Att bära på oro och rädsla inför förlossningen – som man, kan vara ett dubbelt dilemma. Dels avviker det mot bilden av den starke, modige och beskyddande mannen. Dels finns rädslan att oroa mamman, redan före förlossningen. Forskning har visat att även män kan ha stark rädsla, men sämre möjlighet att få hjälp. Resultatet kan bli att han drar sig undan för att hålla känslorna i schack. Först på förlossningen blir det klart vad problemet är.

”Måste man vara med?” Frågan dök upp spontant när Mats Genberg och hans fru Johanna satt i en ring med ett tiotal andra par på den förberedande kursen i psykoprofylax. Här uppmanades båda att berätta om sina tankar kring förlossningen. På mödravården hade ingen ställt frågan – till honom.

Mats visste att han förväntades delta i förlossningen, alla han kände hade gjort det. Hans dilemma var att han inte visste om han skulle klara av det. Ända sedan lumpen där han gjorde tjänst som just sjukvårdare, hade hans obehag och rädslor för fysiska skador och blod växt. Mats har svårt att tänka på brutna ben eller kejsarsnitt, än mindre prata om det. Tv-serier som Cityakuten och Nip tuck är inga favoriter.

– Min rädsla handlade egentligen om att inte räcka till, berättar Mats när vi träffas på hans kontor i Stockholm.

– Jag stod inte ut med tanken att behöva lämna Johanna i en ­situation när hon behövde mitt stöd. Det är inte direkt något man skulle skryta om på krogen efteråt.

Barnet var välkommet och planerat, men trots att båda kände till Mats rädslor var det först på kursen som de grep tag i honom på riktigt.

– Det var först där och då som det blev verklighet. Visst ja! Det ska ju ut en unge också, säger Mats och ler stillsamt.

När han dessutom fick klart för sig att barnmorskan inte skulle vara på plats hela tiden insåg han att de hade ett problem. Första steget mot en lösning var just att våga ställa frågan. Måste man vara med? Idag är den frågan ovanlig. För bara några decennier sedan hade den omvända frågan varit lika ovanlig, då var barnafödande reserverat för kvinnor.

När barnmorskan och forskaren Carola Eriksson i Umeå sökte pappor till sin studie om förlossningsrelaterad rädsla, var första problemet att hitta dem. Då fanns det väldigt lite information om den blivande pappan i journalerna, ibland bara ett förnamn.

– Det blev så tydligt hur marginaliserad mannen är i det här sammanhanget. Han skulle i princip kunnat falla ned död på förlossningen utan att kunna identifieras, säger Carola Eriksson på telefon från Umeå.

Trots att män idag är så mycket mer delaktiga så är graviditet och förlossning i stort en angelägenhet mellan kvinnan och personalen. Männen förväntas bara hänga med, utan att vi egentligen ifrågasätter om det är den bästa lösningen.

Forskningen daterad 2006, visade att en viss oro inför födseln var jämnt fördelad mellan könen. Det var lika vanligt bland män som kvinnor att känna rädsla inför födandet. Vad gällde den mer påtagliga rädslan som gick ut över vardagslivet, var 23 procent av kvinnorna drabbade och 13 procent av männen.

Männens rädsla manifesterade sig mer i form av tankar och malande oro. Medan kvinnorna ­fokuserade på förlossningen och sina egna reaktioner var männen mer oroliga över hur hon och barnet skulle klara sig. Båda hade tvivel kring personalens kompetens och rädsla över att inte bli respektfullt bemötta eller få korrekt vård.

–Det var tydligt att männen saknade ett forum för att ventilera den här typen av känslor, säger Carola Eriksson.

– Kvinnor kan prata både med varandra och är sedda av personalen. Det finns också en handlingsplan för att fånga upp de rädda kvinnorna. En pappa hade till och med sagt rakt ut att ”det är inte hon som är rädd, det är jag!”. Trots det fick han inte respons från barnmorskan.

Inom mödravården är beredskapen att ta hand om rädda pappor dålig, enligt Carola Eriksson. Och frågan väcker känslor. ”Ska vi ta hand om honom också?” var en reaktion på hennes förslag om ­separata samtal med båda parter inför förlossningen. Den metoden tillämpas däremot på Södra BB i Stockholm. Där intervjuas bägge parter och erbjuds separata samtal om det visat sig att hon eller han bär på rädslor.

