Shilan har tvättat händerna och hittat sin egen handduk. Hon är så förtjust i att vara på dagis att hon tänker bli dagisfröken när hon blir stor.
Många barn mellan ett och fem år tillbringar runt 35 timmar i veckan på dagis. Det är inte konstigt med tanke på att allt fler föräldrar arbetar heltid. För att få några svar på hur ”dagisproffsen” (5-åringarna) själva ser på sina långa dagisdagar gör SvD ett par besök på förskolan Bullerbyn i Bredäng.
Sex femåringar från avdelningen Norrgården har samlats runt ett litet bord en måndagsmorgon för att prata om hur de har det, vad de gör och vad de tycker om sina dagisdagar. Här sitter tre tjejer: Shilan Mustafa, Naima Dalmar och Klara Brusell. Och tre killar: Samuel Beraki, Antonio Curylo och Nestor Högberg. I likhet med de flesta andra femåringar går de i en kommunal förskola. Alla sex har gått på dagis i flera år vid det här laget.
De gäspar lite då och då. Omställningen mellan helgens lunk och måndagens dagisrutiner går lite i slow motion.
I det här gänget svarar ingen spontant att de har långa dagar. Efter helgen känns det kul att vara tillbaka bland kompisarna och alla leksaker på dagis. ”Fast
ibland blir man hämtad lite väl sent”, säger någon. Men det kan ju vara mysigt att få vara ensam med en dagisfröken, tycker någon annan. Om man blir hämtad sist flera dagar i rad är det inte kul, enas de om.
Vi pratar också om varför de är på dagis. Om att mammor och pappor jobbar. Och om vad de tänker göra när de blir vuxna.
- Jag ska pyssla med datorn. Jag har en låtsasdator hemma, säger Nestor.
- Jag ska städa hemma och gå ut med mina storebröder, säger Naima.
- Jag ska jobba på dagis, säger Shilan och berättar att det gör hennes mamma.
- Jag ska jobba med mobiler, säger Samuel tvärsäkert.
Ibland jobbar mammor och pappor så mycket att det dröjer länge innan de kommer och hämtar på dagis. Det händer att barnen längtar jättemycket.
Vad gör man då?
- Man gråter. Får tårar, förklarar Naima. Sen leker man och går ut.
Du blir alltid hämtad först, säger barnen till Naima.
- Mmm, de är jättemjuka min mamma och pappa, säger Naima och ser glad ut.
- Ibland hämtar min pappa, men mest är det mamma, säger
Klara.
- Det är mest min pappa som hämtar, säger Samuel.
- När pappa hämtar är jag kvar sist, säger Nestor. Ibland går jag omkring utan att leka.
- Det kan vara tråkigt att vara kvar sist, säger Samuel samtidigt som har skrattar stort.
Ingen kan klockan, men alla vet i vilken ordning barnen brukar gå hem. På så sätt har de koll på när det närmar sig hämtning för dem själva.
- Åh, jag vill att Sebastian ska vara här nu också, säger Samuel plötsligt.
Sebastian praktiserade på förskolan förra veckan.
Vad var så bra med Sebastian?
- Han var en kille som vet hur man ska göra, konstaterar Samuel.
Manliga förskollärare och barnskötare är en bristvara. När det kommer en manlig praktikant blir han ofta den ”sockerbit” som särskilt killarna dras till. Konsekvensen för hur barnen uppfattar kvinnodominansen blir tydlig när vi pratar vidare.
- Det är bara tjejer som kan vara i skolor. Alla lärare är tjejer, säger Samuel.
Han får dock mothugg från sina egna tjejkompiar.
- Nej, så är det inte alls, säger Shilan.
-
Killar kan också vara lärare, understryker Naima.
Vad kunde Sebastian som de andra fröknarna inte kan?
- Typ men jag säger inget, säger Samuel och ser lite finurlig ut och tillägger: Nu vill jag springa och galoppera.
Det spritter i benen på flera av barnen och det börjar bli dags att gå ut. Men först några frågor om kompisskap. Alla sex barnen kan räkna upp bra kompisar i dagisgruppen. De flesta nämner både tjejer och killar, även om de har fler av samma kön. Shilan verkar vara särskilt populär.
- Fast jag leker bara med killar, säger Samuel som just började med att nämna Shilan som en av sina bästa kompisar. Och du, Antonio, du är en riktig killtjusare, tillägger han och skrattar.
