Tilde Persson, 26 år, adopterades från Sri Lanka som spädbarn. "Kanske har jag blivit extra överbeskyddande eftersom Alva är den enda i min närhet som jag har ett biologiskt band till."
Drygt 45 000 svenskar har adopterats från andra länder. Som små barn övergavs de av sina biologiska föräldrar och flyttades till en helt annan del av jordklotet där nya föräldrar väntade.
I dag har många av dem blivit vuxna och bildat egna familjer. Att bli förälder är förstås stort och omvälvande för alla - oavsett om man är adopterad eller inte. Samtidigt kan adoptionserfarenheten färga det egna föräldrablivandet. Praktiskt såväl som känslomässigt. SvD har pratat med tre adopterade mammor om deras erfarenheter. Det finns naturligtvis ingen mall för hur adopterade föräldrar tänker och känner kring sitt föräldraskap, men en av de saker som förenar många är glädjen över att känna igen sig i sina barn.
- Jag kände väldigt tidigt att jag ville ha barn, någon som var av mitt kött och blod, någon som jag kunde spegla mig i. När jag sedan fick min dotter var det en oerhört stark känsla. Wow, Alva är verkligen en del av mig. Kanske har jag blivit extra överbeskyddande eftersom hon är den enda i min närhet som
jag har ett biologiskt band till, säger 26-åriga Tilde Persson som adopterades från Sri Lanka som spädbarn.
Emma Säfholm är 30 år och väntar just nu sitt femte barn. Även för henne har barnen varit ett slags rotskapare. Hon har letat efter gemensamma drag och är väldigt glad över att åtminstone äldsta dottern liknar henne. När Emma som ung mamma fick frågan om hon var barnflicka åt det ljusa barnet i vagnen, skar det däremot i hjärtat.
- Att jag valt att skaffa en så stor familj, tror jag också beror mycket på att jag är adopterad. Jag har nästan inga uppgifter om min biologiska familj i Thailand. Allt är väldigt luddigt. Därför känns det som om min biologiska familj börjar med mig. Jag har fått starta en helt ny släktgren, säger hon.
Trettioåriga Catalina Björkman däremot har en del uppgifter om sin biologiska mamma i Chile. Men hon har ändå aldrig känt någon längtan efter att söka upp henne. Hon har alltid känt sig självklar och älskad av sina adoptivföräldrar. Det är dem hon hör ihop med.
Lite förvånande var det därför att upptäcka att blodsbanden till den egna sonen faktiskt gav en så speciell känsla av samhörighet.
- Även om jag inte tidigare har uttalat tanken högt, kan nog min starka önskan om att få fler barn också hänga ihop med att jag som adopterad vill föröka mig själv och mina gener. Därför blev det extra jobbigt när jag och min sons pappa separerade. Jag lyckades inte heller bygga den där biologiska familjen och min son kommer inte heller att få några biologiska helsyskon. Även om jag är väldigt lyckligt omgift nu, är det en livssorg som jag bär med mig.
Att tankar kring ens biologiska ursprungs väcks i samband med att man väntar barn är ju inte så konstigt. Om det är någon gång i livet en kvinna betraktas och bekräftas som biologisk varelse så är det då. Redan tidigt i graviditeten blev Tilde, Emma och Catalina påminda om sitt biologiska arv - och ovissheten kring det. När barnmorskorna inom mödravården började ställa frågor om ärftliga sjukdomar i familjen, satt de där som frågetecken och kunde inte svara.
För Catalina fick kunskapsluckorna en praktisk betydelse när läkarna i vecka 33 upptäckte att barnet i hennes mage inte växt tillräckligt. När sonen förlöstes med planerat snitt vägde han bara 1 500 gram och var 39 centimeter lång.
- Först då kom tankarna på mitt biologiska arv på allvar. Läkarna frågade hur lång jag var när jag föddes och hur långa mina föräldrar var, men det visste jag ju inte. För min sons skull önskar jag att jag kunde svara på om männen i min släkt blev över två meter eller om de var pygméer som levde i Anderna, säger hon.
- Jag har absolut inget behov av att söka mina rötter för att hitta några nya föräldrar åt mig själv eller hitta min identitet. Jag vet vem jag är. Däremot skulle jag kunna göra det för min sons skull. Tänk om han exempelvis blir sjuk och behöver få ett organ donerat. Då finns det kanske ingen biologisk släkting som kan ställa upp.
Till småbarnslivet hör även regelbundna besök på barnavårdscentralen (BVC) och där fortsatte
påminnelserna om att Tilde, Emma och Catalina inte var riktigt som alla andra svenska föräldrar.
När Tildes dotter var tre månader sade läkaren exempelvis att hon skulle vaccineras mot hepatit B. På frågan varför, fick Tilde till svar att eftersom hon själv var adopterad kanske hon skulle resa tillbaka till sina föräldrar på Sri Lanka någon gång eller så skulle kanske de komma hit.
