Aldrig förr har föräldrar varit så välinformerade om barns behov. Ändå breder vilsenheten ut sig, för det räcker inte med att vara påläst; man måste också kunna tillämpa sina kunskaper i praktiken – och där brister det för många. Det menar Bengt Grandelius, som har skrivit en rad handböcker för föräldrar och även är en av huvudredaktörerna för Bonniers barnläkarbok.

Framför allt är det högutbildade, teoretiskt skolade föräldrar som tenderar att köra fast när det gäller att omsätta teori i praktik. Det är i alla fall den erfarenhet som Bengt Grandelius har gjort under sina 25 år som barnpsykolog, familjeterapeut och föredragshållare.

– Många högutbildade människor pratar vackert om barnuppfostran och skapar intellektualiserade problemställningar, men de får inte ner lösningarna på ”verkstadsgolvet”. Och det finns sällan resurser kvar att tänka i vidare termer för stressade människor mitt i karriären.

Bengt Grandelius berättar om en av sina tidigare klienter, en man i 35-årsåldern som var både välutbildad och nyfiken. Han hade nyligen blivit sambo med en kvinna, som hade en 10-årig son. Han undrade om det fanns något att läsa om 10-åringar, eftersom han själv saknade kunskap i ämnet.

”Det finns nog en väldig massa böcker. Men du har ju något bättre på närmare håll – en riktig 10-åring. Bekanta dig med honom i stället”, svarade Bengt Grandelius.

”Hur gör man det då?” blev följdfrågan, varpå mannen fick rådet att intressera sig för styvsonen, fråga honom vad han tycker och tänker om olika saker och lyssna på honom.

En tid senare kom mannen tillbaka och berättade hur det hade gått: ”Vet du en sak”, hade pojken en dag sagt till sin styvfar, ”jag tycker om dig, för du frågar mig om saker.”

För Bengt Grandelius är detta en historia med många bottnar. Den visar hur viktigt det är att bli tillfrågad, för i samma ögonblick som din åsikt efterfrågas blir du ­någon.

– Ett råd som jag ofta brukar ge till föräldrar är: ”Försök ställa frågor där ni inte har ett givet svar.”

Under de ­senaste decennierna har förändringar ägt rum i synen på vad som är ett gott föräldraskap. Nu för tiden ­talas det inte så mycket om ”barnuppfostran”. Nya ord och uttryck har tagit över i diskussionen kring ämnet barn, som ”barns växande”. Och lika känslig som denna diskussion är för tidens svängningar, lika ängsliga tycks dagens föräldrar vara för att inte göra rätt. Det skapar en marknad för diverse expertutlåtanden, präglade av olika trender. Bengt Grandelius tycker för sin del att man kan ta dessa trender med en nypa salt.

– Jag tror inte att människans behov i grunden har förändrats så väldigt mycket över tid, säger han.

Därför ser han det som sitt uppdrag att få dagens föräldrar att bli trygga i sin egen kunskap. Han menar att problemet ligger i att många föräldrar inte litar på sina egna iakttagelser och erfaren­heter. I stället söker de svar på ­allehanda frågor hos experter som ­uttalar sig i böcker, tidskrifter, sajter och forum på nätet – och i tidningsartiklar som den här.

Trots att han själv har skrivit flera föräldraböcker, bland annat Att sätta gränser – ett villkor för växande, tycker han att läsaren ska hålla en viss distans. Det gäller att inte fastna i detaljer, och det är viktigt att hela tiden försöka se saker och ting ur barnets synvinkel. Annars uppstår lätt förvirring, påpekar han och berättar om ett möte med en bekymrad pappa.

Pappan, som hade en 16-årig son, ställde följande fråga: ”Kan jag säga min uppfattning till min son utan att påverka honom?”

Bengt Grandelius svar löd: ”Nej, det kan du förmodligen inte, men all påverkan är inte otillbörlig.”

Tvärtom är det en förälders uppgift att påverka sitt barn. Barn behöver referenser och utgångspunkter; annars blir det svårt för dem att bilda egna tydliga uppfattningar. I det här sammanhanget understryker Bengt Grandelius hur viktigt det är att föräldrarnas ansvarskänsla stärks.

– Nog känner de flesta av ­dagens föräldrar ansvar, men de vet inte riktig vad de ska ta sig till: Är de behöriga i barnens liv? Har de rätt att lägga sig i?

Han spårar denna vilsenhet ända tillbaka till Alva Myrdal och det nya socialpolitiska tänkande som kom på 1930-talet, när utbildad personal inom barnavården fördes fram som de mest lämpade att ta hand om barnens väl.

– Det innebar ett slags omyndigförklarande av föräldrarnas förmåga; plötsligt fanns det andra som visste bättre.

Ett nytt paradigmskifte kom kring 1968 och under 1970-talet med den så kallade fria uppfostran, när gamla auktoritära fostringsmodeller kastades ut.

– Men kanske gick liberaliseringen för långt. Vi gjorde rent hus med många förlegade idéer kring hur vi skulle vara mot barnen, men vi fick liksom ingenting i stället. Detta ska inte rättfärdiga en tillbakagång, men kanske måste vi inse att allt gammalt inte innebar förtryck, utan att en del faktiskt hade sitt berättigande och var betydelsefullt för barnens växande.

I brist på gamla, beprövade traditioner att hålla sig till lämnas fältet nu fritt för en hel flora av manualer och metoder. Hit räknar Bengt Grandelius råden från tv-programmens supernannys, råd som i sina mest extrema former innebär att barnen ska straffas med att ignoreras eller sättas i skamvrån.

– Vilsenheten har lämnat plats för nyauktoritära trender med ”quick fix-manualer”, där barnet betraktas som ett objekt och inte som ett levande subjekt. Föräldrar kan komma till mig och säga: ”Vårt barn skriker. Hur ska vi få tyst på det?” Men frågan är felställd. Det går inte att börja i den änden.

Det viktiga är i stället att försöka ta reda på varför barnet skriker, menar Bengt Grandelius. Och det är här någonstans hans roll som expert kommer in – och konflikten kring denna roll. För visst finns det något motsägelsefullt i att både vara kritisk till dagens alla barnexperter och att själv verka som en sådan.

– Det är en svår balansgång. Men om folk vänder sig till mig med frågor vill jag ju gärna ge råd, säger Bengt Grandelius, som har löst dilemmat genom att inte lev­erera några tekniska lösningar.

I stället svarar han med en motfråga: ”Hur tänker du själv?”

– Då brukar det visa sig att föräldrarna redan har en massa goda tankar som jag kan stödja hellre än att jag ska plantera in något helt nytt. Jag följer spåren till de insikter som de flesta ändå har.

För föräldraskap är inte något som bara experter klarar av. Det är hans fasta övertygelse, och med den utgångspunkten blir det inget omöjligt uppdrag att vara förälder.

– Man löser det om man har barnets väl i fokus – och om man tar sig tid att sätta sig in i barnets situation. Ambitionen måste vara att vägleda barnet in i ett liv där det lär sig att respektera sig själv och andra. Man behöver inte göra det konstigare än vad det är.