Självupptagna, bortskämda, framgångsrika… Föreställningarna om endabarn är många och ofta lite klichéartade. Varje barndom och personlighet är trots allt unik.
Samtidigt finns det saker som är speciella med att växa upp utan syskon. Som endabarn slipper man exempelvis dela föräldrarnas kärlek med andra jämnåriga och man behöver inte hela tiden konkurrera med syskon om att stå i rampljuset.
– Det kanske kan framstå som en drömsituation, men samtidigt finns det två sidor av att allt ljus faller på en själv. Å ena sidan kan det vara bra för ett barn att verkligen bli sedd av föräldrarna. Å andra sidan finns risken att mamma och pappa blir lite väl involverade. När man är på väg ut i världen kan det vara en fördel att bli sedd lite lagom mycket, så att man får möjlighet att utforska saker på egen hand, säger Fredrik Odhammar, psykolog och psykoterapeut vid Ericastiftelsen i Stockholm.
Han betonar att även om syskonrelationerna – eller frånvaron av sådana – påverkar uppväxtförhållandena, finns det många omständigheter som formar våra personligheter. Minst lika viktigt är exempelvis var vi växer upp, hur familjesituationen ser ut, vilken socialgrupp vi tillhör och vilket temperament vi föds med.
– Vi lever alla individuella liv. För en utomstående kan det kanske framstå som en stor fördel att få ha föräldrarna helt för sig själv, men det beror också på hur trygg familjesituationen är. Finns det svårigheter i familjen, har man ju inga syskon att dela bördorna med om man är endabarn, säger Fredrik Odhammar.
Att det genomsnittsliga barnantalet i befolkningen var högre tidigare (se grafik) har ibland tolkats som att alla hade många syskon och att endabarnen är betydligt fler i dag.
Det stämmer inte riktigt. Syskonskarorna var visserligen större i början av 1900-talet, men samtidigt var det fler som helt saknade bröder och systrar. Bland dagens 20-åringar är det exempelvis bara sex procent som saknar syskon, jämfört med 13 procent bland medelålders personer.
Samtidigt finns det tecken som tyder på att endabarn kan komma att bli vanligare igen. Barnafödandet har senarelagts. Eftersom såväl fertiliteten som orken minskar med stigande ålder, blir det kanske inte mer än ett barn.
I sin kliniska verksamhet har Fredrik Odhammar inte sett att endabarn skulle ha mer psykiska problem, men han menar samtidigt att det finns vissa fördelar med att växa upp tillsammans med andra barn i familjen.
Ett äldre syskon kan exempelvis få känna sig stor och utveckla sin förståelse för yngre barns upplevelser. Småsyskon å andra sidan har fördelen att födas in en familj där mamma och pappa redan har viss erfarenhet av föräldraskap.
Syskonskapet erbjuder dessutom stora möjligheter att utveckla och finslipa de sociala förmågorna. Genom förhandlingar kring popcornskålen lär sig syskon att både ta för sig och dela med sig. Och runt det högljudda middagsbordet tränas de att ta plats i diskussioner och försvara sig verbalt mot syskonens angrepp.
– Även om det i stunden inte upplevs så positivt, kan det kanske leda till en större förmåga att hantera liknande situationer senare i livet, säger Fredrik Odhammar.
I en syskonskara tränas barn också att hantera sin aggressivitet. De flesta bröder och systrar ger varandra tjuvnyp emellanåt och många lär sig tidigt att ge igen verbalt för upplevda orättvisor.
Även i andra grupper kan man förstås öva konflikthantering, men familjen är speciell eftersom syskonen alltid finns kvar, oavsett hur häftigt man har bråkat. Dessutom finns ofta föräldrarna
i närheten och kan gå in som skiljedomare om konflikten urartar.
– Barn med syskon får ofta mer övning i att hantera konflikter än endabarn. Det är ju en väldig skillnad att bråka med en två år äldre bror än med en förälder som bara säger ”Nu bestämmer jag det här”. I syskonskaran får man testa olika strategier och se vilken som fungerar bäst i olika situationer.
– Dessutom kan det vara nyttigt att då och då bli avvisad av ett sykon. En äldre bror tar kanske med sig kompisar hem efter skolan och stänger dörren om sig för att spela datorspel i fred.
Har man varit med om det som barn, tar man kanske inte lika illa vid sig om man senare i livet blir avvisad på liknande sätt.
– Man vet att det inte behöver innebära att man blir utesluten för all framtid, säger Fredrik Odhammar.
Om personer med flera syskon avundas endabarnens ensamrätt till föräldrarna, kan de ofta samtidigt tycka lite synd om dem. Visserligen har de hela baksätet för sig själva, men de har kanske ingen jämnårig att leka med på bilsemestern. Inte heller har de någon att gadda ihop sig med gentemot föräldrarna, eller dela sina familjeminnen med när föräldrar en gång går bort.
– Många föräldrar till endabarn får dåligt samvete på grund av det, men endabarn behöver inte alls vara ensambarn. I dag går ju de flesta barn på dagis eller träffar jämnåriga i skolan, på fotbollsträningen eller hos släktingar. Även om det inte är exakt samma sak som syskonrelationer, kan det kompensera för de erfarenheter som endabarnen missar, säger Fredrik Odhammar.
Fotnot: På Ericastiftelsen i Stockholm bedrivs barn- och ungdomspsykoterapi, forskning och högskoleutbildning med inriktning på individualpsykoterapi med barn och ungdomar. Verksamheten finansieras av stat och landsting.