- Men vadå resa tillbaka till mina föräldrar? De bor ju här i Sverige. Jag blev jätteledsen och ringde till mamma och grät. Senare tog vi reda på att jag som adopterad kunde bära hepatit B latent i kroppen och att det kunde överföras till Alva. Den förklaringen hade jag ju kunnat ta, men istället uttryckte sig läkaren på det där plumpa sättet.
Även Emma har råkat ut för jobbiga situationer på BVC. När hon upptäckte en mörk fläck på sin dotters rygg och tog med henne dit för att visa upp den, trodde sjuksköterskan först att det var blåmärken och att Emma hade misshandlat sin dotter.
- Det kändes hemskt. Då bodde vi i ett
område med ganska få invandrare, så BVC-personalen hade väl aldrig sett något liknande. När vi lite senare flyttade till Rinkeby där BVC är vana vid att möta människor av alla slags nationaliteter såg sjuksköterskan genast att det var en så kallad mongolisk fläck, vilket är väldigt vanligt bland utländska barn.
Även om man tidigare inte har varit särskilt intresserad av sitt biologiska ursprung, kan föräldrablivandet väcka tankar kring ens egen första tid i livet. Med ett eget litet spädbarn på armen blir den egna utsattheten ofta mer påtaglig. Kanske djupnar också insikten om hur traumatisk den tidiga separationen faktiskt måste ha varit för såväl det bortadopterade barnet som för den biologiska föräldern.
- Jag är inte alls bitter på min biologiska mamma, utan har snarare tänkt att hon måste ha haft en enorm styrka. Nu vet jag att moderskänslorna finns där redan från början och att ens beskyddarinstinkt är så stark. Vilket offer det måste ha varit för henne att trots det lämna ifrån sig mig för att jag skulle få ett bättre liv, säger Catalina.
- Jag känner mig också glad över att hon ordnade adoptionen så väl. Det fanns ordentliga papper på allt och hon skrev ett brev där hon hoppades att jag skulle få det bättre någon annanstans. Det känns väldigt skönt. Hon sket inte helt i mig. Jag blev inte bara dumpad på någon sophög.
Till skillnad från de andra har Tilde faktiskt träffat sin biologiska mamma. Två gånger, närmare bestämt. Hon är glad över att hon reste till Sri Lanka innan hon själv blev förälder. Resan gjorde henne ännu mer till freds med sin identitet och gav henne en stabilare grund att stå på i den nya föräldrarollen.
Samtidigt var mötet inte helt okomplicerat. Hennes biologiska mamma såg Tilde och hennes föräldrar som en försörjningsmöjlighet och började snart att be dem om pengar - vilket förstås kändes ganska sårande. Just nu har Tilde tagit paus från brevskrivande och andra former av kontakt med familjen.
Under besöket i den by där Tildes biologiska mamma och syster bor fick hon dock möjlighet att prata enskilt med sin mamma och ställa de där viktiga frågorna om vad som egentligen hade hänt under hennes första månader i livet. Mamman berättade att hon hade varit väldigt sjuk och att släkten vänt henne ryggen.
Nunnorna på sjukhuset föreslog adoption direkt efter förlossningen, men mamman envisade med att ta med Tilde hem till byn för att försöka ta hand om henne. Efter några veckor insåg hon dock att det inte gick.
- Det var regnperiod och kallt. Min mamma satt under ett läckande tak och ammade och försökte hålla mig varm. Jag älskar verkligen mina föräldrar och är glad över att jag kom till dem, men det kändes väldigt skönt att höra att min biologiska mamma faktiskt hade kämpat för att behålla mig och inte bara gett upp direkt. Det älskar jag henne faktiskt för.
- Min biologiska mamma är buddist och enligt henne var det förutbestämt att jag skulle komma till min mamma och pappa. Jag hade bara blivit till i hennes mage - vilket jag tycker är en väldigt vacker tanke. Varje gång jag tänker på det och tittar på min egen lilla dotter så känner jag dock att jag aldrig skulle ha klarat av att känna ett liv växa inom mig i nio månader och sedan tvingas lämna bort det. Så fruktansvärt sorgligt
Även om ingen av de tre mammorna har blivit direkt mobbade under uppväxten, har de på olika sätt blivit utpekade som avvikande. Det hände exempelvis att Tilde kallades ”brända köttbullen” och hon blev aldrig vald till lucia eftersom det bara var ljusa flickor som ansågs lämpade. Emma har ofta möts av sura blickar och kommentarer som antyder att hon köpts hit från Thailand av någon suspekt man som inte kunnat få en svensk kvinna.
Självklart finns en viss oro för att de egna barnen ska bli utsatta för liknande saker. Samtidigt verkar åtminstone de som hunnit bli lite äldre ha ett mer avslappnat och positivt förhållande till sitt utländska ursprung. Som Catalina berättar:
- Själv har jag helst velat slippa bli påmind om att jag är annorlunda och mer sett det som ett problem. Drömmen var att få vara precis som alla andra. Men min son verkar snarare tycka att hans ursprung är lite coolt. På mammas sida har han indianer och eftersom hans pappa är islänning har han vikingar på den sidan. Det är ju lite av en drömsläkt för en äventyrslysten åttaårig pojke.
