Enligt Statistiska centralbyrån har 27 procent av kvinnorna i åldern 16-24 år avstått från att gå ut på kvällen av rädsla att bli utsatta för våld, jämfört med fyra procent av männen i samma ålder.
– Killar är nog lite mer rädda än enkäterna visar. Det är nog en del som inte vill erkänna att de är rädda ens i en anonym undersökning, säger Filip Holmström, 16 år.

– Om någon blir våldtagen uppmärksammas det mycket mer än om någon blir misshandlad. Det finns en massa filmer om våldtäkter men inte särskilt många om en vanlig misshandel. Det är klart att tjejerna blir mer rädda, säger Dennis Fransson, 15 år.
Han berättar om en före detta flickvän som brukade sätta sig bredvid någon ung kille när hon åkte tunnelbana för att det skulle se ut som om de var tillsammans. På så vis slapp hon bli antastad av konstiga typer. Själv har Dennis ingen speciell strategi, utan brukar sätta sig där det finns flest lediga platser.

– Jag tror att killar är mindre rädda eftersom de känner hur killar fungerar, de vet hur man ska bete sig om något händer, säger Dennis Fransson.

Detta är något som tonårs­killar får lära sig den hårda vägen. På några ord kan man märka vilken attityd en främmande kille har.
– När man är ute så händer det ofta att någon som vill bråka följer en med blicken hela tiden, jag tror att alla har varit med om det. Förut förstod jag inte riktigt. Om någon tittade på mig så kollade jag tillbaka och undrade om det var någon jag kände. Då frågade de ”Vill du bråka?”

Långa blickar är ett sätt att utmana, den som tittar längst är modigast. Tittar båda väldigt länge, utan att vika med blicken, så blir det bråk.
– En gång när jag var på väg hem skulle jag gå bredvid ett stort gäng och råkade slå i axeln på en kille. Sen kom de efter och puttade omkull mig och skrek. Jag var med vänner så de särade på oss och snackade med båda, sen var det lugnt, berättar Dennis.

Blickar, en axel som nuddar en ­annan. Det som kallas det oprovocerade våldet har ofta inletts av en provokation som absolut inte försvarar något våld, men som ses som en provokation i en del tonårs­killars värld.
Anders Fredholm, 16 år, har inte varit med om några allvar­ligare hot.
– Det är mer att man skojbråkar, det har aldrig hänt mig något när jag har varit ute.
Vid de tillfällen då någon som är elev på skolan blivit rånad eller misshandlad har det inte dröjt länge innan ”alla” vetat om det.
Filip Holmström har upplevt incidenter som han är säker på inte varit på skoj.

– De kanske skriker ”Jag ska döda dig!” En gång på fotbollsplanen var det några som skrek ”Vem är ni? Jag vill bara prata!” Man hörde på deras röster att de inte ville väl.
Han brukar vara vaksam när han är ute på kvällen.
Hur rädd får man visa att man är som kille? Byter ni trottoar om det är ett stökigt gäng framför er?
– Om de är många och väldigt bråkiga kanske man byter trottoar, annars går man förbi och försöker att inte kolla så mycket, typ ”jag är inte här”, säger Anders.

– Jag brukar gå förbi på utsidan av gänget, ville man leka macho skulle man gå rakt igenom det, ­säger Dennis.
Mälarhöjden gränsar till Bredäng och är ett tydligt exempel på det segregerade Stockholm. På ena sidan en bergknalle ligger villor med stora tomter och på andra sidan höghus. Dennis Fransson har bott både i Bredäng och Mälarhöjden och känner sig hemma i båda stadsdelarna.

– De i Bredäng bor i miljonprogramsområden och är grannar med Mälarhöjdens stora fina villor där man lever lyxigt. Det är segregationen som skapar sådan spänning mellan områdena. Det blir en sorts kultur i Bredäng och en annan här. Känner man inte till den andra kulturen blir man rädd för den.
– I Mälarhöjden ser vi bara de bråkiga människorna från Bredäng och Skärholmen. Det finns många som är snälla och inte bråkar, jag känner många, som man inte ser här. I Bredäng å andra sidan tror en del att de flesta svenskar är rasister.

På skolan ordnas ”Våga mötas-dagar” då hälften av Bredäng­eleverna är på Mälarhöjdens skola och hälften av Mälarhöjdseleverna på Bredängsskolan. De lagar mat, idrottar och har värderingsövningar tillsammans.

– Det är en bra idé och det var ganska roligt. Men det rinner ut i sanden, det är inte många som börjar umgås över gränserna efter några dagar, säger Filip Holmström.
Han tycker att det inte räcker med några ”Våga mötas-dagar”, utan att det behövs något mer varaktigt, till exempel att konsekvent blanda elever från Bredäng och Mälarhöjden på språk- eller idrottslektioner eller ha fotbollsturneringar tillsammans.

Anna Asker
08-13 52 07, anna.asker@svd.se