Shilan gillar att leka mamma, pappa, barn. I dag har de lekt att mamman och pappan var döda. Och så lekte de häxor med en kille som heter Juno.
- Vi gjorde en jättehemsk soppa, berättar Shilan.
Samuel säger att ibland blir jätteskrämd av häxor. Och att de fanns på riktigt förr i tiden.
- Äsch, de finns inte. Man bara
drömmer om dem, säger Naima.
Plötsligt byter samtalet ämne och börjar handla om kärlek. Alla runt bordet fnissar hysteriskt och snart ligger Samuel på golvet och vrider sig av skratt.
- Du är kär i Naima, säger han till Antonio.
Naima ser nöjd ut, medan Antonio ser ut som om han inte har lyssnat alls.
- Min mamma är kär i mig, säger Nestor.
Snart skrattar hela gänget och kastar sig upp från stolarna och och ner på golvet. Det är bara att inse att nu går det inte att föra en stillsam konversation med de här energifyllda femåringarna längre. Det är dags att ge sig ut på dagisgården och galoppera!
Vissa är ute på två röda minuter, andra har stora problem med blixtlås och knappar. Fröknarna tar det lugnt och låter barnen göra jobbet. Som besökande vuxen slås man av vilken lugn lunk det blir när man följer barnens tempo. Vi jagade mammor och pappor har ju ibland en tendens att mer eller mindre hälla våra ungar i bävernylonoverallerna och kuta iväg.
Dagisgården är inte särskilt stor och i mina ögon finns
det inte så många spännande platser att leka på. Men de här barnen verkar inte se det hela på samma sätt som jag. När jag ser en helt ordinär dagisbyggnad i trä (som vill se ut som om den låg i Bullerbyn) med asfalterade gångar och enstaka buskar, ser barnen en farlig djungel på ena sidan och en evighetslång racingbana från den ena sidan till den andra. De far runt som skottspolar och leker under buskar, bord och i den lilla grässluttningen på framsidan. Där finns det en skattkista, säger de. Shilan, Juno och Nestor har hittat nycklar som de samlar på och delar ut.
På frågan om de hellre skulle vilja vara hemma än på dagis svarar alla att det är bättre på dagis för där finns kompisarna. I bostadskvarteren är det nästan aldrig små barn ute och leker på dagtid numera. Därför är det inte ett särskilt attraktivt alternativ.
När småbarnen från den andra avdelningen gått in för att äta lunch kan de större barnen få ta fram cyklarna. Innan man hinner blinka är det racertävling runt dagiset. Adam och Ori
stannar till vid trappan.
- Vi ska in på verkstan. Vi har en liten nyckel här, säger Ori.
Efter några varv är det dags för Samuel, Adam och Bengi att gå in för att hjälpa till med dukningen. Bengi har aldrig gjort det själv förut, men eftersom han sett sina kompisar duka vet han precis hur det ska vara.
De andra barnen går in lite senare. Då ställer de sig i kö för att tvätta händerna. När de är klara väntar de i myshörnan. Snart kommer ”dagens dukare” Samuel, Adam och Bengi ut och berättar för alla barnen vad det blir för mat i dag.
- Kycklingbiffar, potatis, sås och morötter. Mjölk eller vatten att dricka och päron till efterrätt.
Barnen sätter sig vid de tre borden inne på sin avdelning. Lugnt och civiliserat skickar de runt skålar till varandra. Tio över elva är klockan och de flesta är upptagna med att skala sina potatisar. Det tar sin tid, men det gör inget för ingen har bråttom. Mikael tar i allt vad han kan för att skära sin biff i bitar.
- Jag tycker om att laga mat, säger Mikael medan han
sågar vidare i biffen.
Senare på måndagseftermiddagen ska det bli sockermålning. Men först en skön vila när barnen får ligga på madrasser och lyssna på en saga. Några av barnen gäspar stort medan de äter. De har jobbat hårt ute på gården.
Att ta reda på hur barn ser på sin tillvaro är förstås ett vanskligt projekt. När man är 5 år reflekterar man inte över hur man har det som en vuxen gör, eller ens som ett större barn. Man är här och nu. Det svar man får av en hungrig 5-åring kan bli helt annorlunda efter maten.
Femåringarna på Norrgården ger intryck av att trivas med sina ”arbetsdagar”, men med tanke på hur lång ”årsarbetstid” våra barn har i förskolan vill vi veta mer om hur de upplever sin tillvaro. Tyvärr finns det inte mycket forskning på området.
