nisch i detta ekosystem av vuxna och barn. Och de vill vara med och dela på kakan.

Så ungefär, kan man sammanfatta budskapet i den nya boken Makalösa föräldrar - en bok med och om ensamstående föräldrar, av Karin Salmson.

Hon konstaterar att 27 procent av barn och ungdomar upp till 18 år har föräldrar som separerat ­eller aldrig bott ihop. Det är en betydande andel, som emellertid är ganska bortglömd av det övriga samhället, anser hon.

Boken är sammansatt av 17 längre intervjuer med ensamstående föräldrar och dessutom ytterligare kortintervjuer, expertkommentarer, fakta om familjemönster, tips och råd.

–Det som jag kanske inte var medveten om innan jag började med boken var att det finns så mycket attityder som skapar problem för ensamstående föräldrar, säger hon.

Dessa oförstående attityder kan komma från personal på förskolor, från vänner och från myndigheter, för att nämna några.

–Kanske beror det på att vi fortfarande har en bild av att en familj är en man och en kvinna som har två till tre barn. Och den bilden är vi så matade med att det faktiskt blir ett normbrytande att inte ha en sådan familj.

Ensamstående pappor som tar hand om sina barn har fått ett större utrymme i boken än vad deras faktiska andel av vårdnadsansvaret skulle motivera.

–Det var delvis någon sorts förhoppning om att deras berättelser ska vara en inspiration till hur man kan agera som man. En av många vägar att påverka dem som blir föräldrar är att också framställa män som föräldrar. Det är ju en seg process med attitydförändring.

Karin Salmson tror att många män som skiljer sig, eller blir pappor utan att ens bo ihop med mamman, ger upp sin papparoll lite för lätt. De fullföljer en slentrian­mässig tradition där det är kvinnans roll att ta hand om barnen.

–En stor anledning är att de inte känner sig som nödvändiga. Jag har förståelse för hur det går till. Det är inte konstigt, men väldigt sorgligt och orättvist mot kvinnan och barnet. Om man ser på det strukturellt är det orättvist mot mannen också.

Visst, hon har exempel i boken på pappor som verkligen tagit sitt pappaansvar och dessutom fått strida för den. Det är inte alla gånger som kvinnan vill släppa kontrollen och tillåta att barnen bor växelvis hos mamman och pappan. Hon är mycket medveten om att myntet har två sidor.

En pappa berättar om hur han först flyttade från familjen och hade barnen varannat veckoslut. Med tiden kom barnen att tillbringa allt mer tid hos honom, men han tvingades ändå betala underhåll till mamman som dessutom tog hand om barnbidraget. Efter en vårdnadstvist fick han full vårdnad om barnen. Mamman försvann ur bilden och träffar numera sina barn någon gång i kvartalet.

Författaren tvingas göra upp med sina egna fördomar om män och kvinnor:

”En första tanke när jag hör om hans ex-fru är att hon måste ha blivit sinnessjuk eftersom hon har valt bort barnen. Fast när jag tänker ett varv till så inser jag att hon egentligen bara har betett sig så som många män gör, utan att de blir sjukdomsdiagnostiserade för det.”

Hennes återkommande credo är att pappor minsann kan. Det finns inga hållbara argument för att män skulle vara sämre föräldrar.

–Män som verkligen tar sitt fulla föräldraansvar agerar inte på något annorlunda eller sämre sätt än kvinnor. Och kvinnor som släpper en del av föräldraansvaret faller ofta in i en traditionell mansroll, säger hon och pekar på att många omständigheter påverkar oss, redan från barndomen.

–Det är då man skolas in i en framtida föräldraroll. Det sker ofta per automatik med flickor som exempelvis får lära sig att diskutera känslor eller vara omhändertagande eller vara uppmärksamma på andras behov.

Föräldraskap är alltså inte biologiskt betingat till att enbart gälla kvinnor, hävdar hon.

–Ju mer män knyter an till ett barn, ju mer ansvar män tar för barnets liv desto mer agerar de ungefär som kvinnor har gjort i alla tider.

Men trots allt är verkligheten ­oftast den att kvinnan tar det största ansvaret för barnen vid en ­separation. Och hur klarar man av vardagen som ensam förälder? En ofrånkomlig begränsning är ekonomin. Karin Salmson lägger en stor del av skulden på att samhället är uppbyggt kring konsumtion.

–Att vara förälder är ofta att konsumera. En god förälder ska ge sina barn de här sakerna som alla andra har, kunna göra samma resor som andra gör och att kunna ställa mat på bordet. Det är en väldigt maktlös känsla att inte kunna göra detta för sina barn.

Boken radar tips om hur man vänder på slantarna. En lösning som Karin Salmson är särskilt förtjust i är kollektivboende. Där kan en ensamförälder leva tillsammans med andra vuxna och ­andra barn, få hjälp både praktiskt och emotionellt, dessutom till en rimlig kostnad.

– Jag har träffat flera föräldrar och barn som bor i kollektivhus och det är en jätteintressant lösning som faktiskt påverkar vardagslivet för människor. Nu verkar den boendeformen minska, vilket är tråkigt.

Över huvudtaget har arbetet med boken stärkt henne i övertygelsen att barn behöver många vuxna som verkligen bryr sig om dem. Det behöver inte begränsas till de biologiska föräldrarna.

–Jag tror inte kärnfamiljen är den ultimata familjekonstruktionen och den har dessutom ganska kort historia. Däremot tror jag inte på storfamiljer där man inte knyter nära band. Men jag tror att det är bra för föräldrar att ha ett större nätverk omkring sig, folk som bryr sig om barnen. Det kan vara kämpigt att leva i en så liten enhet som en kärnfamilj. Jag lever ju själv i en sådan och vet precis hur det är. Jag tror faktiskt att det hälsomässigt är bättre att leva i ett kollektivsammanhang.

I boken har hon exempel på ensamstående kvinnor som fött barn efter insemination med anonym donator.

– Enligt min erfarenhet har de fattat väldigt övervägda beslut. De har ofta bra nätverk och är mycket välförberedda att bli föräldrar. En oönskad graviditet eller en skilsmässa är ofta en traumatisk händelse. Då tycker jag de förstnämnda har bättre uppväxtförutsättningar.

Är den traditionella kärnfamiljen på väg bort?

–Nej, det tror jag faktiskt inte. Däremot kanske andelen minskar. Sedan kan man önskedrömma om olika mellanting, till exempel kollektivboende.