Mammor med två månader gamla bebisar på stan. Från vänster Kristina Lindvall med MajaKarin, Malin Larsson med Björn, Karin Berkestad med Klara och Karin Forsell med Anna.
På Stockholms trottoarer är det ovanligt tätt mellan barnvagnarna, barnstolarna säljer slut på Ikea i Kungens kurva och det är som förgjort att hitta en ledig plats på kaféer som favoriseras av nyblivna mammor. Förra året föddes 11 348 bebisar. Inte sedan 1956 har det fötts så många barn i Stockholm.
Men, lite paradoxalt, befarar demograferna att de höjda födelsetalen i storstadsregionerna kan leda till färre nyfödda i landet som helhet. Gun Alm Stenflo är demograf vid Statistiska centralbyrån och gör prognoser över befolkningsutvecklingen.
– Min största oro när jag gör prognos är att det finns en tendens att om man bor kvar i stadskärnan blir det färre barn, medan de som flyttar ut skaffar fler barn. Nu är det en större andel i barnafödande ålder som bor i storstäderna. Det är mycket möjligt att det inte blir så stark uppgång som vi trodde, säger Gun Alm Stenflo.
Efter babyboomens rekordsiffror runt 1990 rasade födelsetalen till bottennivå 1999. De flesta vill ha ett arbete innan de skaffar barn och många sköt upp barnafödandet under lågkonjunkturen. Sedan 2000 har födelsetalen stadigt ökat, men är inte i närheten av siffrorna runt 1990.
De senaste månaderna har det märkts en avmattning. Antalet födda i januari och februari är lägre än samma månader förra året.
– Det har nog att göra med att det inte blir lika många barn i storstäderna, men det är för tidigt att säga om det är en trend eller bara en tillfällig nedgång, säger Gun Alm Stenflo.
Att det inte fötts så många barn i Stockholm sedan 1956 betyder alltså inte att stockholmskorna föder lika många barn som på 50-talet, i stället beror ökningen på en förändrad befolkningsstruktur. Många högutbildade flyttar till Stockholm och blir kvar. Det är inte så många av de mindre orterna som kan erbjuda jobb åt två högskoleutbildade.
– Stockholm befolkning har blivit yngre och yngre, det har blivit fler i barnafödande ålder. Under 90-talet hade vi ett flyttnetto på plus 7 000 i snitt under ett stort antal år och de som kom var i 20-årsåldern, säger Christina Norrby, ansvarig för befolkningsstatistik på Utrednings- och statistikkontoret i Stockholm.
Av landets samtliga nyfödda bor numera cirka 40 procent i någon av storstadsregionerna. Hälften är äkta storstadsbebisar och bor i kommunerna Stockholm, Göteborg eller Malmö.
De som annars skulle ha fött sina barn i Skellefteå, Nässjö eller Jönköping, de föder i Stockholm i stället. I Nässjö är den summerade fruktsamheten 1,93, men i Stockholm bara 1,61 (2003).
Om det är villkoren i storstäderna som dämpar barnafödandet kommer inflyttningen att få konsekvenser. Svårigheter att få en större bostad till en rimlig kostnad kan vara en sådan faktor.
– Andra saker kan kanske också påverka. Det är lite mer jobb om du bor mitt i staden, du kan inte släppa barnen utan måste följa med dem, säger Gun Alm Stenflo.
En stor andel av de unga i storstäderna är högskoleutbildade och är lite äldre när de börjar skaffa barn än de med bara gymnasieutbildning. Det kan vara en av förklaringarna till att fruktsamhetstalen är lägre i storstäderna än i övriga landet.
Driften att få barn är stark och i de attitydmätningar som gjorts sedan 1970-talet är de flestas önskan att få två barn. Under hela 1900-talet har också kvinnor fött i snitt 1,9–2,0 barn.
Mönstret har varit att unga människor flyttar till Stockholm och sedan flyttar ut igen till andra kommuner när de fått sitt första barn.
– I dag tror jag man i större utsträckning bor kvar med sina barn i stan och väntar med att flytta tills lägenheten blir alldeles för trång, säger Christina Norrby.
Det grundar hon på statistik som visar att antalet personer per rum i Stockholm ökat något på senare år till 0,54 personer per rumsenhet.
– De här människorna vill gärna gå ut på kaféer och krogar. Det finns uteserveringar och det är ett helt annat liv i staden än vad det var för 20 år sedan. Jag tror att de som bildar familj vill behålla lite av det och därför stannar kvar i staden i stället för att söka sig utanför, säger Christina Norrby.
Sedan 1980-talet har det också byggts fler större lägenheter i innerstaden.
Det är fortfarande kvinnorna i Rinkeby och Tensta som föder flest barn, men där har fruktsamhetstalen minskat på senare år, medan de har ökat i innerstaden.
Marie Berlin, utredare på SCB, arbetar på en rapport om befolkningsutvecklingen mot bakgrund av den stora inflyttningen av unga i storstäderna. Hennes studie visar att i städerna är det de med lägst inkomster och de med högst inkomster som har en benägenhet att föda ett tredje barn. Medelinkomsttagarna nöjer sig oftast med två barn. Bland de kvinnor som fick ett tredje barn i någon av storstadskommunerna var 40 procent utlandsfödda.
– När invandrade bor i hyresrätt har de en högre benägenhet än svenskfödda att få fler barn, men när de bor i bostadsrätt eller småhus är det ingen skillnad, säger Marie Berlin.
Tidigare studier visar att när invandrade bott ett antal år i Sverige övertar de svenskarnas mönster att i snitt föda två barn.
Marie Berlin tror att en förklaring till att många stannar i storstaden är att det är enklare att förena jobb och barn.
– Vissa forskare menar att det finns en storstadspuls som drar, det kan man tänka sig när det gäller yngre. Men jag är själv 40 år med två barn 4 och 7 år. Anledningen att vi bor centralt är att det blir så mycket lättare. Jag arbetar vid Karlaplan och min man i Kista. Skulle vi flytta ut skulle vi få lägga mer tid på pendling, säger Marie Berlin.
Inte bara i storstäderna utan också i övriga landet är trenden att andelen barn i städerna har ökat.
– Det är lite spännande. Förklaringen kan vara dagens bostadsmarknad med väldigt höga priser. Det är generationer som inte har råd att skaffa villor utanför städerna, säger Jan Amcoff, kulturgeograf och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Det som talar emot den teorin är att det är samma utveckling även i mindre tätorter med 20 000–
30 000 invånare där det inte är samma tryck på bostadsmarknaden som i Stockholm.
– Vi har en generation som bildar familj som är den första där majoriteten är uppväxt i stadsmiljö. Man kan tänka sig att den generationen värderar andra saker i boendemiljön än andra generationer har gjort, säger Jan Amcoff.
– Från andra världskriget och fram till 1992 fungerade det nästan på det viset att statsmakterna såg till att bygga upp en ny uppsättning bostäder till varje generation. Nu är det slut med det.
Det har skett en mycket hastig omsvängning de senaste 15 åren. Så sent som 1990 fanns det ingen boendemiljö som hade så hög andel barn som landsbygden. Nu är det tvärtom, den typ av boendemiljö med störst andel barn är centralt inne i städerna.
– Man värderar högre nu än föregående generation det som innerstaden har att erbjuda, närhet till nöjen, kultur, shopping, säger Jan Amcoff.
