Fredrik Durkin, Alexander Abcijoglu och Alexander Holm går alla i fyran i Gärdesskolan i Stockholm. Efter skolan stannar de ibland kvar på skolans fritidsklubb, men oftast går de hem. – Jag är inte ensam för jag har min hund hemma och min mamma jobbar hemifrån, så hon är ganska ofta hemma, säger Alexander Holm.
För många tioåringar innebär steget upp i fjärde klass att de slutar gå på fritis. Visserligen finns det fritisliknande verksamhet på flertalet skolor, men den är inte lika påkostad som för mindre barn och lockar långt ifrån alla.
Många väljer i stället att gå hem själva eller med kompisar. Eftersom skoldagen ofta tar slut vid 13.30–14.30 innebär det att tioåringarna har några eftermiddagstimmar att själva råda över om deras föräldrar arbetar heltid.
Det är stor frihet för ganska små barn. Många klarar det
utmärkt och tar tillfället i akt att gå hem med kompisar och fixa mellanmål. Andra tar sig direkt till olika aktiviteter. Vissa känner sig ofta ensamma och önskar att fritis skulle finnas även i mellanstadiet.
Alexander Holm, Fanny Göthberg, Fredrik Durkin, Alexander Abcijoglu, Ebba Högberg och Ellen Thorngren är sex tioåringar som har börjat i Gärdesskolan i Stockholm den här terminen. Tidigare har de gått i den betydligt mindre skolan Olaus Petri, eller OP som de säger, som ligger i samma område.
Barnen är ivriga att berätta. När vi har satt oss ned börjar de spontant prata om den stora skillnaden mellan att vara störst på den lilla skolan och nu vara minst på den stora. Att förhålla sig till alla kaxiga 5:or, 6:or och högstadieelever är bland det första de måste hantera i början av fyran.
– Högstadieeleverna kan kommentera oss och säga: ‘Hjälp har vi varit så där små‘, säger Ellen.
– Sjuorna är så stöddiga. De kan säga åt oss att göra saker för pengar. De knuffar in oss mot väggen och säger: ‘Gå fram och skrik så högt du kan till killen där borta med telefon så får du 50 kronor‘, berättar Fredrik.
De tycker att det känns pirrigt när de ska gå förbi vissa större elever. Blickarna följer dem och kommentarerna flyger genom luften. Från OP är de vana vid att de större barnen måste föregå med gott exempel.
– Vi har hela tiden fått höra att vi ska göra bra saker för att 6-åringarna ska få bra förebilder. Det är faktiskt skönt att slippa föregå med gott exempel här! säger Ellen.
Nästan alla har fått kommentarer från äldre elever.
– När jag skulle gå från engelskan till musiken blev jag stoppad av några större som frågade: ‘Tycker du att de här killarna är söta?” Det kunde ju inte jag svara på, säger Ebba.
Det är inte bara med ord som de äldre barnen visar att de ”äger” skolan.
– Femmorna tar över lekarna. Ibland kommer de och ändrar lekarna, klagar Alexander Abcijoglu.
En av de populäraste lekarna ute på skolgården är att stå på ryggstödet till en bänk och brotta ned varandra därifrån. Barnen står i kö för att få delta. De större styr över vems tur det är. Rastvakten kommer förbi emellanåt och kollar läget.
Vilka kläder som gäller är ett annat starkt intryck som sköljer över de nya eleverna.
– Det måste vara märkeskläder. Alla har den här stilen, säger Fredrik.
Han har noterat att man klär sig annorlunda på Gärdesskolan än vad barnen på OP-skolan gjorde.
– Både på OP och här har de märkeskläder. Jag har märkeskläder som jag tycker om. Ingen säger ‘Åh, vad fula kläder du har‘, säger Ellen.
Någon nämner märket Dubster. Kommentaren kommer fort:
– Dubster är inte märke. Det är HM! förklarar Ellen.
– Jag har nästan inga märkeskläder, bara några skor och en jacka. Jag tycker inte att det spelar någon roll. Nu börjar alla ha märkeskläder. Det känns lite konstigt. De flesta killar har bakåtslickat hår och hängiga jeans här. Tjejerna har snygga kläder och är inne i modet, säger Ebba kritiskt.
