För Christian är det betydligt lättare att svara datorn om hur han mår än att sitta öga mot öga med någon. Terapeuten Bjarni Bjarnason sitter dock alltid bredvid.
Det stora intresse för datorer som många killar visar bidrog till att Gunilla Olsson och Bjarni Bjarnason bestämde sig för att utveckla ett datorprogram som skulle hjälpa dem att diagnostisera tonårskillarna och få dem motiverade att stanna i behandling.
Deprimerade tonårspojkar är svårare att hjälpa än flickor. De söker mer sällan självmant hjälp och protesterar ofta när föräldrar och skolpersonal vill att de ska kontakta psykiatrin.
Därför startade barn- och ungdomspsykiatern Gunilla Olsson och mentalskötaren och KBT-terapeuten Bjarni Bjarnason ett utvecklingsprojekt på Ungdomshälsan i Uppsala om hur man bättre kan fånga upp deprimerade pojkar mellan 13 och 16 år .
Ett trettiotal killar kom till dem, de flesta på initiativ av skolpersonal.
– Att vi måste göra något för killarna i högstadiet hade jag tänkt på länge, berättar Gunilla Olsson när vi ses på Ungdomshälsan i Uppsala.
Gunilla Olsson skrev sin doktorsavhandling i psykiatri om just depressioner hos tonåringar.
Vinsten med datorprogrammet var att det visade sig ge så mycket mer än ett vanligt patientsamtal. När diagnosen som fångats upp i datorprogrammet dessutom bekräftades i samtal med tonåringen själv och hans föräldrar kunde killarna få hjälp hos Bjarni Bjarnason och Gunilla Olsson med kognitiv beteendeterapi (KBT) och eventuellt medicinering.
De som får behandling är annars mest deprimerade flickor. Tjejer kommunicerar mer och är mer öppna för att söka hjälp.
Antalet flickor och pojkar som kontaktar barn- och ungdomspsykiatrin ser mycket olika ut. I lägre skolålder dominerar antalet pojkar stort. I tonåren är siffrorna rakt motsatta. Då är det flickorna som utgör den absolut största delen av patienterna inom ungdomspsykiatrin.
– Detta är antagligen olyckligt, menar Gunilla Olsson. Det finns sannolikt en stor grupp pojkar som inte mår bra, som är deprimerade och kanske även har en beteendestörning.
–Vi har båda lång erfarenhet av den barnpsykiatriska öppenvården och hade noterat hur svårt det var att få in killarna på det traditionella sättet, säger Bjarni Bjarnason.
När pojkarna är små kan föräldrar och skola fortfarande bestämma över dem. I tonåren krävs det mycket mer för att få dem att söka hjälp.
– De vill inte bli utfrågade. Det är som om de tar det som en kränkning, säger Gunilla Olsson.
Skolan rår inte på dem. De får inte iväg killarna till Bup, barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen.
– Man tar inte en 185 centimeter lång kille och drar iväg honom. Försöker man är man dömd att misslyckas. Han kommer knappast att hjälpa till att berätta sin sjukdomshistoria under 1,5 timma, säger Bjarni Bjarnason.
– Vi har sett många exempel på hur killarna ber sina föräldrar dra åt helvete i mottagningsrummet. Då är det klart att föräldrarna blir osäkra om de gör rätt, säger Gunilla Olsson.
De funderade på hur de skulle motivera grabbarna när de kom till mottagningen.
Hur lockar man ur en 13-årig kille all den information han sitter inne med?
– Tänk dig att du åker bil med den här killen. Det är lugnt. Han svarar på frågor omgående. Varför? Jo, man behöver inte ha ögonkontakt. Det blir inte så krävande, säger Gunilla Olsson.
Programmet motsvarar det diagnossystem som används inom psykiatrin med nio kriterier för att fastställa diagnosen depression.
– Flera frågor rör samma kriterium för att resultatet verkligen ska bli robust, säger Gunilla Olsson.
Frågorna som datorn ställer besvaras med ett ja eller ett nej. Några få exempel är: Har du energi i kroppen? Ork att göra saker? Känner du dig långsam och seg i kroppen? Märker andra att du är seg och långsam? Känner du dig pigg och aktiv? Ligger du mest på sängen eller vid tv:n? Orkar du hjälpa till som du förväntas göra hemma? Redan efter att ha fyllt i ett antal frågor på en sida gör ”datorn” en sammanfattning av känsloläget.
– Då kommer gensvaret, till exempel: ”Jag är lite seg”, förklarar Bjarni Bjarnason.
Tanken med att datorn snabbt sammanfattar läget är att det ska motivera ungdomarna att fortsätta. Många av grabbarna är vana vid snabba belöningar i datorvärlden. Det verkar fungera bra även i den här enkla modellen.
– Det är motiverande och då fortsätter de att svara på frågor, säger Bjarni Bjarnason.
– Ibland kan de säga; ”konstigt vad datorn svarade rätt!”, säger Gunilla Olsson.
En kille kom till Bjarni Bjarnason och bad att få svara på frågor med hjälp av programmet, inte på något annat sätt.
– Han hade gjort ett självmordsförsök, säger Bjarni Bjarnason.
Många killar vill inte gärna visa sig deprimerade eftersom det är tecken på svaghet. Det vill vara starka och duktiga.
Hur märker man att en tonårskille är deprimerad?
– Han hamnar lätt i bråk, konflikter och slagsmål, han är lättirriterad och störs av allt möjligt . Ingenting är roligt längre. Han har problem med läxläsning, äter dåligt och sover på fel del av dygnet, förklarar Gunilla Olsson.
Deppigheten märks också i kroppsspråket. Gester, mimik och hur man rör sig berättar om hur de mår psykiskt.
– En deppig tonårskille kan hoppa runt och pilla och plocka i stället för att se hämmad ut, säger Gunilla Olsson.
Hur skiljer man vanligt trött tonårsbeteende från en depression?
– Det är typiskt för tonårskillar att de är väldigt lättirriterade. Irritabiliteten kan likställas med nedstämdhet. Den friska tonåringen blir också ofta arg och ifrågasätter det mesta, men de är inte irritabla på det här sättet, säger Gunilla Olsson.
Varför tror du att så många färre pojkar än flickor får diagnosen depression i tonåren?
– Många killar är utagerande. Man uppfattar inte det som depression, vilket det i själva verket kan vara, säger Gunilla Olsson.
Hon säger att det finns forskarkollegor som anser att depressionssyndromet är definierat utifrån en kvinnlig bild av sjukdomen.
– Den manliga varianten är annorlunda. Den fyller inte alltid de kriterier vi har i dag, säger Gunilla Olsson.
Bland det trettiotal deltagarna i projektet varierade behandlingstiderna mycket beroende på diagnos och social situation.
– Det är jätteviktigt att fånga upp de här killarna tidigt. Depressionen utvecklas ofta i pubertetens hormonskjuts. De har så mycket att förlora på att vänta. Det kan leda till många förlorade studieår eller till och med missbruk, beteendestörningar och våld, menar Gunilla Olsson.
