Bo Sundblad är läsforskare och undervisar vid Lärarhögskolan i Stockholm. De senaste 15 åren har han slagits för ungas rätt till läslust och för skönlitteraturens plats i skolan. Men så har det inte alltid varit. När han själv var i 20-årsåldern hade han läkarintyg på att han var dyslektiker och hade bara läst två skönlitterära böcker – Siddharta av Herman Hesse och Sagan om Ringen av J.R.R Tolkien.

– Jag läste knackigt och när det blev besvärligt att gå in i en text gav jag snabbt upp eftersom jag trodde att det var i mitt huvud som felet satt. Det blev en ond cirkel där jag aldrig utvecklades som läsare. Alla andra kamrater kämpade på med texten tills de förstod, säger han.

När Bo Sundblad trots allt började läsa pedagogik på universitetet och satte sig in i facklitteraturen på området insåg han att han under skoltiden hade haft lässvårigheter, men inte dyslexi. Med den insikten började han kämpa sig igenom den ena boken efter den andra och i dag vet han inte hur man somnar utan att läsa.

– Men det var ett djävligt jobbigt halvår när jag upptäckte att hela mytbilden om mig själv som dyslektiker var falsk. Hade lärarna kunnat möta mig med en annan pedagogik så hade jag antagligen kommit igång med läsningen många år tidigare. Det är grymt att hitta på biologiska ursäkter för att slippa lära ett barn att läsa, säger han upprört.

Läsningen är oerhört viktig ur många aspekter. Den påverkar bland annat vårt sätt att tänka. Att läsa en text innebär att vi får möjlighet att distansera oss lite från innehållet, vilket indirekt ger en övning i abstrakt och hypotetiskt tänkande.

Under 1930-talet gjordes en klassisk studie i Uzbekistan. Invånarna där fick följande fråga: ”Här i Uzbekistan odlar ni bomull. Det kräver varm och torr väderlek. Det finns ett annat land som heter England där det är kallt och fuktigt. Går det att odla bomull där?” De som inte kunde läsa och skriva svarade då oftast: ”Det vet jag inte för jag har inte varit där.”

– Vuxna människor som inte kan förstå abstrakta och hypotetiska resonemang framstår lätt som dumma och obegåvade i våra ögon. Därför är det så vitalt att alla barn ges rätten att lära sig läsa och skriva. Läsningen har en oerhört kraftfull effekt på en människas tänkande, säger Bo Sundblad.

En annan av skönlitteraturens speciella kvaliteter är att den stimulerar fantasin och för oss in i världar vi annars inte skulle haft tillträde till. Samtidigt som den tysta läsningen är en djupt asocial process, blir varje bra bok en övning i att gå utanför sig själv och se verkligheten genom någon annans ögon, menar Bo Sundblad.

– Det som är så läckert med läsningen är att det du upplever är garanterat privat. Ingen utomstående har insyn, vilket innebär att du kan tillåta dig att tänka och pröva olika roller. Jag kan säga till huvudpersonen att hon är en dum åsna eller låtsas att jag själv är den kvinnliga huvudpersonen – vilket jag kanske inte skulle våga göra öppet.

Men kan inte lika gärna filmer eller dataspel stimulera fantasin och inspirera till utforskande av roller?

– Nej, inte på samma sätt. Som läsare är du så oändligt mycket mer aktiv och kreativ än om du tittar på en film. När man ser en film är det filmskaparens bild av berättelsen man får ta del av och är det en väldigt tjusig skådespelare så är det så uppenbart att det inte kan vara du. Berättelsen är därför mer stängd.

– Det som gör läsningen så unik är också att du själv styr tempot. Du kan läsa vissa partier långsammare, gå tillbaka och kolla en uppgift eller hoppa över en tråkig miljöbeskrivning. Eftersom du kan stanna upp i texten blir möjligheten till reflektion mycket större. En film eller en ljudbok kan man visserligen också stanna eller spela tillbaka, men det gör man nästan aldrig.