– Det är mest äldre barn som bryr sig om att det ska sitta snyggt, säger Ellen. De i sjuan, åttan och nian.
– Sexan också, tillägger Fanny.
Tioåringar suger i sig information från omvärlden; om hur man ska se ut, ta sig fram, synas och höras. Det märks också att de håller på att vidga sina revir. Flera av dem åker ganska långt för att komma till skolan. De berättar en och annan rövarhistoria om vad de har råkat ut för på sina ensamma buss- eller tunnelbanefärder. Alexander Abcijoglu säger att han somnar på tunnelbanan ibland. Ellen berättar om när hon tappade bort sin åkremsa och inte hade pengar till en biljett hem. Då började hon gråta och fick en hel hundralapp av damen som satt mitt emot.
Barnen skaffar sig storstadskompetens bit för bit. De vet vilka vinddrivna existenser som häckar runt de tunnelbanestationer de brukar åka till och kan berätta om ”han med bara två tänder som ser ut som en råtta” som ber om pengar ibland.
Efter skoldagens slut går en del av tioåringarna till fritissklubben som finns på skolan. Den verkar vara mer populär bland killarna.
– Vissa dagar känner jag mig ensam när alla kompisar stannar kvar och jag går hem. Ibland går alla andra tillsammans, säger Fredrik som tränar flera dagar i veckan.
– Du har ju alltid någon att vara med, kommenterar Ellen.
Ellen och Fredrik har samma väg till Lidingö där de bor varannan vecka hos sina respektive föräldrar. Men de har nästan aldrig sällskap. De känner inte för det.
– Jag är inte ensam för jag har min hund hemma och min mamma jobbar hemifrån med lönerna på pappas företag så hon är ganska ofta hemma, säger Alexander Holm.
Fanny berättar att hennes pappa är kock och att en gång när han hade köpt en ny restaurang jobbade han långt in på nätterna.
– Då fick jag nästan inte träffa min pappa alls, säger hon.
Vad gör ni på eftermiddagarna?
– Jag tränar gymnastik tre gånger i veckan. Ibland går jag hem med en kompis. Hemma brukar jag göra läxorna. Jag är ofta ensam. Mina föräldrar är skilda så när jag är hos mamma går jag hem direkt och tar buss till gymnastiken. Min mamma jobbar ganska mycket. Hon är aldrig hemma när jag kommer hem, säger Ellen.
– Jag går hem själv. Brukar inte vara på fritidsklubben. Mamma är hemma ibland, annars finns det färdig mat. Jag spelar fotboll flera dagar i veckan, säger Alexander Abcijoglu.
Flera av barnen i den här gruppen har många aktiviteter och då kan det vara riktigt vilsamt att få några ensamma eftermiddagstimmar hemma ibland.
– Jag tycker att det är skönt att vara ensam hemma, i alla fall om man är pigg och har slutat tidigt. Om man är trött vill man att det ska vara någon hemma, tycker Fredrik.
Ebba går inte heller på fritidsklubben. Två gånger i veckan spelar hon basket och en gång piano. Ibland är hon ensam hemma, ibland är någon där när hon kommer hem. Hon säger att det är lite skönt att vara ensam. Ebba har många syskon.
– Jag har tre systrar, en låtsassyster och två bröder. En låtsassyster och en riktig bor hemma med mig, berättar Ebba.
– Jag tar det gärna lugnt och tycker att det är skönt att vara ensam, säger Alexander Holm.
– Hemma hos mamma tycker jag att det är skönt att vara ensam för där finns det både en studsmatta och en pool. Då brukar jag hoppa, säger Ellen.
Tioåringarna klagar varken över ensamma eftermiddagar eller stress på grund av alla aktiviteter. De gillar läget. Fast ibland kan de längta tillbaka till det skönt ansvarslösa livet i förskolan.
– När jag är på min lillasysters dagis längtar jag tillbaka. Man får den där dagiskänslan och vill gunga. Det var bra att inte ha några läxor och inga lektioner, säger Ellen.
– Och godare mat, fyller Ebba i.
– Man behövde inte ta så mycket ansvar och hålla koll på tider. Även om det är ganska bra att ta ansvar också, säger Ellen.
– Det är ändå roligare att gå i skolan och lära sig nya saker. Att inte bara leka hela tiden, konstater Ebba.