– Många pappor är rädda för att inte ”fixa det”. Men väl där och då går det oftast galant, säger Marianne Cronberg Willman, barnmorska på Södra BB.

– Det är ”bilden” av det okända som skrämmer. Väl på plats rycks man med i det som sker och ju mer delaktig, desto mindre får rädslorna fäste. Därför försöker vi engagera papporna så mycket som möjligt under födseln.

Rädslan i förlossningsrummet kan komma fram på lite olika sätt beroende på personlighet. En kan bli distanserad och ”gömma sig” bakom personalen, kliver inte in. En annan gör tvärtom, börjar styra och ställa, ifrågasätta personalens arbete, begära smärtlindring åt mamman, ställa sig kritisk till barnmorskans beslut med mera.

– Förlossningsrädsla bottnar ofta i en känsla av kontrollförlust, säger Carola Eriksson.

Trots att vår förlossningsvård tillhör de säkraste i världen kan det vara svårt att känna tillit. Vi vill kunna lämna över förlossningen till vårdapparaten och försäkra oss om att det blir riktigt gjort. Många män berättade också om känslan av vanmakt och hjälplöshet under förlossningen.

Profylaxkursledaren och doulan Fanny Falkman plockade upp tråden och rekommenderade en doula, en kvinna med särskild ­erfarenhet av att stötta och hjälpa under förlossningar.

– Jag tror partnern ofta känner att det inte finns ett val idag, ­säger Fanny Falkman.

– Partnern är tveklöst det bästa stödet – om han själv vill och kan. Men om han är rädd, vad blir ­resultatet då? Fokus borde lyftas från partnerns obligatoriska närvaro till frågan om vem eller vilka som kan ge bästa möjliga stöd för mamman när hon föder.

För Mats och Johanna var förutsättningen att känna sig bekväm med den som följde med in. Efter att ha träffat Fanny utanför kursen kändes det rätt. Att anlita en doula blev en lösning för båda två.

– Nu kunde jag slappna av ­eftersom allt inte hängde på mig. Jag började också engagera mig mer, läste en del och följde med på föreläsningar. Jag började till och med se fram emot D-day och blev mindre orolig ju närmare vi kom, tvärtom vad jag hade trott från början, säger Mats.

Förlossningen gick smidigt och blev odramatisk. Tillsammans hjälptes Mats och doulan Fanny åt att massera, ge dryck och peppa.

– Mats var helt fantastisk som stöd, partner och coach. Det var svårt att se att han någonsin tvekat att följa med. Han var lugn, vågade kliva in och ta för sig. Om partnern är rädd händer ofta motsatsen; han distanserar sig, säger Fanny som understryker att doulan inte är en ersättning för vare sig barnmorskan eller partnern. Hon är närvarande som ett ­komplement och resurs så att partnern kan ge stöd fullt ut åt mamman.

– En av mina viktigaste uppgifter som doula är att coacha partnern till att stödja mamman. Självklart var jag ett aktivt stöd under förlossningen, men Mats och Johanna födde verkligen sitt barn tillsammans, säger Fanny.

Under de sju timmarna på sjukhuset hördes inte mycket ljud från Johanna och de gånger Mats behövde lämna rummet gjorde han det för att hämta mat, aldrig av rädsla.

– Det kom in en annan mamma som bara skrek och då blev det tydligt hur annorlunda det var för oss. Om det hade varit vi, och utan det stöd vi hade med oss, så vet jag inte hur det hade gått. Att känna paniken utan att kunna lämna rummet var min största rädsla.

Trots att det gick så bra kan inte Mats hålla med sina manliga vänner om att det är ”fantastiskt” att vara med och föda barn.

– Att Simon finns är underbart, säger Mats uppriktigt. Men förlossningen tycker jag fortfarande är en upplevelse jag kan klara mig utan. Att anlita en doula är det bästa vi har gjort och jag tror många fler skulle ha glädje av det. Nästa gång ringer vi Fanny ­direkt, säger Mats.