– Skolan har en tendens att bita tag i svagheter. Att få höra ”det här kan du inte och det här kan du inte och nu sätter vi igång med det här” är inte så uppmuntrande, säger Lotta Lorentzon, rektor vid ESS-gymnasiet.

När elever tas emot på ESS-gymnasiet i Stockholm görs en intervju där man visserligen försöker ta reda på vad eleven har svårt för, men också deras framtidsdrömmar och styrkor.

– Styrkorna blir redskapen att bygga på för att sedan kunna tassa ut på den svagare isen. Elever kan vara så stukade att bara frågan vilka drömmar och mål de har stärker dem. Att någon faktiskt tror att de ska klara något, säger Lotta Lorentzon.

De elever som kommer till ESS-gymnasiet har inte hittat en plats i den vanliga gymnasieskolan. Det kan finnas en mängd olika anledningar: dyslexi, adhd, autismspektrumstörning, ätstörningar eller svag begåvning. En grupp som ökar är elever som tidigare gått i särskolan, men som när de når gymnasieåldern inte vill göra det längre.

– Men det kan också vara något så vanligt som föräldrarnas skilsmässa, säger Astrid Kratz, som också är rektor på skolan.

På ESS-gymnasiet finns extra resurser att stötta elever i behov av särskilt stöd. Skolan har flera mindre undervisningsgrupper och 40 procent av lärarna är speciallärare eller specialpedagoger.

Elever kan vara så stukade att bara frågan vilka drömmar och mål de har stärker dem.

Lotta Lorentzon, rektor.

Lotta Lorentzons erfarenhet är att lärare i allmänhet inte har några problem att identifiera elever där kunskapsutvecklingen inte går som det är tänkt.

– Men de är inte så duktiga på att kartlägga eleverna och förstå varför. Ofta saknas stödfunktioner som specialpedagoger som kan handleda. Lärare har extrema krav på sig att alla elever ska nå godkänt. De är fruktansvärt stressade över de här elevernas väl och ve, men de har inte alltid paletten av undervisningsmetoder för att hjälpa dem, säger Lotta Lorentzon.

Framför allt saknar lärare tid att tillsammans med andra lärare diskutera en elevs svårigheter och tillsammans komma fram till metoder som leder framåt.

– I dag finns en bild att bara lärare får mer kunskap så blir allt bättre, men de har redan en gedigen utbildning. Det handlar om att få tid att reflektera.

Varken Lotta Lorentzon eller Astrid Kratz vill använda uttrycket svag teoretisk begåvning.

– Vi tänker inte i de termerna och vi är ofta skeptiska till de bilagor och utlåtanden som eleverna har med sig, säger Astrid Kratz.

Hon har erfarenhet av elever som fått diagnosen utvecklingsstörning, men som i en lugn och stödjande miljö klarat godkänt i alla ämnen på samhällsprogrammet. Elever har också ofta ojämn begåvning. En elev kan klara gymnasieskolans matematik, men i svenska läsa mot målen i grundskolans år tre. Eleven kan visa goda teoretiska kunskaper på biologiexkursionen, men ha svårare att visa vad den kan i klassrummet. En annan elev kan vara idérik och motorn i grupparbetet, men klara sig sämre på proven.

Diagnoser och psykologutlåtanden är pusselbitar som hjälper till att förstå eleven, men Astrid Kratz tycker att det är viktigt att göra en pedagogisk kartläggning innan man skickar iväg eleven på en medicinsk.

En pedagogisk kartläggning kan svara på frågor som Hur läser barnet? Kan eleven klockan? Kan eleven planera sitt arbete? Låter man sig störas av andra? Kan man ta ansvar? Vågar man fråga om hjälp? Kan eleven ta en instruktion? Svaren är avgörande för hur man lägger upp undervisningen.

Eleverna får vara med och berätta hur en bra skoldag ser ut och på vilket sätt de lär sig bäst.

– Jag vill hävda att alla elever kan nå målen i kursplanerna, men det kan ta längre tid och kräva mer arbete för en del elever. Skollagen ställer krav på att individualisera undervisningen. En elev kanske inte ska läsa 16 ämnen samtidigt utan ta några i taget, säger Astrid Kratz.

Hennes uppfattning är att en elev inte är ett dugg hjälpt av att genom psykologtest få veta att den har en svag teoretisk begåvning, utan att elever i stället behöver få klart för sig hur de lär sig bäst och vilka situationer som inte är bra för dem.

Andelen elever som inte blir godkända i de ämnen som krävs för att läsa nationella program i gymnasiet har i flera år legat på 10 – 12 procent. En del elever är skoltrötta medan andra slitit hårt utan att nå målen.

Karin Åsebring arbetar som kurator och speciallärare i Nykvarn kommun.

– Jag har jobbat länge som speciallärare och mött väldigt många elever i olika svårigheter. Just den här gruppen svagbegåvade är osynliga. Det talas så lite om den och den är så stor.

I en c-uppsats vid Karlstads universitet har hon intervjuat några lärare som undervisar i vanliga grundskolan om hur skolverksamheten behöver vara utformad för att elever med svag begåvning ska ha samma möjligheter att nå kunskapsmålen som andra elever.

Lärarna beskrev hur de stod inför dilemmat att fortsätta stödja eleven mot de nationella målen eller att formulera individuellt uppställda mål som eleverna hade en chans att klara av, men därmed ge upp elevens möjlighet att gå ut grundskolan med godkända betyg.

En lärare säger att det är ”lättare när man kan släppa att försöka få henne mot målen, för det var ju så från början att hon ändå ville ha betyg. Då blev det ju så oärligt på något sätt, för då kunde man ju aldrig säga att det här är ju jättebra och godkänt, för det var det ju aldrig.”

Som specialpedagog har Karin Åsebring mött många föräldrar och barn som varit förtvivlade och utmattade för att eleven kämpar att komma ikapp och aldrig lyckas.

– Jag tror att det värsta vi utsätter barnen för är de här överkraven. Det blir en sån otrolig stress hos de unga när de inte kan leva upp till dem. Det i sig skapar en massa följdsvårigheter.

Karin Åsebring anser att undervisningen borde anpassas bättre för de här barnen. Men hon tycker också att målen i kursplanerna borde anpassas.

– Om vi ska ha en skola för alla, då måste på något sätt lägstanivån vara anpassad för lägstanivån i befolkningen. Utmaningen består i hur samhället värderar teoretisk begåvning. Det ska vara möjligt att nå målen för alla, säger Karin Åsebring.