Svenska föräldrar tycker att det är viktigt att ge barnen egna rum. 97 procent av barnen mellan 10 och 18 år med svensk bakgrund har eget rum. Bland barn med utländsk bakgrund har 64 procent eget rum, enligt SCB.

Barnpsykolog Malin Bergström menar att man inte kan säga att barn universellt har behov av ett eget rum utan att det är ett kulturellt uttryck där vi svenskar i mycket högre grad betonar självständighet.

– Jag tycker att vi generellt i Sverige har en väldigt ambitiös inställning när vi blir föräldrar. Många har redan från början önskemål om att kommande lilla barn ska få ett eget rum, säger Malin Bergström, barnpsykolog vid Brommaplans BUP-mottagning och doktorand vid Karolinska institutet.

Men att skaffa sig fler rum är inte alltid det lättaste. I Stockholms innerstad kostar, med ett genomsnittligt kvardratmeterpris på bostadsrätter, ett barnrum på nio kvadratmeter närmare en halv miljon kronor. Att byta till sig en större hyreslägenhet eller flytta till en större villa är inte heller det enklaste.

Små barn har ganska små behov av en egen sfär, upp till skolåldern åtminstone. De vill vara där föräldrarna är och svenska föräldrar är väldigt tillmötesgående. Att få sitta och leka med grejer i en kökslåda när pappa lagar mat räcker långt.

– Vi tycker att det är viktigt att barnen får vara med och skära små gurkbitar med en slö kniv, medan man i andra länder som Italien hävdar att i köket finns en varm spis, hett vatten och vassa knivar och där kan inte barn vara.

En annan kulturell skillnad är att svenska barn ofta sover i samma säng som mamma och pappa ända upp i skolåldern, vilket inte alls är lika vanligt i andra västländer enligt en forskningsstudie i sju länder.

Men svenska föräldrar tycker ändå att det är viktigt att tidigt ge barnen eget rum med egen säng.

När föräldrar separerar och får dåligt samvete är det vanligt att föräldern väljer att sova på soffan i vardagsrummet medan barnen har sovrummen.

– Svenska föräldrar är väldigt barnorienterade och kunniga om barns behov. I grunden tycker jag att det är positivt. Men en förälder behöver också vara en förebild i att ta hand om sig själv. Om man missar att se till sina egna behov så kan man få mindre chans att orka med ungarna, säger Malin Bergström.

En annan aspekt på att ha eget rum är att svenska barn har så extremt mycket leksaker att de kan behöva ett rum bara för att ha någonstans att förvara alla grejer.

Redan i lågstadieåldern börjar barn sätta upp lappar ”Knacka innan du går in” eller ”Intrång är förenat med döden”.

– Det är så härligt med syskon och det är en träning. Man får både vara nära varandra och stödja varandra, men man får också lära sig att ha respekt för varandras gränser.

Det kan alltså vara god träning i hänsynstagande att dela rum med ett syskon. Malin Bergström menar att det är lätt som vuxen att överföra egna behov av en egen sfär till barnen, men det behovet kommer först i 13–14-års­åldern.

– Sen är förstås barn olika. Det finns även tonåringar som tycker att det känns tryggt att sova med någon. Men det är klart att man på något sätt har behov av en egen sfär, att få ha datorn i fred eller ha sin egen lilla vrå.

Det kan vara jobbigt att dela rum med ett syskon man inte kommer överens med, att aldrig få vara i fred och slappna av.

En egen sfär är en viktig del i frigörelsen från familjen. Tonåringar måste gradvis få bygga upp en egen tillvaro med andra relationer och egen kompetens för att så småningom klara sig på egen hand utan föräldrar.

–  Jag tror att det är viktigt att de känner att man förstår och respekterar det här behovet av en egen plats, där jag som förälder behöver backa och knacka. Har man inte ekonomiska förutsättningar att ge ett eget rum så kan man visa den respekten på andra sätt genom draperier, en säng som är som en koja eller att de får ha en egen dator som ingen annan pillar på.

Malin Bergström tycker att vi som vuxna inte skulle behöva ha så bestämda uppfattningar om vad som är fint och vad som inte är fint. Det anses ofta fint att ha eget rum. Men man kan också ha inställningen att det är fint att vara nära. Men Malin Bergström skulle helst se att föräldrar kunde ha öppenhet att fundera över vad just deras barn trivs med.

Att, som många drömmer om, bo så stort att sovrummen och garderoberna aldrig tar slut har också sina nackdelar.

–  Det kan bli en väldig distans rent rumsligt. Tonåringar är fenor på att stänga dörren om sig. Har de en egen tv och egen dator, som vissa barn har nuförtiden, ja då ska man mötas vid middagsbordet i 20 minuter.

För att en barnfamilj inte ska räknas som trångbodd ska barnen ha varsitt sovrum, föräldrarna kan dela sovrum och det ska finnas ett vardagsrum, enligt normen för trångboddhet.

Helen Ekstam, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, har ställt frågor i en enkät med 2 200 personer som underlag för en avhandling om trångboddhet. Av de trångbodda barnfamiljerna

i undersökningen var det 62 procent som inte tyckte att trångboddheten påverkade vardags­livet negativt.

– Jag vill jämföra vad som är trångbott enligt normen med hur människor upplever trångboddhet. Det skiljer sig ganska mycket. Det är mycket möjligt att de som är väldigt många i familjen tycker att det är betydligt svårare än om man är ensamstående med ett barn och bor i en etta, men det ska jag följa upp. Jag tror att det ofta är föräldrarna som tränger ihop sig, medan man prio­riterar att barnen får eget rum, säger Helen Ekstam.